#livekollen granskar sjukförsäkringen #blogg100 #bloggswe

alejandroescamilla-dude-walkin

SVT håller nu på som bäst med LIVEKOLLEN: ”Stupstocken”, som den kallas, inledde SVT Agenda i går kväll. Det handlar om den tidsgräns som infaller efter två och ett halvt år när den sjuke har förbrukat alla sina sjukdagar.

Jag tror inte att den gör varken gör till eller från, om vi behandlar varandra som människor. Så fort någon ser ut att bli långtidssjuk måste berörda individer och organisationer runt den sjuke samarbeta för att ge bästa rehabilitering.
En rehabplan görs upp som alla är informerade om och arbetar efter gemensamt och tillsammans med FK.
I de fall där det ser ut att ta längre tid där personen hamnar i en form av tidsbegränsad sjukpension, så man slipper tänka på att skaffa nya läkarintyg. Hålls ett samarbeta mellan vården och FK under hela tiden, så har FK den info de behöver, samtidigt som den sjuke slipper oroa sig för ekonomin samtidigt som de kan fokusera på sin rehab.

Jag skrev av mig av min egen erfarenhet och hur ett missat samarbete bara försämrade mitt tillstånd.
Till slut samarbetade AF och kommunen och tillsammans med min läkare blev 75% sjukersättning (sjukpensionär).

För ca 25 år sedan blev jag psykiskt sjuk och hamnade i en förbannad karusell. Akuten, lång väntan på öppenpsyk. Ingen tog ett helhetsbegrepp. Då upprinnelsen var händelser på min arbetsplats, så blev det i fokus. Fick kontakt med en läkare, en kurator som lekte psykolog. Helt plötsligt var jag homosexuell, då det fanns en manlig chef med i bilden. Jag fick ångestdämpande mediciner, skulle jobba skift som busschaffis, gå hos psykologen, kortare sjukskrivningar.

Tre gånger i veckan på sjukgymnastik för psykiskt sjuka. jobba heltid som chaufför. Chaufförsjobbet gav pengar, inte sjukgymnastiken. Jag valde jobbet för att få pengar. Orkade inte, ny sjukskrivning. Tidvis upp till psykakuten på sjukhuset, fem, sex, sju kvällar i veckan. Hem och sova, upp klockan 4 för att jobba. Skall se glad ut när jag tar emot pengar från passagerare. Gråter bakom ratten när jag kör.

Sjukgymnastiken ringer och frågar varför jag inte kommer… Jag måste jobba för att få pengar, svarade jag.
Jobbade några veckor, tills jag inte orkade. Ny sjukskrivning på några veckor, ny remiss till sjukgymnastiken. Nu skulle jag gå på kurs också och lära mig att ta hand om min ångest. DEeantidepressiva medlen gjorde att jag gick upp 30 kilo i vikt. Ja ha. nu fuskar han med kosthållning. Ytterligare en kurs, ”det är skönt att inte banta”. Jag skall jobba heltid, gå på sjukgymnastik tre gånger i veckan och två kurser de andra två dagarna.

Jag orkade inte detta. Varje gång jag skulle förlänga min sjukskrivning var det en ny läkare, en ny som ville höra MIN version av varför jag var dålig. Orkade inte dra i detta igen. Tog tabletter, ambulans avgiftning och fick sova ruset av mig, innan de beställde taxa i jag kunde åka hem.

Finns det INGEN som kan hjälpa mig????

En gång hade jag jobbat två timmar och kände att detta funkar inte. Mellan två turer sprang jag till en telefonkiosk och ringde FK. Håll ut minst halva dagen så kan du sjukskriva dig självt igen och därefter ringa läkaren.

Efter fem år fick jag äntligen en diagnos, jag var inte homosexuell, jag hade panikångest.
I samma veva fick vi alla sparken då vi förlorat upphandlingen.

Fram till för åtta år sedan så hankade jag mig fram på olika tillfälliga jobb. Ingen trygghet, vågade inte sjukskriva mig.
Fick en rehabersättning som också innehöll praktik. 8 timmar dagligen 5 dagar i veckan.

Jag fick också en fast anställning på 25% som tidningsbud. Dessa timmar fick jag INTE räkna av mot praktiken.
Jobba natt några timmar och sedan åtta timmars praktik.
Orkade inte detta, orkade inte ringa en läkare och be om sjukskrivning och åter berätta min historia.
Enklaste vägen, 100 propavan. Ambulans, avgiftning, sova ruset av sig, taxi hem.

Till slut satte AF stopp för denna karusell. Skriv under här och vi fixar resten. Detta var en ansökan om sjukersättning, men det var ett tomt blad som jag skrev under på. Vet inte vad kommunen, AF eller läkaren har skrivit i ”min” ansökan. Sedan åtta år är jag sjukpensionär på 75% och jobbar 25%.

Ibland vill jag tillbaka till 100% i arbetslivet, men har insett att det kommer aldrig att funka. Minst 10 förlorade år av mitt liv,till vad för nytta?

Ibland funderar jag på om jag är värd att leva, om jag platsar i dagens samhälle, kanske bättre att jag avslutar livet och låter bli att vara samhället till last?

Jag har så gott det går att lägga detta bakom mig, men detta kommer upp emellanåt, i mina tankar.

Det måste sättas in resurser med en gång, och då RÄTT resurser, så fort det går.

Hade jag fått rätt diagnos, rätt behandling rätt kontakter och slippa ha kontakt med FK och begära nya sjukskrivningar är jag övertygad att jag varit fullt frisk.
Oavsett sjukdom, så måste alla inblandade hålla kontakt med varandra för att ge mig som sjuk en trygghet.
Jag vet hur det är när man ifrågasätts, blir utan pengar, skall stå inför en ”domare” och förklara sig. Hela kedjan, måste kunna ha kontakt inkl FK, för att jag skall komma tillbaka till ett arbete…

10 år har försvunnit av mitt liv 😦

Sjukregler för psyksjuka ses över

ID-10076353

Regeringen gett Inspektionen för socialförsäkring i uppdrag att undersöka hur reglerna i sjukförsäkringen fungerar för de med psykiska diagnoser.

Detta låter ju bra, men  kommer man att titta på hela människan och dennes liv och leverne, arbetssituation mm mm?

När jag själv blev psykiskt sjuk i börja på 90-talet så tittade man bara på symtomen och försökte “bota” dessa, inte tittade man på hela mig…

Själv skulle jag gå i samtalsterapi hos en kurator som försökte leka psykolog. Fick efter ett tag en läkare som trodde att alla män med psykiska sjukdomar var homosexuella och skulle botas.

Jag fick medicin som visserligen höll mig över ytan, oftast, men jag fick också varenda biverkan som kunde tänkas. Jag gick upp 30 kilo från knappt 80 till strax över 110 på några månader. Helt plötsligt var det inte homosexualitet som var problemet utan nu berodde det i stället på att jag var överviktigt.

Visserligen var jag knubbig som barn men efter det blev jag oftast kallad “tandpetare”, en tanig en…

Nu skulle jag i stället botas mot min tjocklek och fick remisser till en “bantningskurs” och sjukgymnastik.

 

Jag försökte hela tiden protestera mot att min psykiska ohälsa berodde på homosexualitet eller min fetma utan det fanns annat. Nej, läkaren och min psykologlekande kurator hade rätt.
Måndag,onsdag och fredag var det sjukgymnastiken som skulle utföras i grannkommunen och torsdag eftermiddag skulle jag gå på bantningskurs. Därtill skulle jag jobba heltid, skiftarbete som krockade med både kurs och gymnasik.
Men sjukskrivning då, nej jag skulle ju jobba, det var det bästa. Jag protesterade att det fungerar inte, jag kan inte vara på två ställen samtidigt.
De brydde sig inte… Jag försökte på alla sätt kombinera jobb, kurs och gymnastik och fick ännu mera press på mig. Jag trillade ihop i en hög när jag skulle till jobbet och fick akuttid på psyket. blev sjukskriven 14 dagar för krisreaktion. Sedan började samma karusell igen…
Denna snurr fortsatte under fem år, krisreaktioner, utmattning, psykisk ohälsa, psykiskt instabil mm mm kunde jag läsa på mina sjukintyg.

Först efter fem år fick jag dignosen panikångest och den dagen var jag lycklig, en diagnos som jag kunde lära mig mer om, lära mig hur man arbetar med och hur jag fungerar. Nu kändes det som jag kunde leva igen…

Min läkare på psyket skulle sluta men ingen ny läkare hade börjat så när den nya läkaren var på plats så skulle jag bli kallad. Detta var i slutet på 90-talet och jag har inte blivit kallad än…

När min medicin var slut ringde jag min vårdcentral och beställde tid hos min husläkare. Fick tid och sedan dess har jag haft min husläkare som min läkare.

I mitt fall har sjukvården gjort mig sjukare än jag behövde vara och jag har inte så mycket krafter för att kunna leva ett normalt liv.
Jag är idag oerhört bitter på sjukvården, läkare, psykologer, försäkringskassan mm som vägrade ta tag i mina problem på de grunder som gällde mig.
Jag hade hela tiden och även fortfarande ett mål att komma tillbaka till ett arbetsliv på100% men inser mer och mer att det är en omöjlighet.

Till slut insåg arbetsförmedlingen och kommunen att det inte lär fungera och övertalade mig att ta sjukersättning. En sjukersättning till 75% och jag försöker så gott det går jobba mina 25% efter egen önskan.

Till er som håller våra öden i era händer, glöm inte titta på hela mig, se hela människan bakom och sätt inte mer press på oss än vi klarar av. Se till att vi får en diagnos som håller och att vi arbetar efter den gemensamt. Lita på oss,vi är experter på sjukdomen och dess symptom och med hjälp av dem får sedan läkare sätta en diganos. Naturligtvis skall ingen bli isolerade av sin sjukdom utan målet är att komma tillbaka till ett liv med livskvalitet men om det är jobb eller annan rehabilitering som är bästa medicinen måste ses ur den enskildes ögon och inte politiker i riksdagen.

 

Länk till sr.se

Länk till aftonbladet

Länk till aftonbladet debatt

 Bild Copyright: Image courtesy of Ambro
FreeDigitalPhotos.net