Varje dag har jag och bror vårt mål att gå 10.000 steg per dag. Vi försöker variera vart vi går men vi har två standardspår just för att de är elbelysta. Tacken är att det skall vara en trygghet för bror att promenera dem när mörkret har fallit på.

Detta har gett resultat då han sällan har tid att vänta på mig, då jag till och från får vänta en liten stund för att vovven skall få sina behov utförda men även sitt lystmäte stillat av alla de olika dofterna som finns. För vovven är ju dessa promenader även en variant av att läsa tidningen och se vad som händer i grannskapet.

Jag har då kunnat studera bror och hans gångstil för att komma underfund med varför det blir fler steg när han går samma sträcka än vad jag får på den…

Som bilförare är jag van att gena i kurvorna även om jag aktar mig att komma över mittlinjen och in på mötandes halva av vägen. Vid våra promenader är hastigheten inte så hög och jag kan då använda hela ytan utan risk och anpassar min sida efter var det luktar mest intressant enligt vovven.

Bror som ”bara” har ett mål och det är att gå så många steg som möjligt. I stället för att gena så väljer han hela tiden ytterspår, viket resulterar i fler steg. Där vägen är rak väljer han att gå i zick-zack för att späda på antalet steg.

Jag och bror har olika tankesätt då hans koncentration bara har ett mål. Jag däremot har testat samma gångstil och sett att det ger resultat på antalet steg. Men… jag har också en hindrande tanke, vad tänker de andra i spåret när de ser mig välja yttersidan i svängarna eller gå i zick-zack?

Varför bryr jag mig om vad andra tänker om mig och vad är det som får mig att begränsa mig?
Vad är det som gör att jag inte vill utmärka mig, och är det verkligen någon som bryr sig? När det nu var snö med efterföljande tö och halka så var det mycket lättare att bete sig udda då jag i alla fall för mig själv kunde ha en ursäkt till att bete mig udda.

Varför bryr jag mig om att jag ev skiljer mig från mängden då jag i vanliga fall struntar i vad folk tycker och tänker. Jag har aldrig varit den som vill synas men samtidigt har jag också valt att stå för mina åsikter, då det har varit viktigare än så mycket annat.

Är det bara jag som tänker på detta sätt, vad skall andra tänka om mig, är jag onykter, är jag sjuklig!

Samtidigt som jag kämpar med min hälsa så kämpar jag också med min egen fåfänga…

Varför är det så svårt att gå utanför ramarna?