För några dagar sedan fick jag frågan om när jag börjar jobba. Jag svarade ärligt att jag börjar 02,15 och att jag år upp 00,30. Vilka negativa ramsor jag fick till svar, men jag svarade lugnt att jag är van med dessa arbetstider.

I morse när jag drack mitt kaffe innan jag skulle åka till jobbet så satt jag och funderade på mitt jobb och arbetstider. Javisst har jag en dröm om att gå tillbaka till jobbet inom filmindustrin, men samtidigt måste jag inse mina begränsningar med min sjukdom.

I samband med att kommunen och arbetsförmedlingen ansökte om sjukersättning för mig, så ringde försäkringskassan upp mig flera gånger och intervjuade mig om mina hobbys mm., just för att jag inte skulle spåra ur och bli en värsting, huligan eller något annat ännu värre. Jag kan idag fylla min ”fritid” med vettiga saker som ger mig tillfredsställelse och möjlighet till ett rikt liv. Tyvärr är det lätt att hamna fel vid till exempel ofrivillig arbetslöshet att man hamnar i fel gäng och får fel kompisar. Jag är respekterade för den jag ärm för mina åsikter ch jag är inte rädd att ta debatten om olika saker. Jag behöver inte droga ner mig för att klara verkligheten utanför min egen sfär.

Det är något vi glömmer i dagens samhälle, alla alla behöver bli sedda och accepterade för vem de är, utan att behöva ta till andra metoder än att vara sig själva.
Jag är glad och stolt över mitt liv, även om det inte blev som jag hade tänk, men jag har chansen att ge tillbaka till mina medmänniskor genom mitt sociala engagemang. Ibland får jag skit och hot för mina åsikter, men det tillhör också livet.

Jag måste själv göra något åt mitt liv, fylla det med innehåll så att det passar mig. Det är något jag inte kan kräva av andra. så ed andra ord, det skall vara gott att leva.