Huvudet kan användas till mer än bara en hatthylla….. Men ibland undrar jag.
I går var en underbar dag, lagom varm och god. Och jag fick mig en ide….
Tanken var att jag skulle gå en del av Pilgrimsleden mellan S:t Olovs källa och Västerlanda kyrka.

Tanken, förutom den kyrkliga biten är att vi skall lägga ut ett antal geocachinggömmor utefter leden. Nu när våren och den ”fina” årstiden är på G, så vill många ut och leta ”skatter”. Leden går att ta sig fram med cykel, även om den måste ledas bitvis, och ett par ställen kan vara lite brant,men inte värre än att man klarar det.

Leden är mycket tydligt utmärkt, i alla fall från källan till kyrkan. Leden är också en vandring i mycket växlande natur, från höga höjder till vandring utefter Göra älv.

Men ju mer jag gick, ju mer energi fick jag och trots att jag visste att varje kilometerskylt jag passerade, så blev det en kilometer längre tillbaka till bilen.

Men jag och vovven trivdes, att promenera förbi vattenfall, kvarnen, badplatser men också delar där stigen knappt var skönjbar. Visst kändes det bra när man gått fyra kilometer och visste att man gått den mest jobbiga biten. Därefter så gick leden efter befintliga skogsvägar och var lättpromenerad och inte allt för jobbiga backar.

Vovven fick gå i band hela tiden då jag inte ville springa runt och leta om något skulle hända. Men med lång lina så var det inga problem. Medan jag njöt av utsikter, namn på platser och vägar, så njöt vovven av alla dofter som fanns utefter hela leden. Det märktes på honom om det var färska spår efter något vilt, för då skulle det undersökas mycket noga.

Man fick verkligen möjligheten att tänka och hur mycket man väl uppskattar möjligheten att ta sig ut i skog och mark. Verkligen en förmån att lätt kunna ta sig ut och promenera långt ifrån de största allfartsvägarna och tätorternas elljusspår. Första kilometrarna så räknade man hur långt man hade gått, men efter 6 kilometer så började man istället räkan ner hur långt man hade kvar till målet. Då började sig det också gå nerför och det blev mycket lättare att ta sig framåt. Visst dök tanken upp ibland att jag skall tillbaka också, men nu var ju målet nära.

Framme vid målet kunde jag lägga mig en stund i solen på församlingshemmet gräsmatta och bara njuta…

Men tiden gick och det var dags att tänka på refrängen. Började sakta min tillbaka vandring och det började med att jag släpade benen efter mig och det kändes långt ifrån roligt. Första kilometerskylten och jag ”bara” en mil kvar.
Men nu fick jag också chansen att mer ställa in mig på hur jag skall lägga upp cachingrundan. Stigningen börjar och jag ångrar mig gång på gång. Men jag kom ihåg de flesta rastställen så det var bara att gå från pausställe till pausställe.

När jag hade ett par kilometer kvar till bilen, så försvann all trötthet och nu gick det som en dans, fat delar var i besvärlig terräng.

Nu gäller det att köpa 10 brukar, trycka upp standadinfo om gömman, loggböcker, och försöka hitta lite billiga ”bytessaker” mm. Sedan åka ut och placera burkarna och mäta upp GPS-positioner till platserna och publicera dem på nätet…. Men då tar jag bilen så långt det går…

I dag gick jag på gudstjänst i Västerlanda kyrka och fick där mitt diplom för att jag gått hela leden och sedan besökt en gudstjänst.