Att bo i paradiset

20160720_164216

Min fina vän, författarinnan, Kim M Kimselius som lärt känna under senare skrev så fint på Twitter med en egen bild:

Soluppgång I paradiset. Igår +7 grader idag -8. Nyss hemkommen. Nu snöar det. Ombytligt väder.

Jag kunde inte låta bli att kommentera hennes ord, då jag själv anser att jag bor i paradiset.

Finns det två paradis på jorden? Jag trodde jag var ensam att bo där 🙂

Hon kontrade med en mycket fin kommentar:

Var och en gör sitt eget paradis här på jorden, eller sitt eget helvete. Skönt att höra att du tillhör paradisgänget Kram ❤

Jag blev så glad när jag läste hennes ord och började samtidigt fundera på vad paradis är.
Jag är glad att kunna bo på landet, nära naturen. Jag är glad att kunna se kor (sommartid) och hästar ströva omkring ute i naturen. Mammor och pappor med barnvagnar. Jag kan ta min nästa 5 km runda i skogen. Jag kan också ha kontakt med fina vänner på Facebook och Twitter, men jag kan också träffas och umgås, när andan faller in.

Jag började leta efter foton i min stora bildsamling efter något som kunde motsvara paradiset och hittade ovanstående bild, snabbt. Kan det vara paradiset? Är det sommar, sol och blått vatten, eller är det en solig dag i fjällen när man står på skidor, som är paradiset?
Är det paradiset som ser omkring oss eller är det något vi bygger upp inom oss? Att vara sjukpensionär ger inte så mycket pengar, så alla drömmar kan jag inte uppfylla, men jag kan ju ändå leva ett rikt liv. Är det paradiset? Att vårda sina åldriga och sjua föräldrar, så man nästan går på knäna, är det paradiset?

Jag tror att paradiset bygger man upp inom sig och försöker se det fina i tillvaron. Ibland säger man att en bild säger mer än tusen ord, men kan tusen bilder beskriva paradiset?

I går var det full rulle med ”hatare” i olika kommentarstrådar på olika nyheter och som aktiv i gruppen #jagärhär, så försökte jag komma med konstruktiva kommentarer och nyansera flödena utan att sänka mig till hatarnas nivå.

Efter en stund stängde jag ner datorn, kopplade vovven och satte på mig pannlampan och tog en promenad på 10 km i mörkret. Fyllde lungorna med frisk luft och hämtade stryka i naturen. Såg inte mer än det som fanns i lampans sken, några ögon glittrade till i mörkret innan jag hörde ett knak från någon gren och ögonen försvann bort i mörkret. Vem tillhörde ögonen, en rådjur, en älg, ett vildsvin eller en varg? Jag vet inte, men det var en underbar promenad någonstans i en mörk värld. Och jag, jag kände mig så trygg och så lycklig.

Jag tror nog vi alla har möjligheten att välja mellan paradiset och helvetet, och jag väljer paradiset som min boplats, var det nu än är och väljer att fylla det med drömmar och sanning i en härlig kompott efter mitt tycke och smak. Att njuta av tillvaron, det är mitt paradis!

Jag ser vad du inte ser

ID-100154535

I dag ser jag en lugn, harmonisk människa i mor. Hon strålar upp med ett stort leende på läpparna på morgonen och frågar vad vi skall hitta på idag.

Hon verkar mycket trygg i tillvaron och har en livsglädje trots denna lömska sjukdom hon har.

Hemvården har nu inte varit här på 10 dagar och jag saknar vissa personer som spred en sådan glädje och trygghet för mig. Hur mycket denna person spred glädje och trygghet för mor vet jag inte och speciellt inte efter det uttalande en annan person gjorde innan jag stoppade allt.

Man pratar mycket om att demensär de anhörigas sjukdom och i många fall kan jag förstå det. Det är jobbigt att veta att personen och personligheten äts upp inifrån som en form av en ”Alien”. Ibland förstår man inte vad som är bäst själv i denna sjukdom men då får vi ta till andra medel för att ge trygghet och att utföra det som skall göras.

Vi har pga den ”missvård” som skedde förlorat ca ett år av en tid då man verkligen vill ge mor det bästa i slutet av livet.

Nu har ju jag möjligheten att vara hemma med mor en del och vi bor i samma hus.
Annorlunda hade det varit med heltidsarbete på annan ort och man inte hade haft denna möjligheten som vi har, men vi måsste ändå försöka skapa ett bra liv för alla i alla fall.

Det jag ser idag är fjärran ifrån det jag såg på korttidsboendet och sedan demensboendet som vi trodde och var förberedda på att hon skulle vistas sina sista år.

Där ser jag en person som hamnar i en isoleringscell fastkilad under bordet i sin rullstol med en uppslagen tidning framför sig och en halv kopp akllt kaffe framför mig.

Så fort jag klivade ur bilen så hörde jag mor skrika mitt namn från rummet.
På boendet föröker de intala mig att mor har blivit lugnare medan jag sedan läser i journalerna att mor är totalt omvänd mot vad jag ser.

När mor får vara lugn och trygg så fungerar hon så bra och är mån om att vi skall ta våra promenader med vovven så han får springa en stund.

Då älskar mor livet och ibland när vi är på promenaden så vill hon ge en kram och säga ”jag älskar dig”. Hon är många gånger ledsen varför de andra inte bryr sig och lyssnar på henne.

Jag försöker många gånger använda Gun Aremyrs böcker som uppslagsböcker för att förstå varför mor reagerar som hon gör. Varför ville inte mor duscha, varför är det så stora protester och nedvärderande ord mot peronalen? Jag försökte leta igenom böckerna för att se om något svar fanns, och jag hittade teorier men var inte säker.

NU har jag själv skött duschning av mor och det har gått så lungt tillväga utan protester.
Är det mig hon känner sig trygg med, är det hur JAG hanterar situationen.
Jag kanske inte behöver leta problem i omgivningen som mor är rädd för utan det räcker med att jag är jag?

Dessa protester som var med hemvården var också standrad på boendet. Dessa protester var också ett skäl till att mor fick komma hem i förtid från sjukhuset efter sista vistelsen där. Hon blev trygg när jag fanns där.

Hur mycket kan denna ”missvård” mor utasttes för har satt prägel på hennes reaktioner idag och vad kan den ha gjort i mors rädsla för dagens arbete?
”Missvården” tillsammans med sjukdomen kan ju har förvärrat hennes rädsla för andra.

Mor känner sig trygg tillsamman med ”sina pojkar” och vill vara nära oss, vad finns det då för skäl att hon skall tvingas till ett boende? Får jag lite hjälp att sköta tillvaron så skulle dut kunna fungera hur bra som helst, men då måste vi alla lägga manken till.
Vården måste ju vara personcentrerad och sättas in på individnivå. Hemvården måste ju ha de resurser att kunna ge det och se mor som en person och inte ett antal åtgärder som skall utföras på en viss tid. Varför skall mor tvingas till ett boende bara för att hemvårdens resurser inte räcker till?

Jag ser en levnadsglad lugn människa, som ibland blir lite ledsen när något inte fungerar som det skall. Jag ser en människa som gillar att vara aktiv och vill hänga med på upptåg. Jag ser en människa som vill träna med Marin (sjukgymnasten) för att bli starkare. Jag ser en människa som vill träffa sina vänner och må gott i deras sällskap. Jag ser en människa som njuter av livet trots sina handikapp.

Nu när hemvården inte varit här på en tid ser jag också en människa som inte grips av panik när jag inte är i närheten. Jag ser också en människa som inte grips av panik när jag inte svara första gången hon ropar. Jag ser också en människa som inte grips av panik om jag lämnar henne en stund…

Vad ser ni?????

Mor är lugn och trygg, bror lika så och jag mår bra.
Hur skall vi nu fasa in vård och omsorg igen utan att vi råkar ut för samma sak.

Just ni vill vi bara leva och må gott och inte ha svängdörren öppen men vi måste förbereda oss för att kunna öppna den men under andra förhållanden.

När jag precis lagt ut detta inlägg kommer på twitter en intressant nyhet:
Mer än halva hemtjänsttiden försvann för 76-åring i Järfälla

Image courtesy of artur84 at FreeDigitalPhotos.net