Journalen – en saga för bra för att vara sann

Profilbild för akutdoktornakutdoktorn

Jag minns en patient från min tid som AT-läkare på en vårdcentral. En äldre kvinna stod på kortison för polymyalgia reumatika och jag ville trappa ut behandlingen, eftersom PMR brukar läka ut efter några år. Men kvinnan hävdade att hon stått på kortison i decennier. Jag tittade bakåt i journalen och såg att det i tidigare anteckningar stod att hon hade kortison för sin leversjukdom.
Själv mindes hon att det varit något fel på levern, men inte riktigt vad. Hon trodde att kortisonet var för astman.

Jag bestämde mig för att gå igenom hela journalen och skrev ut de 104 A4-sidorna. Elektroniska journaler hade införts någon gång på nittiotalet, så det var så långt bak jag kunde läsa. Ingenstans kunde jag dock hitta någon diagnos, varför jag beställde papperskopior på tidigare journal från arkivet. Där kunde jag läsa att kvinnan på åttiotalet satts in på kortison för sin svåra astma…

Visa originalinlägg 447 fler ord

”Hjälp oss”

Om några dagar kommer en ny bok ut, en bok med namnet ”Hjälp oss! En antologi om den svenska vårdens förfall”.

En del av texten som beskiver boken:
”Idag drabbar oss sjukvården värre än själva sjukdomen. En sjukvårdsapparat som inte längre klarar av att förse befolkningen med det mest basala. Underbemanning, långa väntetider och vårdplatsbrist är endast ett fåtal exempel på brister som i slutändan öppnar för fler misstag och ökat lidande.”
I det fallet behöver vi inte gå längre till oss själva där vi alla i familjen har drabbats av att det på vår vårdcentral inta har skötts journalföring, epikriser och remisser.

Boken riktar sig i första hand till allmänheten. I tolv kapitel exponerar den bittra verkligheten skildrat ur perspektiv mycket annorlunda från den officiella beskrivning som så ofta återges av våra beslutsfattare.
En av medförfattarna är Torbjörn Hammar, som under många år tillsammans med sina döttrar kämpat för sin frus upprättelse. Frun talar efter sitt frånfälle genom Torbjörn.

Själva upplevde vi att ingen ville tro på oss, när jag försökte få myndigheter att förstå att något var fel. Till slut såg vi ingen annan utväg att ta hem mor från sitt boende för att vårda henne hemma och ge henne den hjälp som hon så väl behövde.

Det mig ett halvår att få regionen att förstå att något var fel och då ta sitt ansvar.
Det tog kommunen 8 månader för att förstå att det mor drabbas av var tilläggsymtom pga av mediciner och inte pga av sjukdom.

Jag rekommenderar alla starkt med känslor för vård och omsorg att läsa boken.

Här kan du beställa boken: Vulkanmedia

Min hyllning till Torbjörn Hammar

Länk till SVT Debatt där Arvin Yarollahi som är redaktör för för boken medverkar

Hur ska anhöriga orka vårda?

Var femte vuxen person, 1,3 miljoner personer – vårdar, hjälper eller stödjer en närstående. Tusentals av dem är 65 eller mer, och fler blir de, i takt med att allt fler sjuka äldre bor kvar hemma. Hur ska de anhöriga orka? Kanske genom avlastning. Och genom att känna efter hur de själva mår.

Jag är en av de anhöriga som kämpar med min mor och bror, men jag har också haft kraft att ta strid för att göra myndigheter på hur fel det många gånger kan bli i vården.

Jag vill här ge lite länkar för oss som kämpar, och kämpar för vård och omsorg värd namnet.

Hur skall anhöriga orka vårda?
Från tidningen veteranen

Nyhetsbrevet Fokus på anhöriga
Från socialstyrelsen

(S) har sagt sitt i frågan…

(S) har ni sagt sitt i frågan om vinster i välfärden men också möjligheten för kommunerna att ta egna beslut…

Det viktiga är att kommunerna får det mandat det själva behöver för bästa möjliga resultat för vård och omsorg.
Sverige är ett avlångt land med både tätbebyggda områden men även glesbygd. Detta gör att förutsättningarna är olika över hela landet.

Jag tror på alternativa driftsformer till att det skall vara helt offentliga vårdgivare. Visst skall tillsynen ske från kommunen men också de statliga myndigheter som har ansvar för det inom sitt område men det skall ju inte hindra andra seriösa intressen.

Jag tror mycket på ideen om kooperativa driftsform men även mindre företag vars främsta mål är vård och omsorg.
Dessa former av företag kan också ge möjlighet att prova ny organisation och struktur på beslutsvägar.
Jag tror också att det kan ge oss anhöriga en större inblick i vård och omsorg om våra nära och kära.

En förhoppning jag också har är att vi anhöriga kan involveras mer i den dagliga verksamheten på ett annat sätt.
Vi kan ju involveras i en återkommande anhörigdag där vi gemensamt ansvarar för en temadag.

På en temadag kan vi anhöriga hjälpa till med sysslor planera måltider, underhållning, diskussioner, minnen med mera.

Detta gör att vi anhöriga också får ta ett ansvar för omsorgen av de som betytt mycket för oss.
Vi anhöriga känner ju våra närmaste bäst.

Även om de vi älskar har drabbats av sjukdom, åldern tar ut sin rätt, så älskar vi dem inte mindre för det…

Den kramen mor och far gav mig när jag var liten och behövde tröst, den kan jag mångfalt ge ingen nu när nu de längtar efter min kram och tröst…

Vad är negativt och vad är positivt

Vad är negativt och vad är positivt?

Jag tänker återvända till några facebookgrupper och deras tankar om innehållet.
De beskriver att de önskar att innehållet håller en positiv anda.

Om vi tittar på sommarvädret som exempel.
Har vi haft en period med 30 grader varm, eldningsförbud, bevsttningsförbud, gräsmattorna är gula, blommorna i rabatten förvissade mm mm, då blir en regndag med frisk luft positiv. Har vi haft det omvända så blir en solig dag mycket positiv.

I ett land som Sverige kan variationerna mellan vädret vara mycket stora och då ändra sig också inställningen till vad som är negativt respektive positivt.
Beroende på var vi är i livet och omständigheter runt omkring oss så är också olika nyheter negativt och positivt.

Vår syn präglas av så många olika faktorer om just en enda sak.

Vädret kan vi inte göra så mycket åt mer än acceptera, men det finns så mycket annat vi kan påverka…

Vad som hänt oss är i sak negativt och har påverkat oss mycket men genom att använda den kunskapen och erfarenheten så kan vi ju ändra det till något positivt.

Har det hänt en trafikolycka på ett ställe, kanske med dödlig utgång då kan det vara en tragedi för de inblandade, men just den olyckan kanske gjorde att vägansvarig fick upp ögonen just för att något är fel just där och bygger om vägen. Helt plötsligt fick den olyckan den konsekvensen att det blev något positivt av det. För de drabbade kan det ta flera år att komma över det som hänt men samtidigt kan man ju också känna en positiv känsla att händelsen inte bara var negativ utan också fick en positiv följd.

Många gånger behöver man inte gå så långt att det handlar om liv och död utan det kan påverka oss på olika sätt ändå…

Ta vara på erfarenheten du har, sprid den och du har vänt det negativa till något positivt.
Det som hänt mor och oss är mycket negativt men om andra kan ta lärdom av det så har det ändå kommit något positivt ur det…

Våga visa uppskattning

ID-10092938
Jag har nu under ett år ”bråkat” om vården av mor.
Min övertygelse är att mor har en demenssjukdom, vilken är inte utredd, men samtidigt vet jag också att mor blivt insatt på mediciner på felaktiga grunder, enl utredningen från patientförsäkringen.
Regionens chefsläkare har i sin utredning till socialstyrelsen hittat en hel del brister i mors journaler som nu socialstyrelsen har fått på sitt bord.
Detta tillsammans med verksamhetschefens yttrande och tillika mors dåvarande läkares synpunkter kommer då att ligga till grund för socialstyrelsens beslut.

Efter senaste samtalet med mors nya läkare så är han inte ens säker på att mor lider av demens, utan det kan också vara depression med minnesstörningar. Mitt anhörigstöd har också en teori att mor har demens men med tilläggssymtom av UVI och mediciner som har gjort henne sämre än hon verkligen är av bara demens.

Jag känner ett stort förtroende för vår hemvårdsgrupp, och har en mycket stor tillit till personalen.
Rent ut sagt jag ÄLSKAR personalen för vad de gör och den omsorg de lägger ner på mor.
Att mor ibland blir rätt och till och med ångest när personalen sköter henne är min övertygelse beror på att det gått så fel i vård och omsorg beroende på tidigare upplevelser under denna period och INTE ett utslag av att personalen behandlar henne illa. Jag vill inte att någon skugga skall falla på personalen. Jag har kritiserat tjänstemän både på regionnivå och kommunnivå att inte ta sitt ansvar i denna komplicerade situation. Skall vårdpersonalen kunna ge en bra vård så måste de ju också veta vad de behandlar mor för. Informationen om vad som är på gång måste nå ut hela vägen till vårdpersonal.

Det är inte mitt ansvar, anser jag, att informera varje enskild medarbetare om vad som skett och även om jag nu skulle göra det, så MÅSTE ju ändå personalen gå efter de direktiv de får från sina överordnade. Detta skapar annars massa onödiga konflikter mellan oss och personlen, konflikter som skulle kunna undvikas genom att vi gemensamt arbetar på rätt sätt.
När t o m deras enhetschef anklagar mig för att fuska med mediciner, efter en enskild medarbetares klagomål, utan att kontrollera fakta, får i alla fall mig att må mycket dåligt.

Jag är övertygad om att detta måste komma fram, att inte tjänstemän på kommunen verkar ta mig på allvar, är katastrof inte bara för mor utan även för resten av familjen.
Jag är också övertygad om att detta måste komma fram för att undvika ytterligare liknande händelser i framtiden.

Vi befinner oss mitt i en katastrof och jag försöker ändå stå med båda benen på jorden och se det med rätta ögon.

En person skrev i ett inlägg i en facebookgrupp i egenskap av distriktssköterska inom äldreomsorgen:

Vill till er som endast verkar hitta en negativ bild av äldreomsorgen påminna att det har aldrig skett så mycket bra inom äldreomsorgen som det gör just nu. Visst finns det förbättringsområden och visst finns det säkert enheter som inte klarar att göra sitt bästa. Men med de gemensamma krafter som nu arbetar mot ett gemensamt mål kan det inte bli annat än bra mycket bättre!!

Mitt svar på inlägget blev:

Det är viktigt att båda sidor kommer fram och jag är väldigt noga med att ge beröm till de personer som vårdar mor. Två gånger om året får hemvårdspersonalen två tårtcheckar som ges till hela personalen. Dessa checkar kan de på nämnt konditori ta ut varor för ca 450:-

Detta ges till HELA personalen, ingen nämnd ingen glömd.

Därtill ger jag så ofta som möjligt ”cred” till våra kontaktpersoner att föra vidare till personalen.

Jag anser att det är viktigt att visa uppskattning.

Har även hänt att jag gett någon pratikant en extra check som inte haft möjlighet att vara med på de gemensamma träffarna. Detta har jag gett på annat sätt än via hemvården, då enskilda personer inte får ta emot denna typ av gåvor.

Om jag sedan gnäller, är det så att någon missuppfattar mig.

Att jag valt att offentiligt gå ut med det negativa, inte bara inom hemtjänsten, så är syftet att ge andra styrka att kunna föra sin kamp i vården som ev har fallererat och att andra skall lära sig och ta vara på min erfarenhet.

I de fallen försöker jag varken ange personer eller grupper utan jag håller mig till (primär)vård och till (kommunal) omsorg.

I den situation som vi befinner oss, som jag benämner som extrem, är hela beroende på det som hände på vårdcentral.

Däremot kommer ALDRIG kommunens omsorg att kunna ge en bra vård om inte primärvården sköter sina uppgifter enligt lagar och riktlinjer.

Jag har aldrig, med ett undatag, anmält någon enskild personal pga någon enskild händelse. Däremot har jag pratat med MAS och SAS i kommunen om grupperingar inom hemvården men jag har också kritiserat dessa ansvarsområden att det är viktigt att vad som skett i ”vårt” fall, att det kommer till personalens kännedom.

Skall hevårdspersonalen kunna ge individanpassad vård, så måste det också veta varför de vårdar en enskild individ.

All uppskattning till vår hemvårdspersonal som gör ett fantastiskt jobb under de förutsättningar som gäller.

Bild Copyright: Image courtesy of Victor Habbick

FreeDigitalPhotos.net