Jag hade i min bekantskapskrets två fina damer. Dessa damer födda strax innan kriget, uppvuxna under kriget och under en tid då många män var inkallade för att försvara fosterlandet. Pappa kom hem ibland, så det var mamma som fick sköta det praktiska med hem och barn. Då fanns inte så många män som kunde blir förebilder och kunde vara en del av deras uppfostran och utveckling. Tiden kom och skolan tog slut och dessa kvinnor skulle då hjälpa till med familjens försörjning men också ett krav på sig att hitta sitt eget.

Båda dessa kvinnor lockades av män som var betydligt äldre och lockade dem med choklad, guld och gröna skogar. Snart blev det giftemål och de började få barn. Men vad byggde deras äktenskap på egentligen? Chokladen försvann, guldet syntes inte till och skogarna blev inte grönare. Dessa kvinnor hade letat efter trygghet, en manlig förebild och en pappa för sig själva, den pappan som under kriget ibland kom hem och hälsade på. Under barnaåren så var det mycket jobb och de hann inte uppfatta att det saknades en mycket viktig bit i äktenskapet, och det var kärlek, äkta kärlek. Dessa män, som kanske även var lite arbetsskygga, inte passat in i krigsmaskineriet hade med choklad och löften fått tag på galjonsfigurer att pryda fören med. Båda levde i vad vi i dag kallar destruktivt förhållande.

Den ena av dessa damer började leta efter kärlek och passion vid sidan om sitt äktenskap och fann en man som kunde ge det som också resulterade i en graviditet. Men den skam och rädsla som detta förde med sig, så stod hon inför ett val, och valet blev att lämna kärleken och låtsas som om maken var far till barn nummer två. Men längtan efter äkta kärlek fortsatte och hon tror hon hittade den och ville ha skiljsmässa, men maken vägrade. Hur skulle det se ut om hans galjonsfigur lämnade honom för en yngre man?

En kväll tog hon en överdos tabletter och när maken på natten vaknade och fick se hennes tillstånd så valde han att ta med täcke och kuddar och lägga sig i soffan i väntan på det oundvikliga. Det var trots allt lättare för honom att skylla på dödsfall än på att frun hade hittat någon annan…

Den andra kvinnan stannde kvar i sitt äktenskap, fick ytterligare barn med maken,samtidigt som han blev mer och mer krävande. Hon fick ett nattjobb som drygade ut ekonomin, hem klockan sex på morgonen, tända i spisen, tänka i kaminen. Väcka barnen fixa frukost till dem och sedan se till att de kom i väg till skolan. Nu var det dags att börja om, för nu var det maken som skulle gå upp och få frukost, och nu var det säkert så varmt så han kunde komma utanför täcket. När maken hade fått sin frukost, så var det ju tvätt och städ och en massa saker för henne att göra medan mannen skulle läsa tidning. Hade hon sedan tur hade mannen lite lust att göra något, eller så skull han passas upp hela dagen.

När sedan maken dog så stod hon där med en fallfärdig bostad, inga vänner och helt ensam. 15  Femton år efter makens bortgång dog hon ensam på sjukhuset medan grävskoporna skövlade bort resterna av deras gemensamma hem.

I dag tänker jag ofta på de barn som växer upp här, antingen som födda här eller kommit hit som flyktingar. Vilka förebilder har de?  I bland tänker jag på den 13-14-åriga tjej som ibland kom med en flaska vin i näven och klev på den buss jag körde. Mamman köper en pava rött, slänger ut sin dotter, sitt eget kött och blod, för att klara sig själv i vinternatten på staden bara för att mamman skall ha herrbesök…

Vilket ansvar har vi alla för uppfostran för kommande generation?
Vi måste alla vara förebilder för varandra, och visa att så så gör man, men det är inte OK.
Det är väldigt lätt att hamna i fel gäng, där det kan finnas acceptans för att tafsa varandra på könsorgan, att hot om våldtäkt är okey mm.

I dag när det kommer flyktingar hit och diskussionerna gör höga om vad de hittar på så är det så lätt att skylla på en sak, muslimer, kultur och andra saker. Varför gör vi det så lätt för oss? Vi förenklar och klumpar ihop människor i grupper utan att titta på individen.

Vi glömmer så lätt av att vi alla har ett ansvar att alla kan göra något, för att hjälpa, att vi alla måste vara förebilder för varandra. Det är så lätt att säga du skall inte göra som jag gör, du skall göra som jag lär… Men ser jag att du gör så, så anser jag att det är okey att göra så….