Långsinthet – mitt dilemma

Detta med långsinthet är något jag funderat på de senaste dagarna. Jag har läst flera sidor om vad det kan bero på, och kanske har hittat vetenskapliga tankar om detta. Men samtidigt vill jag inte skriva under på allt jag läst om detta, utan bygger mitt resonemang på mina egna erfarenheter. Jag föddes av min mor och avlades med hjälp av min far, två underbart kärleksfulla föräldrar. Jag var efterlängtad, kanske mer efterlängtad än många andra barn, då jag kom till av kärlek, kärlek som många redan hade dömt ut före min födelse. Jag älskade min mamma och pappa just för att de var min mamma och pappa. Tror man kan fråga vilket barn som helst om vad mamma och pappa betyder för dem.

Tog inte så många år innan jag förstod att mamma inte bara var mamma utan även ett ”nazisvin” pga av hennes brott var att födas i Tyskland. Likaså var inte pappa bara en pappa utan också en landsförrädare, då han gifte sig med ett ”nazisvin”.

Gång på gång har jag försökt vända andra kinden till när det smällt, och vad händer, jo jag fick en smäll även där.

Jag vill tro på en dialog där man gemensamt kan ventilera sina åsikter. Jag är inte perfekt, kommer aldrig att bli perfekt, men kan man inte resonera, så är uppgiften en omöjlighet.

Två av våra släktingar var fenomenala på att tolka mycket efter sina fördomar och inte på fakta. Och tidvis var det så hårda i sina åsikter så det gjorde ont i själ och hjärta. Vi har brutit kontakten.  Man skall förlåta, inte minst enligt bibeln, och Gud vet att vi försökt. Vi har grävt ner vår stridsyxa, återupptagit kontakten tills det åter var fördomar och inte fakta det konflikten byggde på.

Även den person som mobbade mig under flera år, försökte jag under flera år föra en dialog med, men det gick inte. Till slut gick jag i väggen. Även om jag idag kan förstå mobbaren beteende, så går jag omvägar om jag ser personen. Jag orkar trots att 25 år ha gått, inte försöka med en dialog igen.

Likaså med en av släktingar som många gånger trakasserat mig och min familj. Sista gången jag pratade med personen var jag verkligen inte snäll, då jag svarade hen att den dagen hen dör, så skall jag pinka på gravstenen. Natten efter fick personen en kraftig hjärtinfarkt och svävade mellan liv och död. Barnen beslutade anmäla mig för mordförsök vilket kom i brevlådan från polisen, tillsammans med ett beslut att förundersökningen är nerlagd. 20 år senare och begravningen av personen var över åkte jag dit med en blomma och ett kort med texten….

Jag skall inte …. undertecknat B

Idag är jag mycket känslig för dialoger där vi inte kan prata ur skägget och vara ärliga. Har vi synpunkter så måste det ventileras eller så får vi bryta kontakten. När jag är i kyrkan och vi pratar om att vi skall förlåta varandra kan jag det? Efter mobbingen och ett antal självmordsförsök och att jag idag är 75% sjukpensionär, kan jag förlåta, eller har jag förlåtit genom att förstå, eller handlar förlåtelsen om att ta i hand och säga förlåt? Nej, som läget är idag, så blir det aldrig något förlåt, men kan en förlåtelse handla om att jag drar mig undan, så är förlåtelsen redan given. Min erfarenhet har format mig, och det är något jag måste acceptera. Även om jag längtar efter att få jobba 100% unna mig lite mer idag livet, så måste jag acceptera att det aldrig kommer att fungera. Idag kan jag arbeta ideellt på de 75% jag har betalt från annat håll, och jag försöker göra gott för medmänniskor, så de slipper uppleva samma rågsikt som jag. Det kanske också är en förlåtelse.

Men att vara långsint, det lider jag mest själv av, förlåt mig för det….

Så njutbart, eller?????

wp-image-1783393486
Jag fick äntligen ladda ner Katarina Wennstams senaste bok, ”gänget” på Storytel. Välskriven, spännande och otroligt bra känsla i boken. Ja så bra så jag lyssnade på den på två dagar, innan jag förstod  i min besvikelse att den var slut….

Men jag kommer i detta inlägg att koncentrera mig på ”öppningsscenen”i boken, då den fick mina känslor att svalla igång. Man glömmer gärna de tråkiga sakerna i livet, försöker gömma dem långt bak i huvudet och hoppas att de skall stanna där för evigt, men tyvärr, så händer saker som gör att de börjar komma fram igen.

En man sitter med pistolen i munnen och funderar på om han skall avlossa skottet eller inte. Där tror jag att vi slutar med alla jämförelser, och vad som hände i boken, får du själv ta reda på. Men mina tankar återvände till den tid jag blev mobbad på en arbetsplats. Då var pistolen en dröm för mig, en dröm som gjorde att jag höll mig vid liv men också försökte få mig att dö…

Jag var så besviken på vården, på min mobbare, ja på hela livet att jag mådde so jag mådde. Även om det var min mobbare jag var förbannad på, så ville jag inte göra personen illa, inte fysiskt i alla fall. Men en av mina absoluta ”favoritdrömmar” var att stoppa pistolen i innerfickan, gå in till min mobbare på sitt kontor. Ville be honom titta mig i ögonen, plocka upp pistolen och stoppa den i min mun och trycka av.

Tror ni Shirin Nouri skulle kunna förstå detta, eller kan du förstå detta, eller någon annan? För mig var detta en ljuvlig dröm under flera år. Problemet var att jag inte hade någon pistol, och visste inte heller hur jag skulle få ta i en. Istället blev det andra sätt jag försökte med. Men tanken ploppade upp när jag hörde var som skrevs i boken, och på något sätt så blev tanken lika njutbar idag som för 25 år sedan. Jag inser idag i tanken att mobbarens mobbing inte var någon mobbing, utan kom av andra orsaker, men vad spelar det för roll, jag mådde ju dåligt av det som hände, jag ville dö, försökte dö, men misslyckades….

Men även om tiden har gått, så fanns tankarna kvar inom mig, precis som för 25 år sedan, och fortfarande lika njutbara som då, när jag tänkte på varför…