För fyra år sedan

Bild

Denna dag var solig och fin, lite kylig men en fullt acceptabel vårdag.

Jag och far skall åka till Uddevalla för att inköpa lite varor som vi behövde till hemmet.
Far sitter ju i rullstol efter en lårbensamputation pga en propp i foten. Men han älskar livet och han älskar att komma ut på bilturer för att se sig om.

Vi beslutade oss för att åka småvägar för att se hur långt våren har kommit och vi njuter verkligen livet. Som geocachare så lade vi ut vägen att åka så vi kunde hitta några ”skatter” på vägen.

Vi märkte att den stora vårsmällen var på G och såg verkligen fram mot den kommande sommar som snart var på väg…

Far var multihandikappad men inte värre än att han kunde bo hemma med oss i familjen.

Han hade haft några strokes ett antal TIA-attacker men även vissa andra problem, men detta var en del av vardagen och livet för oss. Många reagerade på att vi var så aktiva och hittade på saker och njöt av livet. Mitt svar var ”vi kan inte sluta leva bara för risken finns att dö”, då är vi ju redan döda medan vi lever.

Hemkomna från resan var det dag att äta middag och därefter var det dags för vi eftermiddagsvila.

Halv åtta är det som vanligt dags för rapport på TV:n och därefter är det dags för familjesamkväm med TV:n ett glas vin och vi pratar om dagens som varit, vi planerar för kommande dagar.
Detta är en tradition som vi haft under många, många år och fortfarande lever kvar i hemmet.

Halv nio kommer hemvårdspersonalen för att göra i ordning far för natten och meningen var att far skulle komma tillbaka till oss i köket och dricka upp sitt vin och jag skulle sedan lägga honom.

Far var på väg att förflytta sig över från rullstol till sängen, då han bara faller ihop.
Hemvårdpersonalen ropar på mig och vi flyttar honom till sängen och sätter igång med hjärt-lungräddning och kallar på ambulans.

Ca kl tio är läkaren här och konstaterar att far är död.

Passa på att leva när du har liv kraft och möjlighet till det.
Ta vara på varje sekund, minut, timma, dag och år och NJUUUT av livet, vi vet aldrig när det tar slut….

Detta hände idag för fyra år sedan och i eftermiddag skall vi åka ner till kyrkogården och lägga en liten blomma på hans grav , men det viktigaste är att vi skall köpa en blomma att ha på köksbordet för att vi själva skall kunna njuta av den och påminna oss om allt det fina vi har haft tillsammans.

Tack far, för allt det fina du har gett oss, din familj, dina vänner, dina släktingar…

Tack för din tid på jorden!

DSC_0302

Hur långt får patientsekretessen gå?

Att det behövs en patientsäkerhetslag för att skydda patienter är ett måste så att uppgifter inte kan läka ut till obehöriga.
Men när det går fel vem tar då ansvar för detta och hur skall vi gå vidare och agera?

Som anhörig till en person som kanske har demens (är inte längre övertygad om det) så får jag kämpa och slåss, en kamp som tar krafter från mig som jag istället kan använda för att ge mor ett liv med livskvalitet och glädje. Jag känner mig både fysiskt och psykiskt utmattad i kampen och vem skall jag ta hjälp utav för att reda ut denna katastrof som drabbat och (och minst 6 stycken till).

Jag har räddat livet på mor, är jag övertygad om, tack vare rådigt ingripande. En annan är död och begraven på grund av att de upptäckte bristerna för sent. Ytterligare fem fall återstår…. Hur stort är mörkeEn del av hemvårdspersonalen som kommer hit vill sköta mor i sängen pga deras bekvämlighet, men mor då, är hennes åsikter inget värda?

Nu måste jag vara med vid varje besök för att ge mor trygghet, närhet och instruera personalen.
Detta gör jag gärna för mors skull, men har jag inte varit med och personalen har arbetat som de vill för ur sin synpunkt, så får jag oftast sitta med mor ett par timmar efter och trösta henne.
Tårarna rinner ner för hennes kinder och hon ställer frågan gång på gång ”-varför behandlar de mig som skit?”, ”-är jag ingenting värd?”, ”-jag vill hoppa i sjön, lika bra att vara död!”
Sedan tittar hon på mig med tårarna rinnande ner för kinderna, jag vill ha en kram. När vi sedan kramas viskar hon i mitt öra med en teaterviskning, -”Bengt, jag älskar dig, tack för det du gör för mig….”

Även om personalen inte använder ordet demens, så förstår jag många gånger vad de syftar på.
Varför har inte personalen fått information om vad som hänt? Det är så mycket sekretess…
Varför har inte personalens enhetschef fått information? Det är så mycket sekretess…
Varför funkar inte överföring mellan region och kommun? Det är så mycket sekretess…

För vem finns denna sekretess?
Är det för att region och kommun skall slippa ta sitt ansvar i vården och att man då kan gömma sig bakom ”sekretessen”?

Sekretessen måste väl vara till för patientens bästa och dennes skydd men får ju inte gå så långt så patientens hälsa och livskvalitet sätts ur spel….

Mors hälsa har blivit så mycket bättre så Hsv SSK har föreslagit dagverksamhet och sjukgymnasten vill sätta igång med gångträning och stärka muskulaturen i benen. Men varför sattes det inte in med en gång när hon kom till boendet? Är sekretessen även där ett hinder för att mor skulle få bästa tänkbara vård och återhämtning?

Mors minne kommer närmare och närmare i tiden, hon kommer ihåg att hon inte får tugga sina mediciner vilket jag informerade första gången för ca 14 dagar sedan.

Nästa steg är att utreda om mors minnesstörningar kan bero på betablockeraren som satts in för hjärtsvikt som kanske inte är hjärtsvikt.

Sekretess måste var för patientens bästa och inte ett sätt för vården att kunna gömma sig bakom…