Tur att det finns bloggare #blogg100

4648018548_2ea4b2dd72_o

”Att jag har rätt att säga saker, innebär inte att jag har rätt i det jag säger.”
”Varje gång en politiker, en kändis, gör ett misstag kommer drevet. Det är utan proportion. Det är fegt och ofta visar det hatarens litenhet.”
Ovanstående är två citat från Robert Klåvus, som ofta kommer med många bra citat framför allt på Twitter. Hans outtröttliga engagemang att sprida kärlek i en mörk värld ger mig ofta inspiration att se det ljusa i tillvaron.

När jag vaknar på morgonen så är det viktigt att få en kopp kaffe, en stund i stillhet och att vakna i min egen takt. Jag vill kolla in nyheter och se vad som hänt. Just nu är det skogsbranden på Gotland som är högst och sedan kommer krisen i miljöpartiet och alla dess spekulationer om handskakningar och språkrörens framtid, likaså om Mona Sahlin.

Går jag till Twitter flödar hatdrevet mot ovanstående personer och partier. Många tillhör säker svansen, men många utnyttjar också sin yttrandefrihet genom att spy galla på dessa personer. Facebook så finns det de som tagit som livsuppgift och sprider allt som de kan komma över som är negativt om vårt främlingsfientliga parti. Visst jag giller inte heller det partiets ställningstagande i de flesta frågor, men att matas, matas och åter matas av detta, gör inte mig glad. Jag tror inte på att hata och det enda som kan strypa hatet är att vi visar kärlek mot varandra.

Då känns det tryggt att öppna läsaren i WordPress och läsa de bloggar jag följer med intresse. Hitta så guldkorn, som sprider glädje och ger kraft för dagen.
En del skriver om halta hönan som fick en andra chans, en annan skriver om sitt jobb med barn och deras naturliga reaktioner på små, små ting. Alla dessa små guldkorn blir snart till en hel guldtacka i mitt hjärta. Att söka på hashtaggar på twitter och Facebook för att hitta dessa är så ljuvligt. Ibland går jag in på grupperna på Facebook och hittar ännu mera guldkorn, någon ny blogg jag inte har sett förr, som sprider glädje i vardagen och som jag gärna vill följa vidare för framtiden.
Har några vänner på Facebook som är duktiga fotografer som sprider så mycket glädje genom att fotografera det fina, och kärleksfulla i världen. Följer också några fotosidor där som visar det varma i världen. Man behöver inte dyka djup för att hitta det fina, som ger livet krydda i vardagen.

Så tack alla fina människor som sprider glädje och gör livet värt att leva!

 

Photo credit: JASElabs via VisualHunt / CC BY-NC-SA

Döden och livet #blogg100

lediga-pappan-20110705-550-285

Här om dagen var jag och hjälpte en kompis med utställningen på mässan i grannkommunen. Som artigheten påbjuder så frågade han om läget, och sanningsenligt så svarade jag att det var lite problem med min kropp igen. Naturligvis blev frågan om vad som hände nu…
Han visste sedan tidigare att jag i höstas hade en massa svimningsanfall, sådant som händer lite då och då hos mig. Brukar sällan ta sådant så allvarligt, men denna gång släppte det inte efter 14 dagar, så jag beställde tid på vårdcentralen. När jag väl var där konstaterade vi att mitt hjärta gick för långsamt och att jag hade lågt blodtryck. Lätt avhjälpt genom att ta bort betablockeraren. Därefter hittades biverkningar från andra mediciner som också fick tas bort. Tidigare i år fick jag ju andra anfall som också inte ville upphöra, vilket jag tolkade som panikångest. Vilket efter ett tag visade sig vara insulinkänningar, så då blev det bort med snabbverkande tabletter för min diabetes också.
Känner mig otroligt glad och lycklig för detta.

Men förra måndagen fick jag på morgonpromenaden mitt i skogen en smärta i hjärttrakten som strålade ut i vänster arm och bakom skulderbladet. Kunde inte fortsätta att gå utan satte mig på en stubbe och väntade för att se vad som hände.Efter ca en kvart, så hade det värsta släppt och vi kunde promenera hem igen. Hittade inte min nitroglycerinspray när jag kom hem, som säkert försvann i samband med utrensning efter mor.
Gick och lade mig sedan för att sova min skönhetssömn och allt var borta när jag sedan vaknade efter ett antal timmar, förutom att min arm kändes lite tung.

I lördags på min tidningsrunda hände samma sak, fast inte lika intensivt, så jag kunde fortsätta köra klart, och sedan gå vidare i livet.

Men igår ringde jag vårdcentralen och beställde telefontid med förhoppning att någon av de som känner mig bäst skulle ringa upp. Nej då, sådan tur hade jag inte utan en sköterska som inte visste något om mig ringde och jag förklarade situationen. Naturligtvis fick jag mig några bannor  och att jag måste ringa 1112 och beställa ambulans. Jag förklarade att ambulansen har varken månadskort eller klippkort, så det struntade jag i. Jag lät helt enkelt bli att lyssna på predikan. Ni skall jag i alla fall in under dagen idag och göra ett EKG och kolla upp prover och plus blodtryck. Hoppas ånyo att jag kan bli av med lite mer mediciner, då vore jag glad.

Så fort man pratar om smärtor i hjärttrakten, så blir folk helt stirriga. Jag har levt med detta i 25 år nu, och ungefär vart annat år, så hade det varit något som kommit från det hållet. Ibland har vi hittat en orsak och då kunna åtgärda det, ibland inte, och när vi konstaterat att det inte kommer från hjärtat är jag nöjd, även om vi inte vet orsaken. Jag känner mig trygg och nöjd, utan det värsta när blir stirriga och nervösa. Jag brukar alltid skämta om det, att skulle jag dö, så tar det tre dagar innan jag märker det, för jag är van med min kropp som spökar ibland och skyller det på min panikångest.Min förhoppning är att jag kanske kan bli av med någon mer medicin, vilket vore högvinsten, annars hade jag struntat i att ringa.

Tror min kompis fick en hel del att fundera på för efter en stund så frågade han mig om vad som händer efter döden. Vi diskuterade detta ämne länge och väl och jag är väl inte speciellt rädd för den. Jag har allt förberett för den dagen så det blir lätt för de som skall ta hand om mig. Brukar skratta åt min begravning i tankarna där jag ser prästen slänga en skyffel jord på kistan och säger ”Äntligen har vi blivit av med den dåren” 🙂

Jag har bekymmer för två individer om jag skulle trilla av pinnen, vad händer med lillebror och vad händer med vovven.

Just för ögonblicket vill jag inte dö, utan väntar helst till på fredag, då får mina Stockholmsvänner träffa en vandrande vålnad på lördag när vi promenerar under körsbärsträden i Kungsträdgården. Jag hinner utnyttja utnyttja min bokade tågbiljett och på söndag kan jag ringa ambulansen alternativt begravningsbyrån. Så allt är lugnt 🙂