Vem är jag? #blogg100 #bloggswe

1484005_10152446545313868_1339201839_o
Fortsätter på egoboosten och funderar vidare på vem jag är.
En gemensam nämnare hos oss som lider av panikångest är ofta att vi sätter andra först och oss själva på plats hundra tusen.
Som en del av min behandling var att lära mig säga ”nej” och det har jag lärt mig. Numera sätter jag bror, och även tidigare mor, på plats nummer 1. Jag kommer numera på plats 1,1. På plats nummer två kommer alla andra.

En viktig sak jag har fått lära mig de senaste åren är, hur skall jag klara att ta hand om någon annan om jag inte klarar att ta hand om mig själv?
Det är en fråga jag ställer mig var dag och handlar efter svaret jag ger mig.
Att jag har ett varmt hjärta vet de flesta idag, och det är jag stolt över. Jag tror på solidaritet och att vi skall hjälpa varandra och framför allt de som har det svårt. Jag tror också på att hjälpen måste vara på individuell bas, inte organisationen.

Som halvtysk och varit mycket där nere så har jag sett mycket tiggare långt innan vi fick se dem här. Jag har också lärt mig att gå ner på huk för att ge dem pengar i sin mugg. Böjer jag mig framåt så visar jag mig överlägsen och det anser jag inte att jag är. Vi är båda människor, fast hamnat i olika svårigheter och då skall jag inte förminska deras värdighet.

För mig är också närodlad det viktigaste, viktigare än ekologiskt. För att ställa om ett jordbruk till ekologisk odling måste jorden ”avgiftas”. Under flera år odlas lin på markerna då det är en bra gröda som tar bort det mesta av gifterna i marken. Andra grödor kan göra att det tar längre tid. Att stödja närodlad produktion gör också att bonden under dessa år har möjlighet att leva på inkomsten från jordbruket som görs på ekologiskt vis, utan att få ha stämpeln ekologiskt stämplat.

Jag tror också på den lilla människan som startar sitt företag med inriktning på att ge Hulda med demenssjukdom den bästa omsorgen. Jag tror också på läkaren som startar sin vårdcentral för att ge sina patienter den bästa vården.

Jag handlar det mesta möjliga på Lidl som drivs av en stiftelse vars motto är att ge det bästa möjliga kvalitet till billigaste pris. Här finns inget vinstintresse. Jag handlar också på Coop som är medlemsägt. Men jag handlar också hos den lilla ICA-HANDLAREN som med sin butik också har en mötesplats för ortens innevånare. Minst lika viktigt! I den lilla butiken säger du hej till någon annan som går mellan mjölken och korven.

Jag värdesätta också landsbygden och slippa trängsel. Jag tar mig en tur till skogen och hämtar gratis källvatten istället för att springa ner till butiken och betala ockerpriser. Numera bakar jag mer frekvent än tidigare vårt eget bröd, och det utan en massa e-nummer.

Jag idkar också till och från CITO, dvs att jag håller på med geocaching men att jag under turen plockar med mig skräp därifrån, för att hålla naturen ren.

Fredag kväll och mors vård finns i mina tankar

Fredag kväll, mor och jag sitter framför tv:n i köket och tittar på Go’kväll.
I glaset framför oss har vi lite rödvin och vi sitter och småpratar, tiitar på tv:n och ibland ägnar jag mig åt datorn för att följa vad som händer i twittervärlden.
Vid flera tillfällen flyger mina tankar långt bort oftast nästan ett år tillbaka och de vi har upplevt under året som gått. Mor har en demenssjukdom vilket är konstaterat men det viktigaste är att jag själv märker detta. Den biten går inte att förneka vilket jag heller inte kommer att göra.
Jag har alltid också haft en uppfattning att man inte skall begrava någon förrän den personen är död. Trots det har jag nästan gjort det med mor flera gånger under året. I dag ser jag mor mer som en katt med sina nio liv.

Mor har under det senaste året varit uträknad från ett humant och mänskligt liv, ett liv där personen sätts i centrum utan hon är en sjukdom.
Det finns idag tre diagnoskoder i hennes journaler, demens, B12-brist och depression.
Mitt i detta försvann också min mamma och de två sista diagnoserna. Mor var dement, hon var inte längre något av det andra delarna, hon var en ickeperson, en person som snart skulle gömmas undan och bli en kostnad och belastning för kommunen.

Efter upprepade urinvägsinfektioner fick hon kvinnligt könshormon som efter några dagar gjorde henne aggresiv och oresonlig. Efter kontakt med läkemedelsverket fick jag klart för mig att dosen var 2.5 ggr för stark. Jag fick visserligen läkaren att ändra dosen till ”normal” dos men under denna tiden sattes en dundermedicin in, för behandling av andra psykiska sjukdomar, som visserligen är godkänd för behandling av Alzhemiers. Mor har demens, men inte vilken typ pga att ingen utredning är gjord

Mor fick extrapyramidala biverkningar och till slut akut toxination av dundermedicinen.
Jag fick hjälp av hemvårdpersonalen och mors ord sköterska att ta in mor akut med ambulans då både tillfällig sköterska och läkare inte ansåg det vara något att bekymra sig för, mor är ju dement.

Jag trodde ju att det som hände mor var en del av hennes demens men jag trodde på läkare, sköterskor, biståndshandläggare mm. Man vill ju tro på dessa personer och att de har rätt…

När kommunen sedan erbjöd korttidsboende för återheämtning,så blev jag mycket glad att hon verkligen skulle få återhämtning till att återkomma till ett värdigt liv.
Men det dröjde inte många dagar innan jag började ifrågasätta detta inför mig själv men samtidigt försökte jag intala mig själv att detta är den normala utvecklingen av sjukdomen och att jag måste försöka förstå att mor var på väg att försvinna ifrån oss. Tankarna hos mig och mina bröder var att vi får  njuta av de dagar mor mår bra och de dagar som hon mår sämre får vi acceptera att det är hennes sjukdom.

Vi tog hem mor på permission och hon fick samma tablettbehandling som jag fått via läkare och jag märkte att hon blev levnadsglad och vaken igen. Mina tankar blev åter att något var fel men jag skakade av mig det, jag vill inte inse att sjukdomen tar ut sin rätt.
Vi tog hem mor på permission från fredag eftermiddag till söndag kväll.
Mor fick den tablettbehandling som vi varit överens om, med läkaren, och mor levde upp.
Mor började gå arm i arm med mig och vi behövde inte använda rullstolen.

Söndagen kom och jag och mor åkte tillbaka till boendet.
Rullstolen lämnade vi i bilen och vi promenerade från bilen till entren, in i hissen, åkte hiss och promenerade stolt in på boendet. Jag berättade stolt för personalen att mor kan gå och fick knappt kommentar av personalen, hon är ju dement. Vi besökte henne så gott som varje dag och varje dag satt hon ensam i sin rullstol låst inkörd under borden med en tidning uppslagen framför sig och hon kunde se genom fönstret. Jag frågade personalen varför hon inte fick vara ute i gemenskapen med de andra.
Nej, din mor kan inte vara ute bland de andra, hon är ju dement och hon behöver lugn och ro, ute bland de andra är det så stojjigt. Nästa gång jag frågade varför mor var instängd på rummet, hon är ju dement och hon ropar så mycket så de andra blir så oroliga. Två olika versioner varför inte mor fick tillbringa kvalitetstid med de andra. Hon behövde besöka toaletten och jag kallade på personal. Mor gallskrek och de fick inte hjälpa henne, Jag bad ge henne ett par Alvedon och jag tar hand om det. Sköterskan svarade vi har ingen sjuksköterska här i helgen för hon är sjuk och vi får inte ge henne något. Hon får vänta till måndag….

Inte klokt…

De lovade mig att de skall sköta om mor så hon kommer på toaletten. Jag orkade inte höra hennes skrik utan valde att gå ut i trädgården och tog mig en cigarett.
Efter 15 minuter kom jag åter och mor satt lugng i sin rullstol på rummet.
Personalen kom strax och jag sade glatt att det gick bra med toabesöket.
Nej, fick jag till svar, vi fick inte röra henne, hon var helvild.
Jag flyttade mor till toastolen och hon fick göra sina behov.
Därefter sade vi till personalen att vi tar en promenad.

På måndag tog jag mor med mig i rullstolen och vi promenerade till sjuksköterskan för att fråga om något är missuppfattat något eller har olika uppfattningar om varför mor är på boendet och jag ifrågasatte också behandling och medicin.
Svaret jag fick var för mig hårresande: -Behöver vi veta något så ringer vi dig!!!!!

Jag hade ju redan anmält allt till socialstyrelsen om medicinförgiftning men nu valde jag att även anmäla mors boende dit.

Kommande helg så valde vi att än en gång ta hem mor och samma visa hände, mor fick medicin, rätt omsorg och mor kunde gå…. Än en gång promenerade vi in på boendet UTAN rullstol, arm i arm som bara en mor och son kan göra…

Några dagar senare fick jag reda på att det finns någon som kallas MAS i kommunen och när jag fick kontakt med den personen så avslöjades att det jag påstod INTE stod i journalerna, men MAS kunde verifiera min historia som sann efter kontroll med socialstyrelsen och fass…

Hade det varit en kamp tidigare, så är det inget vad som skulle börja nu…
Detta var jobbigt att skriva men samtidigt skönt!

Gräsviken

 

Inbjudan

till

”Må gott dag”

på Gräsviken

 

Torsdagen den 27 september

Klockan 10.00-16.00

 

”Må gott dag”

för alla sinnen

för dig som anhörigvårdar

”Må gott dag” för alla sinnen. Dagen riktas mot anhörigas behov att bli stärkt i anhörigvårdar rollen. Tid att stanna upp – ”egen tid” – möjlighet att träffa andra i likvärdig situation

Tider – hållpunkter

10.00     Bussresa från Trollhättan (Tallbacken via stadshuset)

10.30    Välkomstkaffe med smörgås– introduktion – hållpunkter

11.00     Aktiviteter: Olika typer av massage – Senior Qigong – Meditativ vandring – Dambastu och bad i Öresjö – ”Rum” med stilla musik att bara vara i – samtal

13.00    Lunchbuffé – varm och kall mat – kaffe med kaka

 

14.00    Fortsättning på aktiviteter: Olika typer av massage – Senior Qigong – Meditativ vandring – Herrbastu och bad i Öresjö – ”Rum” med stilla musik att bara vara i – samtal


15.00     Avrundning



15.30     Hemresa till Trollhättan


16.00    Ankomst till Trollhättan


Vid ev. frågor kontakta

 

Anette Westerlind                      Agneta van der Poel, Diakon

Anhörigstödsamordare                  Britta Lundqvist stiftelse

Äldreomsorgen                           Svenska Kyrkan Trollhättan

Trollhättans Stad                       Tel: 0520- 47 29 37

Tel: 0520-49 52 35             agneta.van-der-poel@svenskakyrkan.se

anette.westerlind@trollhattan.se      

Tidigare händelser och fakta

Mor har sedan några år demens.

Innan jul 2011 så var vi på vår traditionella julresa till Kiel i Tyskland.
Vi hade lånat en rullstol från hjälpmedelscentralen för mor som hade
svårt att gå längre sträckor bland annat ont i rygg och knän. Vi har
ca 10 timmar på oss i land innan resan med vändande båt går tillbaka
till Göteborg.
Mor njöt av resan i fulla drag.
Vi köpte på julmarknaden en schweinestek (kotlett) i bröd som vi åt.
Helt plötsligt började hon att väsa och jag förstod att något
allvarligt hänt. En köttbit i halsen. Hon blev blå på läpparna och i
ansiktet. Folk kom ditrusande medan jag ringde ambulans på 112. Dom
rensade så gott dom kunde ur halsen, mor låg livlös på marken.
Ambulansen kom och hon fördes in i den. En bil med två läkare ankom
och gick in i ambulansen. Därefter kom även polis.
Mor som är tyska kan språket men min utvecklingsstörde bror kan bara svenska.
Misstänkte starkt att det skulle vidare till sjukhus. För bror som
inte kan tyska fanns bara ett alternativ och det var att skicka ner
honom till båten där det fanns svensktalande personal. Efter ca 30
minuter hör jag återigen mors skratt och lättnad uppstod.
Därefter kunde vi i sakta mak åka till sjukhuset.
Mor skulle bli inlagd minst en natt för observation. Vi fick omboka
resan och ordna hotell för att kunna vara vid mors sida. Natten
förflöt lungt och mor blev utskriven nästa morgon.

Hemkommen firade vi jul i lugn och ro. I början på januari så tyckte
jag att mor började få väldigt mycket urin och jag började misstänka
att mor hade urinvägsinfektion. Någon i hemvårdspersonalen sade att
det är nog inte troligt då det inte luktar sådant.

Jag lät detta bero tills personal på dagverksamheten hörde av sig med
misstanke om att hon hade urinvägsinfektion pga av att hon sprang
mycket på toaletten. Tog kontakt med läkare mycket riktigt –
urinvägsinfektion. Medicin sattes in (XXX). Efter ytterligare
påtryckningar så sattes en ny kur in av samma sort.