Att bo i paradiset

20160720_164216

Min fina vän, författarinnan, Kim M Kimselius som lärt känna under senare skrev så fint på Twitter med en egen bild:

Soluppgång I paradiset. Igår +7 grader idag -8. Nyss hemkommen. Nu snöar det. Ombytligt väder.

Jag kunde inte låta bli att kommentera hennes ord, då jag själv anser att jag bor i paradiset.

Finns det två paradis på jorden? Jag trodde jag var ensam att bo där 🙂

Hon kontrade med en mycket fin kommentar:

Var och en gör sitt eget paradis här på jorden, eller sitt eget helvete. Skönt att höra att du tillhör paradisgänget Kram ❤

Jag blev så glad när jag läste hennes ord och började samtidigt fundera på vad paradis är.
Jag är glad att kunna bo på landet, nära naturen. Jag är glad att kunna se kor (sommartid) och hästar ströva omkring ute i naturen. Mammor och pappor med barnvagnar. Jag kan ta min nästa 5 km runda i skogen. Jag kan också ha kontakt med fina vänner på Facebook och Twitter, men jag kan också träffas och umgås, när andan faller in.

Jag började leta efter foton i min stora bildsamling efter något som kunde motsvara paradiset och hittade ovanstående bild, snabbt. Kan det vara paradiset? Är det sommar, sol och blått vatten, eller är det en solig dag i fjällen när man står på skidor, som är paradiset?
Är det paradiset som ser omkring oss eller är det något vi bygger upp inom oss? Att vara sjukpensionär ger inte så mycket pengar, så alla drömmar kan jag inte uppfylla, men jag kan ju ändå leva ett rikt liv. Är det paradiset? Att vårda sina åldriga och sjua föräldrar, så man nästan går på knäna, är det paradiset?

Jag tror att paradiset bygger man upp inom sig och försöker se det fina i tillvaron. Ibland säger man att en bild säger mer än tusen ord, men kan tusen bilder beskriva paradiset?

I går var det full rulle med ”hatare” i olika kommentarstrådar på olika nyheter och som aktiv i gruppen #jagärhär, så försökte jag komma med konstruktiva kommentarer och nyansera flödena utan att sänka mig till hatarnas nivå.

Efter en stund stängde jag ner datorn, kopplade vovven och satte på mig pannlampan och tog en promenad på 10 km i mörkret. Fyllde lungorna med frisk luft och hämtade stryka i naturen. Såg inte mer än det som fanns i lampans sken, några ögon glittrade till i mörkret innan jag hörde ett knak från någon gren och ögonen försvann bort i mörkret. Vem tillhörde ögonen, en rådjur, en älg, ett vildsvin eller en varg? Jag vet inte, men det var en underbar promenad någonstans i en mörk värld. Och jag, jag kände mig så trygg och så lycklig.

Jag tror nog vi alla har möjligheten att välja mellan paradiset och helvetet, och jag väljer paradiset som min boplats, var det nu än är och väljer att fylla det med drömmar och sanning i en härlig kompott efter mitt tycke och smak. Att njuta av tillvaron, det är mitt paradis!

Vår insändare i dagens lokaltidning

ID-100124237

En havererad vårdcentral som start på ett och ett halvt helvete. Medicinförgiftningar av mor pga journalbrister saknade remisser och epikriser . En erbjuden korttidsplats i kommunen för återhämtning,  blir en isoleringscell. Ingen hjälp, ingen träning för återhämtning, ingen lyssnar på mor eller mig.

Med hjälp av kommunens MAS kunde vi konstatera att det som stod i journalerna inte stämde överens med medicinlistor Då hade vi redan tagit hem mor för att själva rehabilitera henne.

Hemtjänsten kopplades in, som vi nu avstår ifrån då vi inte orkar se det som händer. Mor måste ha lugnande tabletter enligt hemvården, något som läkaren vägrar skriva ut.

Var finns den personcentrerade omvårdnaden?
Var finns respekten för individen?

Att mor är rullstolsbunden Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor. Toalettbesök och mor fick panik, jag efter haveriet kan vi leva med, men att se att vissa inte bemöter mor med respekt och den värdegrund som måste ligga till grund för arbete i vård och omsorg kan vi inte leva med.

Image courtesy of Stuart Miles at FreeDigitalPhotos.net