Kan man förlåta alla #blogg100

förlåt

Kan man förlåta alla människor om de varit orättfädiga mot en? Är det något att sträva efter att i alla lägen säga och be om förlåtelse?

Spontant skulle jag nog säga ja, men så börjar jag att tänka efter och då blir nog svaret nej.
Fader Tomas tog upp i sin blogg detta med att kunna förlåta efter att vi båda lyssnat till Brigitta Klassons berättelse från andra världskriget. ”Som hon såg det var övergreppen i lägret oförlåtliga, och det stod hon fast vid även om hon med åren förstått alltmer om varför människor handlar som de gör.”

Jag tänker på den person som med sitt sätt fick mig att utveckla min panikångest. Jag försökte hålla god min länge och accepterade förklaringarna personen gav. Men till slut var allt ett faktum, jag brakade igenom allt vad och orkade inte längre med livet som det var. För mig blev det lidande och självmordsförsök och nu är jag ju delvis sjukpensionär för det. Detta kommer ju att påverka mig för resten av mitt liv 😦

Under många många år var ju min tanke ”må personen brinna i helvetet”, samtidigt som jag försökte få hjälp av sjukvården, som jag fortfarande anser svek mig.
I dag har jag lite mer acceptans för det som händer och orkar leva med det, men förlåt… Nej. Ser jag personen på stan eller någon annanstans, vänder jag och gör därifrån med med bultande hjärta och ångest. Jag skulle aldrig låta personen komma så nära mig, så att det ens fanns möjlighet till ett förlåt.

Jag tänker på mina släktingar som ville göra gällande att mor var krigsskadad. Även där höll vi oss i från varandra under många måga år, men vi försökte däremellan umgås som den släkt vi var. Men det fungerade bara några år tills vi var tillbaka i ovänskap.
När dessa släktingar lämnade jordelivet för att vandra vidare, var vi fortfarande inte vänner. Vi var inte inbjudna till begravning och även om vi skulle varit, så hade vi nog ändå inte gått. Sista gången jag hade kontakt med den ene av dem, så gjorde jag klart för den att den dagen personen är borta, så kommer jag att pinka på dennes gravsten. Ett halvår efter personens bortgång åkte jag dit med en blomma och lade där ett kort med texten ”Vila i frid! Jag skall inte…. /B….”. Jag gjorde det nog mest för personens efterlevande som skulle kunna fortsätta leva i trygghet, fast vi inte ens umgås med dem heller. Men något förlåt har det aldrig blivit, varken före eller efter bortgången.

Tänker på mina grannar som med sina rasistiska uttalanden ansåg att utlänningar skulle ut ut landet. För mig gällde det även mor, och indirekt jag som inte borde finnas till…

Måste vi sträva efter förlåtelse?
Tänker på den personen som fick mig att bli sjuk. Så här i efterhand så kanske det hade varit bättre att strunta i alla goda råd och lämna allt mycket tidigare och brutit allt. Kanske jag var insnärjd på samma sätt som Paulina i senaste avsnittet av ”När livet vänder” och att någon annan tog kontrollen över mig. Kanske jag är liksom de kvinnor (och män) som lever i destruktiva förhållanden och inte kan ta mig därifrån…
Jag har inga blåmärken på kroppen, men jag har fullt med ärr i själen.

Oavsett om vi har en tro eller inte, måste vi sträva efter att i alla lägen säga förlåt?