En kolossal egobost

20170104_114420

Nu har det hänt, något som inte hänt på 37 år…
Jag har fyllt år 🙂
Ja en 4:e januari vart år har jag min årsdag, men jag slutade fira den dagen efter att jag fyllt 20… 🙂
Nu fick man göra allt det man väntat på sedan man föddes och började förstå hur livet fungerade. . Som liten väntade man på att någon skulle komma med presenter, sedan förstod man att man var tvungen att ge något i utbyte mor alla presenter, dvs tårta. Men man hade ju en del planer, börja skolan, lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet sedan gymnasiet. Man konfirmerade sig, fick köra moppe, lätt MC, bil och när man fyllde 20 fick man gå på systemet och handla själv, oh vad besviken man blev när man inte fick visa sin legitimation 😦
När man fyllt 20, fanns bara två saker kvar i livet att vänta på… Pensionen och sedan begravningen. så jag slutade att fira den dagen, och höll den hemlig. på alla ställen där det kunde påminnas o min dag, höll jag det hemligt eller så ändrade jag datum så ingen skulle uppmärksamma det 🙂

Till och ed min 50-årsdag valde jag att hålla hemlig och jobbade som vanligt fast jag hade rätt till ledighet med full betalning av arbetsgivaren plus en present.

Men i år gjorde ja väsen av det och lade till möjligheten att skriva på min tidslinje på FB plus att alla kunde se att jag hade min dag. Bokade tågbiljetter till Falkenberg och målet var Falkenbergs fotomuseum, där bland annat Lennart Nilsson och hans medhjälpare Gillis Häägg har en del alster. Mer om dessa herrar kommer jag att berätta senare i bloggen.

Vi trodde vädret skulle bli hemskt men det visade sig från sin bästa sida, så vi kunde promenera på en snäckbesållad sandstrand den fjärde januari och höra vågorna från havet.

Här är vi vid stranden vid Ugglarp utanför Fakenberg.

Sedan åkte vi hem till min fina vän Maj-Britt som bjöd på middag och efter det så tog han fram dragspelet och stämde in med sång.

Även fotomuseet visst att jag fyllde år, så när vi drack kaffe med med övriga besökare så ställde de sig upp för mig och sjöng och hurrade 🙂

20170104_155030-1_ink_li

Och nästan alla vänner på Facebook uppmärksammade att jag hade födelsedag, så jag fick grattishälsningar i parti och minut. Så tågresan mellan hemmet och Fakenberg fyllde jag med att tacka för alla hälsningar.

Hur det blir nästa år, om jag kommer att fira eller kommer att vara anonym, det vet jag inte än….

En sak är dock klar….
Ett stort tack till alla som gjorde min dag….

En dag vid havet

IMG_20160720_183433

Jag vill ju ha träffat mina Facebookvänner IRL för att få en bild av dem hur de är och vad de står för. En ny vän har jag fått i Falkenberg. Samtidigt har jag Många minnen från den staden då min far som var inom rederinäringen hade mycket kontakter med Falkenbergs varv. Jag har ju nu min sista vecka ledigt innan jobbstart medan bror precis har startat sin semester. Vi bestämde att vi tar en dag i Falkenberg, livar upp gamla minnen och ser på vad som hänt i och kring staden. Vi bokade tågbiljett, jag frågade vännen om hon var intresserad av att träffas…

Visst var hon det, och hon lovade att möta upp på järnvägsstationen. Vi hade inga mer planer än så och dagen fick bli som den blir, och ibland blir det något helt fantastiskt. Vi gillar ju alla att promenera, se det vackra som finns i naturen. Hon bjöd på en rundtur i staden och frågade sedan om vi ville se ett av hennes bästa smultronställen. Absolut och hon styrde bilen ner mot Skomakarhamnen. Nu blev det promenad i havsnära natur. Helt fantastiskt vackert. Vi trivdes, jag, bror och Nussä och inte minst vår nya vän.

Hade glömt att Falkenberg med omnejd kunde vara så fint. Själva undviker vi kusten häromkring i turistsäsong då man inte kommer fram någonstans, utan det blir i början eller slutet på säsongen vi åker dit.

Vi hade tur med vädret, och det visade sig snart att vår vän hade mer smultronställen runt orten och vi fick med bilen åka runt och se det vackraste i omgivningarna. Vilken fantastisk dag. Vännen frågade om vi ville äta middag med henne hemma hos henne. Absolut, sade vi, vi hade hittat en massa gemensamma nämnare mellan oss, och det gladde oss alla. Medan hon lagade middag så hittade vi ett hörn i skuggan i hennes och övriga hyresgästers gemensamma trädgård. Vi flyttade trädgårdmöblerna dit i hörnet som var omringat med buskar och när värdinnan kom ut med middagen blev det ett välkomnande i ”bersån” vi hade skapat. Nussä hade fått sin skål med vatten och druckit och nu låg han där och gosade sig i gräset som var svaligt  och skönt i värmen.

Vännerna sitter där och bersån,  äter nyskördade potatisar med sill, och Nussä glufsade sin festmåltid bestående av kuttbullar med vi andra lät oss väl smaka av bordets läckerheter och våra berättelser om livet, våra nära och kära. Jag säger som vår kära konung, det sa bara klick.

Efter middagen gav vi oss åter ner till stan och centrum. Besökte Grand Hotell vid Ätran, där vi bott många gånger fast det var länge sedan nu. Vandrade utefter ån, ner till vallarnas friluftsteater där bland annat Stefan och Krister upprätt tillsammans med Dag-Otto. Men där även vår vän spelat dragspel och sjungit allsång.

En sådan dag går klockan alldeles för fort och snart blev det att åter ta sig till stationen för hemfärd,  med gråt i ögonen och med hjärtat fyllt av glädje blev det ett kramkalas strax innan tåget kom in på station.

Nu är vi många minnen rikare, men dagen har skapat en massa mer nyfikenhet som jag själv och tillsammans med gårdagens vän bland annat kommer att sprida vidare på.

Tack Maj-Britt för vad du gav oss av det finaste du kunde ge, och tack till Robert Klåvus, som tack vare ditt twitter och FB-flöde förde oss samman. Tack för en fantastisk dag.