Hur tänker man?

20161022_105655-1

Jag brukar få en del positiva kommentarer för mitt sociala engagemang för trygghet i samhället. Känner mig stolt över det och tycker det är intressant att föra samtalet i dessa frågor. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Som trygghetsvandrare är jag ingen polis utan bara en medmänniska som frivilligt har gått utbildningar och frivilligt syns ute i folkvimlet. Fredag och lördagskvällar, speciellt efter löneutbetalningen, så är det mycket folk på stan. Vi är ju polisens förlängda arm men också en hjälp. Många gånger händer det att någon blir överförfriskad och klarar inte att ta hand om sig själv, kompisarna sviker och man blir lämnad ensam. Speciellt unga tjejer kan då råka illa ut. Varken polisens eller min uppgift är ju att lagföra dem, utan att de kommer i trygghet. Även en fyllecell är ju trygghet för att inte utsättas för brott.

Det är kul när man börjar diskutera med föräldrar som vill engagera sig för sina egna och andras barn. Ja, de är så intresserade tills man kommer till skarpt läge…
Då flödar fantasin om vad de behöver göra som är viktigare…

Varför är det så…
Känns så fel att man visar ett stort intresse och sedan drar sig undan.
Känns inte rätt att berätta att man vill engagera sig för att sedan försöka undvika det.