En julsaga – Charles Dickens

20171202_212039728567175.jpg

En julsaga, så som vi har längtat, efter denna kväll. Martin Rossing och ensemblen i Ljudaborgs kulturförening, har återigen visa prov på sin förmåga att trollbinda publiken och få oss att stanna upp en stund och tänka efter. Vad är väl en bal på slottet, där drömmar oftast förblir drömmar, jämfört med skolans aula, dit vi alla har chansen att komma. Sceneriet var uppbyggt som brittiska parlamenten, där publiken satt på båda sidor av händelsernas centrum, men också blev en del därav.

20171202_200311828672017.jpg
Det blev en närhet som heter duga. Jag och bror hade kommit dit tidigt, innan första föreställningen var slut, och medan vi satt där i foajen och väntade så sprang skådisarna fram och tillbaka mellan dörrarna, och jag tänkte att de är nog premiärnerverna, som gör att de inte kan sitta still. Så fel jag hade… Med uppbyggnaden av scenen och deras rörelser i pjäsen, så var detta välplanerat i minsta detalj. Ja allt var så inövat så, så professionellt så sufflören får gå till arbetsförmedlingen på måndag.

Ett ord vi från början fick lära oss var Humbug. Är julen verkligen humbug? Kanske är det så att det skall mana oss till eftertanke, en avbrott i vardagen, en tid då vi har möjlighet att tänka på nära och kära, kända och okända.

Handlingen:
Berättelsen handlar om gamle Ebenezer Scrooge som bor ensam i ett stort dystert hus, en gång ägt av hans nu döde kompanjon Jacob Marley. Han är en sur, snål och vresig man som driver en lånefirma med hjälp av bokhållaren Bob Cratchit.
En kväll får han besök av Marleys vålnad, som kommer för att varna honom. Om Scrooge inte ändrar sitt giriga beteende kommer han, i livet efter detta, att få bära tunga kedjor i all evighet, precis som sin avlidne kollega. Marley varnar också honom att han kommer att hemsökas av tre andar som ska leda honom genom natten mellan julafton och juldagen.

 

Vid midnatt kommer den första anden, ”Gångna Julars Ande”. Den visar honom de jular han redan varit med om. Då minns han hur han som barn var ganska ensam och övergiven, utan mor och ratad av sin far. Han minns också sina ungdomsår och kärleken som gick förlorad för profiten.

Scrooges möte med nästa spöke, ”Nuvarande Julens Ande”, ger honom ytterligare tankeställare. Anden visar honom hur bra han själv har det, och leder honom till många fattiga människor, en av dem hans egen bokhållare, Bob Cratchit. Där är det trots deras fattigdom frid och fröjd. Alla är glada, till och med Bobs son, lille Tim, som är invalid och svårt sjuk.

”Ande, kommer lille Tim få leva?” frågar Scrooge.
”Jag ser en tom plats I det dystra spiselhörnet vid skorstenen och en krycka utan ägare, omsorgsfullt bevarad. Om dessa skuggor förblir oförändrade, kommer barnet att dö” svarar anden och tillägger: ”Men, om han ändå dör, så är det lika gott. Därigenom minskar ju överbefolkningen.”

Scrooge, som tidigare hade sagt samma ord till två välgörenhetsarbetare angående de fattiga, får nu smått dåligt samvete.

Den tredje vålnaden, ”Kommande Julars Ande”, visar Scrooge framtiden – eller hur framtiden kanske kommer att se ut om inte Scrooge bättrar sig. Lille Tim dör av sina sjukdomar. Och efter Scrooges egen död blir hans kropp nonchalant övergiven och han sörjs inte av någon. Detta skrämmer Scrooge, och när Scrooge på kyrkogården ser sitt eget namn på en gravsten som för länge sedan blivit glömd, börjar han böna och be för sin räddning.

Scrooge vaknar ur vad som verkar ha varit en dröm, överlycklig över att fortfarande ha fått en chans att bättra sig, och börjar genast ställa allt till rätta.

Vad är väl stadsteatern i Göteborg, Dramaten i Stockholm mot skolans aula i Lilla Edet?
Det är här man kommer nära, det är här man direkt berörs, det är här man blir ett.

Tack Ljudaborg Kulturförening, ni gjorde det igen.

Än finns möjligheter att se den…
24129589_1533235940100372_883824474283270153_n