Tidningsrunda med blått förhinder

20160813_031722

Ja, ja, ja…
Visst hade jag räknat med strul i morse på min tidningsrunda med både gårdagens och dagens tidningar av en sort. Visst fanns deten del post även idag, plus det jag inte delade ut igår av de skäl som angavs i gårdagens blogginlägg. Men att det skulle bli så här mycket dramatik hade jag inte förväntat mig.

Hade väl delat ut 20-talet tidningar när jag svänger in på en annan väg för att fortsätta min runda. Stannar vid första brevlådorna för att dela ut brev och startar min vidare färd när jag ser att det står en bil i diket. Detta är ingen helt ovanlig syn för mig som tidningsbud och man stannar ju till och kontrollerar för att se att ingen finns kvar eller skadad. Men jag ser redan i strålkastarskenet, genom bilens immiga fönster att någon sitter i bilen. Stannar min bil så jag kan ha nytta av min tidningsbil extrabelysning och tar mig sedan över diket och fram till förarsidan där en person vevar ner rutan. Föraren, en kvinna, vet inte riktigt vad som hänt, men de klarar inte att ta sig ut ur bilen själva. Jag ringar 112 för att få hjälp och jag ser sedan en man på passagerarsidan helt orörlig. Frågar hur det är med honom, då jag i min vilda fantasi tror att det värsta har hänt. Han är stupfull säger hon, men hon är nykter. Själv kan jag inte bedöma om hon är påverkad av alkohol eller ordentligt chockad.

Sos larmar räddningstjänsten medan jag kopplas vidare till polisen. Där får jag avlägga ytterligare en rapport och att det är prio ett-larm. Medan jag pratar kommer en taxi med två ungdomar också de påverkade av nöjets dryck. Den kvinnliga ungdomen känner tydligen föraren lite lätt och jag får lite hjälp. De drabbade i bilen får besked att hjälp är på väg. Då vaknar den fulla passageraren och skriker att ha behöver inte ha någon hjälp och skall ta sig ur bilen för att läxa upp mig.  Dörren går inte att öppna och han blir sittandes där. Han var nog så påverkad så han inte förstod vad som hänt.

Jag ringer min filialföreståndare och säger vad som hänt och vet inte när ja kommer loss och kan slutföra min tidningsrunda. Helt OK. Polispatrullen ringar upp och meddelar att de är på väg. men de har ca 3 mil att köra. Under samtalets gång kommer räddningstjänsten. De får fram att kvinnan är förlamad från midjan och neråt och i behov av rullstol som är i en box på taket.Bilen är en specialbil som körs utan pedaler. Med gemensamma krafter får vi ut stolen ut boxen och sedan får vi ut kvinnan.

Under tiden anländer polisen och jag får tack för mitt arbete men ombedd att stanna kvar så vi kan prata efteråt. Sedan får vi ut mannen samma väg, men han är så påverkad så han kan inte stå på benen. Ungdomarna springer upp till fastigheten i närheten och där kommer kvinnan ut även hon stupfull och först börjar hon skälla ut oss alla för att vi väckt henne innan hon förstår att hon är omringad av blåljus och att det skett en olycka. Då börjar hon skälla ännu mera….

Polis och räddningstjänst gör ett fint jobb, men att få föraren att kunna blåsa sitt alkoholutandningsprov går inte. Antingen chock eller annat. Efter allt detta får jag lämna mitt vittnesmål och sedan fortsätta min runda.

Jag ringer åter upp filialföreståndaren och meddelar att jag fått lämna platsen men att jag bryter linjen om en stund för att åka hem och få lite kaffe och ett par huvudvärkstabletter. Det är helt OK. När min tidningsrunda är klar, så är jag nästan på samma plats som händelsen så jag åker förbi för att se hur det ser ut i dagsljus. Bilen skulle ju inte bärgas förrän på dagen, då den inte var trafikfarlig.

När jag nu tittar på bilderna från morgonen ser jag hjulspåren på gräsmattan, så jag misstänker att hon försökt backa ner från fastigheten där ungdomarna väckte kvinnan, men i mörkret missat uppfarten och backat över gräsmattan och sedan kanat ner i diket. Utan mobil och handikappad så hade hon inte kunnat larma själv och de har nog suttit drygt en timma där tills jag kom med min bil.

Innan jag lämnade olycksplatsen första gången så säger den kvinnliga ungdomen till mig, tror du det blir tre eller fem år?
Ärligt talat så vet jag inte om det är något som ger straff eller ”bara” en chock hos föraren. Jag har gjort mitt i alla fall, och alla personer, antingen nyktra eller påverkade har klarat sig väl. Men innan man fått en hel uppfattning om vad som hänt, så hinner många tankar passera genom huvudet.

Också ett uppvaknande….

2410028560_2ed1fc8779_b

Klockan är 02.05 och jag skall strax svänga in till mitt jobb när en bil dyker upp bakom mig. En av mina kära kollegor är också på gång tänker jag. Blinkar och svänger in på avtagsvägen för att åter svänga in på området för att parkera. 50 meter kvar till min parkeringsplats långt nere i skymundan på området, då börjar det blinka blått bakom mig. Tvärnitar inte utan åker fram till parkeringen och stannar i min ”ruta”, vrider av nyckeln och kliver ur bilen full med obehag inom mig. Nästan framme vid polisbilen så skriker någon ”här är jag”. Vänder mig och ser en polisman nästan framme vid passagerardörren.

Han skriker bryskt till mig, ”är detta din bil?”.
Ja svara jag med darr på rösten.
Vad gör du här denna tiden på dygnet, halvskriker han…
Jag skall jobba svarar jag med darr i röst och knän samtidigt som huvudvärken bultar loss.

”Vad FAN jobbar man med här, denna tidpunkt på dygnet.
Jag skall köra ut morgontidningar svara jag helt chockad och pekar bort mot det öppna porten där mina kollegor står och tittar med stora ögon och undra vad som  hänt.

Då kommer den andra mannen ut ur polisbilen och lugnt och fint ber om att få se körkortet.
Tar fram plånboken men ser inte i mörkret utan går fram till min bil och öppnar dörren sätter mig ner och tänder ljuset i bilen för att se.
Plockar fram körkortet som han kollar i ficklampan sken och jag får tillbaka det. Den ”snorige” mannen kommer med alkotest då säger den lugne att jag sköter det.
Blåser och även där är det grönt ljus.

Jag frågar varifrån de kommer…
Vi kommer från Lilla Edet, svara den snorkige, snorkigt.
Vi kommer från Trollhättan svarar den vänlige men tog bara en tur här för att kolla läget.
Jag känner inte igen er, svarade jag, för de från Trollhättan har jag alltid haft gott samarbete med och de är inte otrevliga, samtidigt som jag tittar på den ”snorkige”.

Får ett hummande till svar från den ”snorkige” medan den lugne svara att det händer att en del slutar och nya börjar.
Han fortsätter med att säga att ett av mina bakljus inte funkar och ber mig fixa det.
Samtidigt som han önskar mig trevlig jobbnatt, innan de åker vidare.

Fick ett par huvudvärkstabletter av en kollega och satte mig sedan på en stol för att få ner pulsen,  innan jag var redo att ta tag i nattens jobb.