Brandbilen säger tut – tut – tut (Brandmuseet)

Att sticka näsan utanför dörren är stort, att sticka näsan utanför tomten är större, men ibland behöver man inte sticka så långt utanför för att upptäcka något nytt. Under de senaste 15 åren har jag i grannorten sett hur de byggts och snickrat på något som sett intressant ut. Jag fick reda på att det var en ”galning” som byggde ett brandbilsmuseum.  Jag är ju själv en galning och en ”nyfiken i en strut”-person, så detta ville jag inte missa. Men men, när skall de öppna, för jag har ju sett utvecklingen på platsen men inte sett någon reklam för detta.

I söndags gick jag förbi hos dem och träffade damen till ”galningen” och fick reda på att de öppnat. Ja de har öppet varje tisdag mellan 18 och 21. Nu var det ingen tvekan, jag MÅSTE dit…. Tog bror och vovven med mig och åkte dit, och det visade sig att det var två ”galningar” och när vi anlände dit vet jag inte hur mycket procenten steg i galenskaper.

Ja, jag är verkligen glad att jag är galen, för det var en helt galen upplevelse att se skapelserna från alla vinklar. Det var inte bara brandbilar, det var ambulanser från de första hästdragna ambulanser, dåtiden bärbara handpumpade brandsläckningsutrustning till inte så långt ifrån vår tid. Mycket var ju från de lokala området och när jag såg att min egen skola mellan 1967 och 1972 hade eget brandalarm så hajade jag till. Inte hade jag någon tanke på brandsäkerheten där när jag gick i låg och mellanstadiet. Vet inte om man blivit galnare eller klokare med åren, men visst tänker man på brandsäkerheten idag, inkl försäkringsskydd. Jag hörde andra besökare säga att de hört att detta var ett av Sveriges mest kompletta brandbilsmuseum, samtidigt som andra sade att det gamla var så välvårdat så det nästan var i nyskick.

Det är lätt att bli hemmablind, och det var jag verkligen. Men det är viktigt att fler hittar dit för att bevara detta. När jag såg den ena av brandbilarna så tänkte jag på hur vi beställde en bil med vatten, när vår brunn sinade och vi behövde för att vara djur på gården skulle överleva. En annan tanke jag hade var när en av våra grannars hus brann och hur brandmännen kämpade med att försöka rädda huset. När elföretaget kom och skulle koppla ifrån elledningarna för att inte hela elnätet skulle drabbas av kortslutning. Då kom deras stegbil till nytta, för då var det brottom så det tog stegbilen och hissade upp elektrikern för att koppla ifrån kablarna. För mig blev det många minnen. En mamma kom dit med sina barn och deras kusiner, och att se deras ögon blixtrade likt räddningstjänsten fordon, var en upplevelse. Barnen fick även åka ner på stången från övervåningen som en riktig brandman på utryckning. Ner, spring till trappan och upp igen fär att åka ner. Vet faktiskt inte vilket som gick fortast, upp eller ner.

När människor är ”galna” på detta sätt, så vill jag ser mer av galenskapen i vår värd. Detta är inte bara ett museum utan en upplevelse,  ja ett upplevelsemuseum av stora mått. Visst fanns det saker som var ”se men inte röra” men det fanns också saker som var se och röra. Sitta in i en brandbil var en av mina drömmar när jag var liten. Men jag avstår gärna att åka ambulans,  och jag tänker på hur bekvämt det hade varit i den hästdragna typen.  Men å andra sidan hade jag någonsin föredragit den, framför att inte komma till vården,  även om även den var primitiv. Det enda jag hade velat ha kvar är några rejäla supar med whiskey om jag behöver få bedövning.

När ni ändå är där, glöm inte ta en fika i cafét som också visar dåtidens minne, högst verkligt idag.

Höljebacka brandmuseum

Jag tänker på dig, min vän #blogg100

parti_loggor_0

Gårdagens blogginlägg om en bedragerska fick mig att börja fundera på andra mer eller mindre oväntade möten jag haft under åren. Här kommer ytterligare ett i området.

Jag kände dig inte då, men du du var högt uppsatt i politiken i området. Du blev befodrad inom politiken och jag och många med mig tyckte om dig för ditt varma hjärta och mänskliga beteende. Du var populär och man läste ofta om dig i tidningen och din bild prydde även ibland första sidan. Det gick liksom inte att undvika dig…
Men så hände det som tyvärr ibland händer och din popularitet dalade. Men som så ofta i dessa händelser så ordnades det en fin reträttväg så att du kunde lämna positionen utan att behöva tappa ansiktet. Du försvann från den allmänna positionen och blev mer anonym och snart så lämnade du även denna befattning och gick vidare ut i anonymitet igen.

Jag själv kämpade vidare med min sjukdom och att komma tillbaka till ett värdigt liv. Fick många bra och välbetalda jobb, men ingen fast anställning utan det var projektanställningar. Fick en bra handläggare på AF som trodde på mig och de bestämde att de skulle satsa en kvarts miljon på mig. Jag började plugga på ett utbildningsföretag och där, var du… Du jobbade som utbildningsansvarig och vi fick äntligen träffas och vi hejjade och pratade med varandra så som man gör där. Jag tyckte om dig!

En dag kommer du ut till mig i lokalen och bad mig komma in till dig när jag var färdig med min uppgiften. Efter en stund så klivade jag in på ditt kontor och du sade stäng dörren, ja vill prata mellan fyra ögon. Jag fick många tankar i huvudet. Skall jag slängas ut får utbildningen. Har AF något emot mig, vill de dra in mitt utbildningsbidrag, eller vad?
Mina tankar snurrade och snurrade. Jag satte mig ner framför dig och du började med orden, jag vet inte i vilken ända jag skall börja, som sedan följdes av tystnad. I det ögonblicket gick jag redan ut i mina tankar och började packa ihop mina grejor, för nu var det slut…

Du frågade hur min sjukdom (panikångest) yttrade sig, hur det var att leva med den och hur man hanterar den. Jag berättade hur jag hanterar den och vilka symtom jag har och hur den påverkar mig. Till slut kunde jag inte låta bli och fråga varför du ville veta allt detta. Visst kunde det vara bra för dig att veta detta för framtida bruk, men ändå.

Du sänkte ditt huvud och började stamma lätt samtidigt som du berättade.
Just nu låg du i en jobbig skilsmässa, och detta med tidigare händelser hade påverkat dig och att du själv mådde dåligt just nu. Efter den träffen följde flera sådana träffar på ditt kontor. Jag hjälpte dig flytta och så även dina barn, som var tillräckligt stora. Jag fanns här när du behövde prata. Politiken ändrades och utbildningsföretaget blev tvungna att dra ner på verksamheten och där försvann du. Men vi fortsatte att hålla kontakten till en dag då du bara var försvunnen. Ditt namn fanns inte i trappuppgången, och telefonen blev bara svaret ingen abonnent. När jag undersökte så fick jag bara svaret att du flyttat, men inga uppgifter vart.

Tiden gick och jag visste inget mer om dig, men jag tänkte på dig ibland och undrade vad som hänt. En dag för ett par år sedan fick jag en träff på internet och efter lite detektivarbete så kunde jag ringa upp dig. Du var så glad när du hörde att det var jag och vi började prata om vad som hänt sedan sist. Du hade fått en chefstjänst på ett företag i Småland och fort flyttat dig. Jag var glad att höra att det gått bra för dig, fram tills att du sade ”men”, nu skall jag snart börja arbetsträna. Detta chockade mig, då jag trodde allt var frid och fröjd med dig. Du berättar din otroliga historia för mig.

Du var hemma i radhuslägenheten när du kände något mycket konstigt i bröstet och du ringde 112. Ambulansen kom snabbt men då hade du redan trillat ihop och låg på golvet.
De satte in alla livräddande resurser de kunde och med blåljus och sirener satte de högsta fart mot Värnamo sjukhus. De insåg att läget för ditt liv hängde på en skör tråd och att läget var mycket kritisk. Under färden bestämdes att ambulansen skull vända och styra mot Linköping i stället så du kunde få specialvård… Det var enda chansen för att du skulle minimal chans att överleva. Du kom till Linköping och direkt in på operationsbordet där de kunde konstatera det som de befarade. Din kroppspulsåder hade hade spruckit strax under hjärtat och en del blod pumpades ut i kroppen. Men med snabba beslut och ambulanspersonalens erfarenheter och att vara ständigt uppkopplad till specialistläkaren på Linköpings sjukhus så kunde de rädda ditt liv.

I dag sitter du i rullstol, du är förlamad från bröstvårtorna och neråt och saknar helt känsel i de delarna av kroppen. Hela nervpaketet i ryggraden har ruttnat bort i brist på syrerikt blod, men du lever. Du bor nu återigen i din lägenhet som de specialanpassat för dig, men de har glömt en sak, som de inte vill bevilja. Du får ingen automatisk dörröppnare, så varje gång du vill ta dig ut ur lägenheten så måste du larma hemtjänstpersonalen som kommer och öppnar och stänger. Allt annat klarar du själv, trots handikappet. Däremot har du omfattande behov av hjälp, då du inte ens känner när du behöver, eller har behövt.
Du har kommit tillbaka till ett arbetsliv, inte på heltid med ändå. Du är tacksam för att du lever, trots de bekymmer som händelsen medfört och du är tacksam för att jag ställde upp och pratade med dig, när du behövde.

Jag är glad att ha dig som vän igen, att se att du mår bra fast livet har förändrat så mycket för dig och det är kul när vi pratar i telefon och jag hör din livsglädje.

När olyckan sker #blogg100

cykelhjälm

Året är 1989 årstiden är höst, men en fin sådan kväll och det hade börja skymma lätt. Denna kväll jobbar jag eftermiddag och jag rattar min buss mellan ändhållplatserna på ”pensionärslinjen” i stan. Namnet pensionärslinjen har den fått från att den går mellan de äldsta stadsdelarna där det mest är villabebyggelse och lite äldre befolkning. Linjen är också oftast lugn att köra, då det fanns gott om tid. Ofta var de lite lugnare linjerna hopkopplade med de mer jobbiga linjerna så vi inte skulle behöva arbeta med stress hela dagen. Klockan är nu 20:15 och jag skall ratta bussen ner till Skoftebyn. I bussen sitter ett fåtal passagerare lite halvtrötta och på väg hem för att göra kvällen.Linjen är i de mesta raka linjer, så det är inte så mycket svängande utan kör i maka lunk framåt på Syltevägen. Jag passerar skinnbutiken och stannar nästan till vid skylten lämna företräde för korsande fordon. Jag trampar lätt på gasen, på den sista smala delen av vägen, som lutar lite lätt neråt, en korsning som skall passeras och i nästa skall jag svänga vänster.

Håller en lätt hastighet på mellan 30-35 km, korsningen jag skall passera är skymd men jag bedömer min hastighet bra när något snabbt dyker upp från höger. En cyklist som fått hög hastighet i nerförsbacken mot min korsning och jag slänger mig på bromsen. Får ner hastigheten lite innan jag ser hur jag träffar cyklisten med mitten på fronten. Jag ser huvudet på cyklisen när hon flyger av cykeln, ner i backen och kanar över asfalten med huvudet före rakt in i en stenmur. Där blir det stopp. Jag slänger mig på radion i bussen och larmar polis och ambulans medan jag stänger av bussen och sätter på varningsblinkers. Jag ser hur de fåtal passagerare som var i bussen går av och lämnar bussen, men vart de sedan tog vägen vet jag inte.

Jag ut till flickan för att se vad ja kan göra i första hjälpen, hon lever men är mycket omtöcknad, har mycket ont i huvudet och ser inget. Någon har sett olyckan och känner igen flickan som larmat föräldrarna som bor i närheten och de kommer springandes. Inga hårda ord mellan oss, det var en olyckshändelse och det kändes skönt fast vi alla var i en chockfas. Ambulansen är snart på plats och strax därefter även polisen. Flickan tas om hand om på ett föredömligt sätt, och avförs direkt till sjukhus och mamman följer med i ambulansen medan pappan skall komma efter med bil.

Nu var det min tur att tas om hand och det av polisen. Vi gick in i bussen och jag satte mig på förarplatsen och vi pratade. NU skulle det första förhöret hållas med mig. Jag är glad att jag i krissituationer kan hålla mig lugn även om jag var ordentligt chockad.

Jag hade kört på en cyklist som kom från höger och som jag enligt alla trafikens regler skulle lämnat företräde för men inte gjort. Jag kommer väl ihåg om jag inte skall blåsa i ”ballongen”, behövs inte, sådant ser vi med en gång, svarade de, men vill du, så visst fixar vi det. Den ene polisen går till sin bil för att hämta den medan jag småpratar med den andre och berättar min version om hur olyckan gick till. Berättar min uppskattade hastighet och hur jag uppfattade olyckan. Jag fick blåsa och jag var helt grön, så där fanns inga misstänksamheter. Men jag var ju glad jag hade ju ett bevis för min egen skull.

Frågade om de inte ville ha färdskrivarbladet, vilket de tacksamt tog emot. Jag var glad att jag hade egen nyckel så jag kunde ta fram det. Ytterligare ett bevis för mig att jag skött mig. Vi pratade vidare om hur jag uppfattade allt och jag berättade att här är det en stor uppmurad cementmur för att får en någorlunda platt trädgård och ovanpå växer en häck. Finns ingen möjlighet att se något från det hållet, men framhåller att jag tagit den hänsyn som kan ställa på mig. Jag ber poliserna sätta sig ner och jag kör ett varv runt kvarteret för att visa hur jag ser korsningen från mitt håll. Polisen berättar att flickan aldrig har sett bussen när hon kom och jag kontrade med om inte cyklisten har sett en stor buss komma, hur skulle jag kunna se en liten cyklist…

Vi skiljs åt polisen och jag och jag tar min buss tillbaka till depån. Om företaget satte in en annan buss för resterande turer hur det gjorde har jag ingen aning om. Jag blev beviljad ledighet dagen efter med fullt betalt, men behövde jag mer ledig tid, så skulle jag sjukskriva mig, vilket jag inte gjorde.

NU började en fasansfull tid, vad kommer att hända, mitt brott skall gå till åklagare, som skall ta beslut om ev rättegång, och jag skall stå inför skranket. Usch, hemska tanke.

Tiden gick och inget hände och det var en jobbig tid. Efter nio månader kom ett brev i postlådan att jag skulle infinna mig på polisstationen för förhör. Begär ledigt med betalning och kommer upp till utredaren på polisstationen.

Jag skulle än en gång berätta om händelsen och hur skall jag kunna göra det efter så lång tid??? Jag svarade att detta är värre än en graviditet, tidigare visste man inte om det skulle bli pojk eller flicka och nu ser det ut att bli missfall, svarade jag.
Han bad mig berätta saker, som han läste i protokollet från olyckskvällen, och gång på gång svarade jag, du har uppgifterna i protokollet, och jag hänvisar till dem. Jag sade att jag kan omöjligt komma ihåg detaljer som är till min fördel eller nackdel, så vad jag än säger idag, så ligger det bara mig till last.

Nu påbörjades en ny graviditetstid på nio månader, en tid som man inte visste skulle bli pojk eller flicka, men då kom ett brev från tingsrätten. Usch, vad hemskt det var att hålla detta brev i handen, häri fanns något, som jag ännu inte visste.

Jag gick in och satte mig vid köksbordet, tog ett djupt andetag öppnade brevet och läser alla fakta i ärendet, medan jag håller andan. Längst ner läser jag åklagarens bedömning ”Vårdslöshet i trafik ej styrkt”. Jag var frikänd!!!!!

Nu blev det kramkalas.

Cyklisten hade efter en knapp månad på sjukhus fått skallbenet läkt, synen var helt återställd och det enda men hon hade fått efter olyckan, var att hon alltid skulle bära cykelhjälm i fortsättningen. Deras försäkringar hade tagit alla extrakostnader för det som hänt, och jag var inte skyldig till olyckan, så det var en härlig dag när jag kunde träffa flickan och hennes föräldrar och även vi kunde ha ett kramkalas.
De kramarna var nog de godast jag både kunde ge och ta.

Ambulanssjukvården #ettsverige #blogg100 #bloggswe

VW_KOMBI_Ambulans

SVT granskar ju ambulanssjukvården i Sverige denna vecka. Jag kunde inte låta bli att ge min erfarenhet av det och Prio1-larm under hashtaggen #ettsverige

Som de flesta vet i dag har jag vårdat både far och mor under deras sista år i livet. Både far och mor har lämnat det jordiska livet inför mina ögon. Även om det är chockartat just efter händelsen så är jag trots allt glad att jag fick vara med i det ögonblicket. Far lämnade det jordiska efter en massiv hjärtinfark. I dag är jag glad att den proppen som täppte till blodflödet till hjärtat just gick till hjärtat och inte till hjärnan och att han blivit ett kolli i en sjuksäng.

PÅ mor stoppade hjärtat till följd av lunginflammation som är hennes dödsorsak.
Både har fått leva ett ”normallångt” liv med mycket äventyr och många resor runt omkring i världen.
Mycket av det bär jag idag med mig inombords och är glad att jag fått vara en del av det.

När mor gick bort i oktober förra året, så var det pga hjärtstillestånd. Dödsorsaken blev lunginflammation.
Men när det hände så satte vi direkt igång med HLR samtidigt som vi ringde 112. Vi fick jättebra handledning av 112 och att mor inte klarade detta skall vi inte klandra någon för. Men att ambulansen dröjde mellan ca 20-30 minuter. har jag funderat på mycket. Ambulansen var på väg tillbaka från Borås till NÄL och blev omdirigerad denna väg.

Men att hålla på med HLR under denna tid tar på krafterna och min broder fick springa till grannen för att vi skulle få hjälp med HLR.

I dessa fall är det väl sju minuter som gäller för att hjärnan skall överleva.
Mor lider ju inte av det men vi anhöriga får ju extra börda när man tänker på det. Om nu regionen har ett beslut om att det skall max ta 20 minuter i utryckningstid i minst 90% av fallen, då är det ingen ide att ringa 112 då räddning är utan all möjlighet.

Far gick bort för ca 6 år sedan. Han var starkt förkalkad i sina ådror och vi visste att han kunde avlida när som helst genom att det lossnade och täppte till blodflödet.

Vid en stroke, så larmade vi samtidigt som vi fick in honom i bilen och direkt iväg till sjukhus. Halvvägs dit så dog han i bilen och polis med blåljus skickades ut för att möta oss och leda oss genom trafiken till sjukhus. Dock stod turen honom bi och han vaknade upp ifrån det döda och efter några minuter under färden. Under hela färden upp till sjukhuset så hade vi SOS-alarm i telefonen och de stöttade framför allt mor som satt med far i baksätet medan jag körde. När vi närmar oss sjukhuset får vi besked att vi gå in och ställa oss i kö och anmäla oss i receptionen.
Det kändes verkligen absurt att behöva göra det efter att far varit helt borta i några minuter i bilen och dessutom haft hjälp av polisen för att komma fram. Jag förutsätter att sjukhuset var informerade om vår ankomst men även om fars tillstånd. Det kändes inte OK i det tillstånd vi alla befann oss.

Vid en av fars otaliga infarkter, så valde vi att ta honom själva i bilen och larma och möta ambulansen halvvägs. Detta med de erfarenheter vi haft tidigare vid akut hjälp. Så vid en avtagsväg mitt i morgonrusningen, halvvägs till sjukhuset, så förflyttar vi far från vår bil till ambulansen där han kunde få första hjälpen. Vi kunde sedan i sakta mak köra vidare mot sjukhuset för att möta upp där.

Nu är båda borta och jag hoppas jag slipper kalla på 112 och hjälp igen, i alla fall för mina närmaste.
Annars så är jag van med att kalla på ambulans och annan nödhjälp vid trafikolyckor. Detta går numera på rutin…