Kategori: Tankar

Seriöst företag, men ej i trafiken

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Vi står i begrepp att ha lite hantverkshjälp i vårt hus.
Inga större reparationer, men ändå behöver vi lite hjälp.

När vi började att leta efter hanverkare kändes det naturligt att ta hjälp av gula sidorna både i telefonkatalogen och på nätet.

Vi hade valt ut tre småföretagare som vi tänkte kontakta för att diskutera priser, utförande, då vi kände att dessa var seriösa och vi kände att vi kunde lita att de gjorde ett bra jobb.

För ett par veckor sedan var vi ute med bilen för en tur in till ”stan” för att göra en del ärenden.
Helt plötsligt kommer en bil och tvingar ut oss på vägrenen för att den gör en omkörning trots mötande trafik. Bilen är full med reklam för en byggfirma, en av de som vi hade bedömt som seriös. Helt plötsligt kändes denna seriösa firma väldig oseriös.

Även de andra två firmorna har gått samma väg.

Jag började då fundera på alla andra reklamförsedda bilar och titta på deras körstil. Visst det finns bra körsätt också, men många har ett sätt som inte borde få förekomma i trafiken.
Många firmor har också flera anställda och det behöver ju inte vara alla förare, men ändå infanns sig tanken, är de inte seriösa i trafiken, är de då seriösa för övrig?

I dag har jag börjat indela olika företag efter deras körstil.
Elfirman som gärna ligger ”tätt intill” och ibland blinkar med ljuset bara för att jag håller hastighetsbegränsningen.
Byggfirma 1 ”vi gör ett bra jobb” – men inte i trafiken.
Byggfirma 2 som använder två hjul i kurvan fast bilen är försedd med fyra hjul.
Datafirman som kör som en nolla i en bredbandskabel, fast på allmän väg.
Bussföretaget där tidtabellen är viktigare än passagerarna.

Är framförande av fordon i trafiken en zon där man kan göra hur som helst?
Har dessa företagare någonsin funderat på hur deras körsätt i trafiken får de att uppfattas i hela sin omfattning…
Det gör inget om jag kör lite för fort, det gör ingenting om jag hoppar över några spikar.

Jag mailade ett av de företag och frågade om de är ett seriöst företag och om man kan lita på att det gör ett förstklassigt jobb och tog då upp det körsätt en av deras bilar visat i trafiken.
Jag ställde också frågan om de anser att det är bra reklam för företaget med bilen full av reklam och ett körsätt som inte stämmer överens med vad vi får lära oss i trafikskolan.
Inget svar har inkommit.

Vi har hittat ett nytt sätt att kontrollera om företaget är seriöst, men som också har skapat problem för oss…

Vi har i alla fall beslutat oss för att vänta med reparationen,,,

Jag älskar twitter!

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Jag blir mer och mer glad i twitter och känner mer och mer glädje varje gång jag loggar in mig.

Twitters begränsning på 140 tecken kan rymma så otroligt mycket…

En liten Twitterbön för att ge styrka, en kommentar, jag älskar dig, för kärlek.
En förfrågan, hur mår du ger en enorm glädje, att någon bryr sig…

En härligt liten historia, så får mina läppar att dra sig i ett leende…
En tabbe, jag slog näsan i väggen, ger äkta skadeglädje…

Ett inlägg, ”jag är lycklig” ger samma känsla hos mig
Ett visdomsord och jag börjar tänka efter.

Ett ord, ”kram” och jag svävar som på moln!
Ett litet hjärta berör mitt hjärta direkt.

Ett ord, som tack och jag känner mig behövd….
En som lever i sorg kan jag uppmuntra…

Tänk vad mycket som kan rymmas på 140 tecken.

Tack Twitter för att du finns till!

Älskade, hatade Facebook

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Jag har under många år varit medlem på Facebook, som jag ser är ett ypperligt medium till att hålla kontakten med när och kära runt omkring i världen.
Jag har älskat att kunna följa mina vänner i vardagen fast jag har befunnit mig mycket långt där ifrån.

Ett tag var det varningar för dittan och dattan som delades bland mina vänner därför att det stod dela. Dessa varningar var oftast inte mer än spam, spam för att lusa ner mitt flöde.

Jag började en kamp för att få mina vänner att förstå att det inte var något annat än spam, spam och åter spam och fanns inte vettigt i dessa varningar.

Sedan började det med varningar för pedofiler och ibland gick det så långt att man kunde identifiera personen. Personer hade sett mystiska fordon vid skolan och gick ut med form och färg på bilen, ibland till och med så långt att registreringsnumret var med. Vågar jag fortsättningsvis hämta mina barn på skolan utan att riskera att jag också blir en misstänkt pedofil, utlagd på nätet bara för att någon tror något om mig!

Jag tar gärna en debatt om brott och straff, straff som även jag anser i många fall är för korta men låt vårt svenska rättsväsende sköta bevisning, dom, och straff/vård och framför allt döm inte någon bara på vad någon annan ”tror”.
Dessa varningar och nu också tagit sin form ”bilder” för att undgå vissa säkerhetsinställningar på Facebook om oönskade inlägg.

Nu det senaste har en massa lotterier dykt upp där man kan vinna något bara genom att ”gilla och dela”. Dessa lotterier som försöker göra sken av att det är en laglig tävling, fast lotterinspektionens definition säger något helt annat. Mina vänner har dolts i dessa förbannade tävlingar och mitt flöde på Facebook har blivit en reklampelare för allt möjligt och mina vänner har minimerats L

Hur vågar jag lite på dessa, i många småförtagare, att de gillas för just vad det är.
Vågar jag lita på att min affär gillas för utbud, service och det där lilla extra som gör att jag väljer just den butiken. Butiken kanske bara gillas för just att man kan vinna en fin sak och i övrigt inte har något att tillföra mig
Jag vågar inte lita på mina vänner och deras omdöme om just butiken, jag litar heller inte på butiken som i många fall bryter mot svensk lag och även Facebooks egen policy. Om nu butiken bryter mot dessa lagar och regler vad säger att butiken i övrigt är seriös? Den kanske bryter mot fler lagar?

Många seriös småföretag dras också in i detta pga att de måste hävda sig i konkurrensen med mindre seriösa företag.

Själv har jag tagit bort dessa vänner ur mitt flöde, då jag ändå inte ser något vettigt av dem.
Jag har också tagit bort alla ”gilla” från de företag som jag bevisligen ha sett dessa tävlingar hos, men även dessa företag jag misstänker kan ha ”bluffat” till sig gillamerkeringar.

Facebook, ta ert ansvar och stoppa detta ofog och bli ett socialt närverk för alla!

Den Av villacaliforniai Tankar, Teknik1 kommentar

Ta vara på tekniken där den är bra men tvinga ingen till något den känner rädsla för…

Vård och omsorg skall utföras av människor och ingenting annat än människor, så långt jag kan se i alla fall. Men tekniken då, glöm inte tekniken och ta till vara på den för att kunna ge trygghet och frihet.Teknik är trots allt inta bara till ondo utan kan skapa ett mervärde som ingen människa kan ge.
Kameran, den kära kameran, som kan övervaka varje sekund av vår tid, är den bara till ondo?
Det är väl först när när man bestämmer vad man skall göra med informationen som kamerna fångar in, som vi kan börja diskutera om det är integritetskränkande eller inte. Kameran kan också användas som en form av ”avancerad rörelsedetektor”. I det fallet mäter den bara inte rörelse alternativt inte röreslse, utan genom att jämföra två av varanda efterföljande bilder så kan den räkna ut skillnaden i procent hur mycket som skiljer bilderna åt. Bilderna försvinner sedan bort och ingen kan sedan se dessa bilder, eller ens via kameran se vad som händer.

När vi beslutade att ta hem mor från boendet, så var vi tvugna att hitta lösningar där tekniken kunde ge oss den trygghet och frihet, vi så väl behövde.

Så fort mor ligger i sängen så håller vår kamera uppsikt över mor och hela tiden kontrollerar vad som sker. Mors rörelser i sängen beräknas hela tiden och utifrån gjorda algoritmer så kan mors sinnesstämning beräknas i fyra olika stadier. Lugn, lätt oro, svår oro och sist ångest.
Dessa sinnestämningar kan då med hjälp av datorn bestämma vad som skall utföras.
I vårt fall sker följande.
Mor är lugn, ingenting händer.
I övriga fall berättar Ingrid (vår dator) i klartext mors sinnesstämning.
Vi svår oro, ångest så tas lite andra beslut av Ingrid.
Är jag hemma, så talar Ingrid om i klartext att mor behöver hjälp.
Är jag ute/borta så skickar datorn ett SMS och berättar var som sker och ligger jag i sängen och sover så startar kuddvibratorn och väcker mig, och jag kan då kontrollera vad som sker.

För mor är detta en trygghet att veta att hon inte är ensam om något händer, för oss övriga familjemedlemmar innebär detta frihet att inte hela tiden hålla mor under uppsikt utan även vi kan känna tryggheten att mor är i bra vård.

För oss är detta ett krav för att kunna leva ihop i trygghet och frihet och ha vårt familjeliv för oss själva.

Beroende på omständigheter så behöver ju inte första varningen gå till mig som son, utan kanske till en granne eller annan person i närheten som då kan kontrollera vad som skett.

”Ingrid” hjälper oss också med mycket annat pratiskt.
Glömmer vi ta våra mediciner så friskar hon upp vårt minne att vänligen påpeka att vi just glömt mediciner.
Går vi och lägger oss eller åker bort ser hon till att spis,ugn mm stängs av för att undvika olyckor.

Ta vara på tekniken där den är bra, men tvinga ingen till något den inte själv vill….

Profilbild för olatheanderRistningar

Kanske kan det bli så att Lycksele kommun blir den första kommunen i landet som tar det första steget in i framtidens äldreomsorg. I SVT:s Västerbottensnytt framträdde ordföranden i kommunens socialnämnd, Christer Ekbäck (S), med den fullt utvecklade tanken och planen att ersätta hemtjänstens nattpatruller med kameraövervakning. Inslaget refereras också på vk.se.

Socialnämndsordförande Ekbäck menar att en fördel är att de personer som normalt får hembesök under nätterna slipper bli väckta. Men en betydligt större fördel för kommunen, vars socialtjänst ju är hårt pressad ekonomiskt, är att kameror i stället för personal skulle spara fem-sex miljoner kronor per år.

Då så – då är det väl bara att köpa in kameror, montera in dem och koppla upp dess sändningar mot någon central samt förstås att säga upp nattpersonalen.

Så vitt jag vet är det här första gången som en kommun konkret föreslår att tekniska lösningar ska ersätta den personliga…

Visa originalinlägg 349 fler ord

Dra inte alla över en kam

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Jag har under en tid nu bloggat och under denna tiden också följt ett antal bloggar. Vad som har slagit mig är att en del personer drar vissa grupper över en kam.

Vad beror det på?
Alla tiggare är oärliga, alla invandrare tjuvar eller lever på bidra, alla ickeeuropeer skall kastas ut…

Jag blir så ledsen av detta…
Varför måste vi alltid grupperas och sättas in i fack?
Varje människa är skapt med egen fri vilja och ur min fria vilja vilken jag hämtar mina åsikter och synpunkter.

Bosse Parnevik har skrivit en dikt, som heter ”Invandrarna” vilke jag citerar nedan:

Invandrarna

En kom hit för att fly från döden.
En kom hit för att undgå döden.

En kom hit, av terror tvungen.
En kom hit för att gifta sig med kungen

Dom är tyskar, iranier, greker och turkar.
Mest är dom snälla, andra är skurkar.

En del är ärliga, andra är skumma.
En del är genier, andra är dumma.

Mest är dom fredliga, andra vill slåss
med andra ord, dom är precis som oss.

Med fel och brister, tuffa och mjuka
fast inte lika avundsjuka

Vissa är färgade, andra är arier
som köper sin bruna färg i solarier.

Vissa är svarta, andra gula.
Vissa är vackra, andra är fula.

Men fast dom ibland även annan färg é
är dom precis som vi i Sverige.

Och när dom vill jobba här, är tacket
– ni får inte jobba än, för facket.

En del är båtfolk från Vietnam.
Som inte kan sjunga ”Weshall over come”.

Som inte kan ”rulla di rulla” som vi.
Och dom blir sällan så fulla som vi.

En del är mera judar än vi.
En del har andra gudar än vi.

En del söker lugnet istället för bråket.
Det enda vi svenskar kan bättre – är språket.

Det sägs att vi stammar från Adam och Eva
som inte var svenskar – men ja må dom leva.

Dra inte alla över en kam, vi är alla unika

Kär i en radioröst

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Som ensamarbetande bakom ratten nattetid har radion för mig varit ett underbart sällskap.
För något år sedan hände något och en ny röst gjorde sin entre i min radio, en röst som fick mig att genast känna något särskilt i kroppen, en stor omfamning som fyllde mig både på utsidan och insidan, en kram, värme och glädje.

Rösten fick mig att känna mig varm inombords, och jag ville vara rösten nära och inte missa något.
Jag höjde volymen på radion för att den skulle komma närmare mig. Rösten blev viktigt för mig.

Jag lyssnade noga på den, på artikuleringen, på tonläget, var det något darr i den,  fanns det glädje eller något annat som kunde berätta något annat hemligt, dolt, som inte skall berättas i radon?

Jag kände att när rösten kom i min radio, att nu hände det något inom mig. Jag kände mig trygg fick inre harmoni och jag kunde på ett annat sätt koppla av från vardagens vedermödor…

Jag kände att jag inte ville missa en enda sekund med denna röst. Jag tilltalades av röstens humor, av röstens fnitter, röstens slintningar med tungan mm. Lika viktigt som det var att höra rösten, lika viktigt blev det för mig hur rösten sade det. Var det darr på rösten, undrade jag varför, om inte rösten senare förkunnade anledningen till detta.

Varför en röst har påverkat mig på detta sätt, vet jag inte, lika lite som man med en gång kan förstå var det var som gjorde att jag blev kär en gång. Men kär blev jag och det var äkta kärlek vid första öronkastet…

Rösten har nu tyvärr slutat i min radio och saknade är mycket stor. Jag vet också idag vem som har den rösten, vet vad personen numera gör, efter  tystnaden i min radio.

Tyvärr hjälper det föga då det är rösten, rösten och inget annat än rösten som fått mig att så totalt tappa fattningen.

Till RÖSTEN i radion, jag saknar dig!

En ny värld har öppnat sig – #blogg100

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Under min snart årslånga kamp om mor har jag flera gånger blivit uppmanad att blogga om händelserna. Blogga, det är väl inget någon normal människa håller på med idag, tänkte jag.
Jag har ju Facebook och jag har Twitter, där kan jag ju välja vad jag vill dela med mig och jag behöver inget mer…

Men helt plötsligt tänkte jag, att på en blogg försvinner inte mina erfarnheter som jag fått i kampen om mor…

Jag började med att lägga in historien om min erfarenhet om mor och helt plötsligt märkte jag att det jag skrev inte var en dagslända såsom på Facebook och Twitter. Efter ett tag försvinner alla inläggen där, och allt det jag lärt är borta – glömt.

Vad skall jag med erfarenheterna till om ingen annan kan ta lärdom av ett och annat.
Jag märkte att jag fick en annan publik, men jag hittade också så många andra livsöden som jag inte kunna föreställa mig, livsöden som har kunnat ge mig kraft och styrka.
Andra bloggare har kunnat få mig att koppla av, få lugn i kropp och själ, leva i nuet och kunna njuta av livet idag. Bloggen har också blivit en vän där jag kan få ”prata av mig” om saker och ting, en vän som alltid lyssnar på vad jag har att säga.

För mig har detta blivit en helt ny värld som öppnat sig och jag njuter av det…
Just nu går solen upp utanför förnstret, när jag nu dricker min första kopp kaffe – inom mig går en annan sol upp!
Välkommen till min värld!

Fredag kväll och mors vård finns i mina tankar

Den Av villacaliforniai Mor, TankarLämna en kommentar

Fredag kväll, mor och jag sitter framför tv:n i köket och tittar på Go’kväll.
I glaset framför oss har vi lite rödvin och vi sitter och småpratar, tiitar på tv:n och ibland ägnar jag mig åt datorn för att följa vad som händer i twittervärlden.
Vid flera tillfällen flyger mina tankar långt bort oftast nästan ett år tillbaka och de vi har upplevt under året som gått. Mor har en demenssjukdom vilket är konstaterat men det viktigaste är att jag själv märker detta. Den biten går inte att förneka vilket jag heller inte kommer att göra.
Jag har alltid också haft en uppfattning att man inte skall begrava någon förrän den personen är död. Trots det har jag nästan gjort det med mor flera gånger under året. I dag ser jag mor mer som en katt med sina nio liv.

Mor har under det senaste året varit uträknad från ett humant och mänskligt liv, ett liv där personen sätts i centrum utan hon är en sjukdom.
Det finns idag tre diagnoskoder i hennes journaler, demens, B12-brist och depression.
Mitt i detta försvann också min mamma och de två sista diagnoserna. Mor var dement, hon var inte längre något av det andra delarna, hon var en ickeperson, en person som snart skulle gömmas undan och bli en kostnad och belastning för kommunen.

Efter upprepade urinvägsinfektioner fick hon kvinnligt könshormon som efter några dagar gjorde henne aggresiv och oresonlig. Efter kontakt med läkemedelsverket fick jag klart för mig att dosen var 2.5 ggr för stark. Jag fick visserligen läkaren att ändra dosen till ”normal” dos men under denna tiden sattes en dundermedicin in, för behandling av andra psykiska sjukdomar, som visserligen är godkänd för behandling av Alzhemiers. Mor har demens, men inte vilken typ pga att ingen utredning är gjord

Mor fick extrapyramidala biverkningar och till slut akut toxination av dundermedicinen.
Jag fick hjälp av hemvårdpersonalen och mors ord sköterska att ta in mor akut med ambulans då både tillfällig sköterska och läkare inte ansåg det vara något att bekymra sig för, mor är ju dement.

Jag trodde ju att det som hände mor var en del av hennes demens men jag trodde på läkare, sköterskor, biståndshandläggare mm. Man vill ju tro på dessa personer och att de har rätt…

När kommunen sedan erbjöd korttidsboende för återheämtning,så blev jag mycket glad att hon verkligen skulle få återhämtning till att återkomma till ett värdigt liv.
Men det dröjde inte många dagar innan jag började ifrågasätta detta inför mig själv men samtidigt försökte jag intala mig själv att detta är den normala utvecklingen av sjukdomen och att jag måste försöka förstå att mor var på väg att försvinna ifrån oss. Tankarna hos mig och mina bröder var att vi får  njuta av de dagar mor mår bra och de dagar som hon mår sämre får vi acceptera att det är hennes sjukdom.

Vi tog hem mor på permission och hon fick samma tablettbehandling som jag fått via läkare och jag märkte att hon blev levnadsglad och vaken igen. Mina tankar blev åter att något var fel men jag skakade av mig det, jag vill inte inse att sjukdomen tar ut sin rätt.
Vi tog hem mor på permission från fredag eftermiddag till söndag kväll.
Mor fick den tablettbehandling som vi varit överens om, med läkaren, och mor levde upp.
Mor började gå arm i arm med mig och vi behövde inte använda rullstolen.

Söndagen kom och jag och mor åkte tillbaka till boendet.
Rullstolen lämnade vi i bilen och vi promenerade från bilen till entren, in i hissen, åkte hiss och promenerade stolt in på boendet. Jag berättade stolt för personalen att mor kan gå och fick knappt kommentar av personalen, hon är ju dement. Vi besökte henne så gott som varje dag och varje dag satt hon ensam i sin rullstol låst inkörd under borden med en tidning uppslagen framför sig och hon kunde se genom fönstret. Jag frågade personalen varför hon inte fick vara ute i gemenskapen med de andra.
Nej, din mor kan inte vara ute bland de andra, hon är ju dement och hon behöver lugn och ro, ute bland de andra är det så stojjigt. Nästa gång jag frågade varför mor var instängd på rummet, hon är ju dement och hon ropar så mycket så de andra blir så oroliga. Två olika versioner varför inte mor fick tillbringa kvalitetstid med de andra. Hon behövde besöka toaletten och jag kallade på personal. Mor gallskrek och de fick inte hjälpa henne, Jag bad ge henne ett par Alvedon och jag tar hand om det. Sköterskan svarade vi har ingen sjuksköterska här i helgen för hon är sjuk och vi får inte ge henne något. Hon får vänta till måndag….

Inte klokt…

De lovade mig att de skall sköta om mor så hon kommer på toaletten. Jag orkade inte höra hennes skrik utan valde att gå ut i trädgården och tog mig en cigarett.
Efter 15 minuter kom jag åter och mor satt lugng i sin rullstol på rummet.
Personalen kom strax och jag sade glatt att det gick bra med toabesöket.
Nej, fick jag till svar, vi fick inte röra henne, hon var helvild.
Jag flyttade mor till toastolen och hon fick göra sina behov.
Därefter sade vi till personalen att vi tar en promenad.

På måndag tog jag mor med mig i rullstolen och vi promenerade till sjuksköterskan för att fråga om något är missuppfattat något eller har olika uppfattningar om varför mor är på boendet och jag ifrågasatte också behandling och medicin.
Svaret jag fick var för mig hårresande: -Behöver vi veta något så ringer vi dig!!!!!

Jag hade ju redan anmält allt till socialstyrelsen om medicinförgiftning men nu valde jag att även anmäla mors boende dit.

Kommande helg så valde vi att än en gång ta hem mor och samma visa hände, mor fick medicin, rätt omsorg och mor kunde gå…. Än en gång promenerade vi in på boendet UTAN rullstol, arm i arm som bara en mor och son kan göra…

Några dagar senare fick jag reda på att det finns någon som kallas MAS i kommunen och när jag fick kontakt med den personen så avslöjades att det jag påstod INTE stod i journalerna, men MAS kunde verifiera min historia som sann efter kontroll med socialstyrelsen och fass…

Hade det varit en kamp tidigare, så är det inget vad som skulle börja nu…
Detta var jobbigt att skriva men samtidigt skönt!