Nu ringde hjälpmedelscentralen och frågade efter lite grejor som är kvar efter mor. Nu igen?
– Vi fick ju inte alla grejor.
– Men ni ville ju inte ha alla grejor sist?
– En del tillhör ju hjälpmedelscentralen.
– Men du ringer ju från hjälpmedelscentralen.
– Nej, kommunen har lagt ner hjälpmedelscentralen för att spara pengar och vi hyr numera in det vi behöver från hjälpmedelscentralen. Kommunen har numera bara ett förråd som vi kallar hjälpmedelscentralen.
– Och vad ringer du ifrån?
– Hjälpmedelscentralen!
– Men du säger att ni inte har någon hjälpmedelscentral utan ett förråd och då tolkar jag det som om du ringer från kommunens förråd…
– Nej, jag ringer från hjälpmedelscentralen.
– Sist när du ringde så ringde du från hjälpmedelscentralen och skulle hämta era grejor. Men ni ville inte ta allt då vissa grejor tillhörde hjälpmedelscentralen.
– Hur skall jag veta vad som tillhör hjälpmedelscentralen och vad som tillhör hjälpmedelscentralen?
– Kommunen har bara ett förråd numera…
– Så du ringer från kommunens förråd?
– Nej jag ringer från hjälpmedelscentralen….
– Hjälpmedelscentralen vill inte hämta grejor som tillhör hjälpmedelscentralen bara för att de tillhör hjälpmedelscentralen.
För mig är hjälpmedelscentralen samma sak som hjälpmedelscentralen och jag ser absolut ingen skillnad på hjälpmedelscentralen och hjälpmedelscentralen…
Jag mår illa!
Kategori: Samhälle
Född i sken av bomber
I dag för 70 år sedan föddes min morbror, eller ”bror” som jag ser honom.
Han föddes till ackompanjemanget av sirener om flyganfall och lystes upp i skenet av exploderande bomber.
Ett nytt liv hade kommit till världen i dåvarande östra Tyskland.
Hans första tid blev ständiga förflyttningar mellan den varma sängen och den kalla källaren där de tog skydd när flyglarmet ljöd.
Några månader efter födelsen, ljuder flyglarmet halv två på natten.
Ute på gatan är det fullt med militärer i den lilla byn som förkunnar, nu är det dags, ”Ryssarna kommer”. Mormor tar hand om de minsta, mor och hennes syster springer till kusinerna en bit bort och kramar dem och säger, vi syns när vi är i trygghet.
De kommer tillbaka där mormor är färdig med påklädningen. Väskorna som sedan länge varit packade är framme. Nu lämnar mor sitt hem som varit hennes sedan födseln för att aldrig mer får återse det.
I kalabaliken, paniken och tumultet som uppstod när de skulle fraktas till järnvägen tvingas mor, då 12 år, att bli vuxen. Mamma (min mormor) är borta och några av småsysonen. Mor sitter där ensam med sin lillasyster, 10 år och sin lillebror, bara några månader gammal. Väl vid järnvägen föses de in i godsfinkorna bland halm och gammal koskit.
Luften är unken och mor föser ihop lite halm i ett hörn så lillebror får sova samtidigt som luckan till vagnen låses utifrån. Från ventilationsluckorna vid vagnstaket får de lite frisk luft. De närmaste tre månaderna skall de bo i boskapsvagnar, skolor under bar himmel. Lillebror skall bytas på, ha sin välling där militären ställer upp med sina bilar och lägger nappflaskan på bilkylaren för att vällingen skall få rätt ättemperatur.
I bland har de tur och kan få stanna några dagar i skolan för att pusta ut och hämta krafter. Turen går sakta mot öster för att sedan vika söderut innan tåget växlar vidare mot nordväst. Inget vet var slutmålet ligger eller när de kommer vara framme. Att vakna på morgonen och inte veta vad nästa minut skall innehålla var en skräck för alla.
Efter tre månader av skräck, oro och ångest landar de i en flyktingförläggning utanför Lübeck. Nu får de ett välkommet besked… Ni är i trygghet och det är dags att bygga upp ett nytt liv…
Mor är ute och går med lillasyster och lillebror i famnen när de hör en välkänd röst….. Mamma! NU får de återse sin mamma och sina syskon som alla har klarat sig. Snart ansluter även pappa som kom kommit hem på permission och de började leta ett nytt hem.
De hamnar i en liten by utanför Rendsburg men förhållanden var mycket knappa. Efter skolan fick mor och hennes syskon gå runt till bönderna och tigga och mors vackra ögon kom väl till pass då de smälte de ibland hårda bönder som inte ville dela med sig.
Efter skörden på bondgården fick mor och syskonen vandra där på bondens mark och plocka de spannmålskorn som bonden hade missat. Korn för korn plockade de upp för hand och lade i sina påsar så att mamma kunde baka bröd. De fick lov att gå i bondens skog och placka grenar som fallit ner för att kunna få värme till mat och hus. Trots det, var det som fanns i pottan från natten bara en stor isklump på morgonen.
Den bark som fanns på det som skulle värma familjen plockades bort och maldes och rostades och drygades ut så far fick sitt kaffe. Den finaste delen av barken fick bli det som drygade ut mjölet som maldes för att få bröd så det räckte till alla.
Mor och familjen hade tur när en brittisk soldat, vid namn George, blev kär i mor. Deras bakrbröd och barkkaffe drygades ut med engelsk ”Corned beef” i som var avsedd de brittiska militärerna som var stationerade i närheten.
Livet återvänder sakta till familjen och mor träffade far. De flyttar sedan till Sverige och efter några år kommer jag till världen. Morbror slutar skolan och flyttar hit så att min mor och far kan hjälpa honom vidare i livet. I samma veva blir min morbror, min storebror som jag växer upp tillsammans med.
Jag har idag på förmiddagen ringt min storebror och gratulerat honom på hans 70-årdag.
Mycket vatten har runnit under de broar sedan ”bror” slog upp ögonen i ljuset från andra världskrigets bomber…
En deppens dag ”Jag orkar inte” #blogg100 #bloggswe
Än en gång har en ”tråkig” nyhet inom omsorgen nått mig…
Några ord i den intervjun som gjordes har etsat sig fast inom mig, ”-jag orkar inte mer, jag orkar inte mer…”
”Jag har klappat ihop två gånger den här veckan, jag bara gråter och gråter…”
”Vad händer?”
Läs och hör klippet om Gerhard här”
”Gerhard har väntat flera år på hjälp och för att få det måste han gå via media. Varför?”
Varför händer detta?
Historien upprepar sig gång på gång.
Kommunen säger nu att: – Vi har bedömt att hon uppfyller de kriterier som krävs för att få en korttidsplats.
Läs mer här
Men flera års väntan och medias uppmärksammande sker det nu. Bra att Gerhard får hjälpen, men de som fortfarande inte har uppmärksammats?
I en annan grannkommun valde en anhörig att hoppa från balkongen och ta sitt liv. Är detta värdig omhändertagande av våra äldre?
När jag läser min kommuns revisorers rapporter om hemtjänsten hittar jag en del kritik.
Några klipp från den:
Granskningen visar att nämnden har formulerat mål och uppdrag för äldreomsorgen och specifikt för hemvården samt att de regelbundet följer hemvårdens utveckling via ekonomiska rapporter och verksamhetsmått. Men vi anser att det saknas en enhetlig struktur och en systematiserad verksamhetsstyrning. Vi saknar även den röda tråden från nämndens mål till handlingsplan med aktiviteter som ska utföras för att nå målen och hur dessa ska följas upp.
—
Intervjuerna med hemvårdspersonal visar tecken på att nämndens mål inte är förankrade. Vår bedömning är att nämndens styrning inte nått ut i organisationen.
—
Vår uppfattning är att det finns en överensstämmelse mellan omfattningen av beviljade hemvårdsinsatser och tilldelade resurser, då timersättningen för hemvård utbetalas motsvarande schablontid för beviljade insatser. Men det finns inget teknikstöd för uppföljning av utförda insatser eller för tidsåtgången och således ingen spårbarhet i att de beviljade insatserna verkligen utförs.
—
Det finns rutiner för upprättande av genomförandeplaner (brukarens inflytande) och för social dokumentation, Vår stickprovskontroll visar på behov av ytterligare utbildning i upprättande av genomförandeplaner. Vår bedömning är att syftet med genomförandeplaner behöver tydliggöras. Det finns även behov av att diskutera hur individuella mål kan formuleras samt att se till att rutinen för uppföljning och utvärdering av insats tillämpas.
—
Avseende övrigt kvalitetsarbete så finns rutiner för klagomåls- och synpunktshantering, men skriftliga synpunkter förekom inte så ofta. Det finns inga enhetliga rutiner för hur muntliga synpunkter kan användas som en del i arbetet med ständiga förbättringar. Vi revisorer tycker det är viktigt att också muntliga synpunkter och klagomål dokumenteras och rapporteras.
Läser jag sedan och rapporten från anhörigriksdagen och dess avslutning:
Riksrevisionens granskning blev ”dynamit” på Anhörigriksdagen
Gå nu hem till din kommun och ställ frågan vad man har gjort för de statliga pengar man har fått för att utveckla anhörigstödet. Det blev slutorden när Anhörigriksdagen avslutades på onsdagseftermiddagen. Läs mer direkt på deras hemsida.
Är detta framtidens omsorg?
Jag orkar inte mer…
Vi måste alla samarbeta för bättre vård/omsorg #blogg100
Jag tar ut min bitterhet mot omsorgspersonalen fick jag höra här om dagen, den bitterhet jag enligt den anklangande person jag har efter den missvård som redan är konstaterad har skett.
Jag är idag stolt och glad över att kunna överbevisa att fel har skett och att åtgärder är vidtagna mot de ansvariga personer som har varit involverade. Jag är glad över att mor lever och har hälsan vilket inte alla i denna härva har. Det finns de som redan tagit avsked av sina nära och kära, just på grund av dessa fel. Idag lever vi ett underbart familjeliv tillsammans och har inrättat oss efter de förutsättningar vi har. Vi kan inte vara lyckligare än vi är, då vi har varandra.
Men…
Jag har valt ytterligare en kamp och det är för alla andra som drabbas av missvård som inte kan, vill eller orkar kämpa.
Jag har valt kampen för alla som pga sjukdom som exempelvis demens, stroke men även mer synliga handikapp brutna/amputerade armar och ben mm också har rätt till att bli bemötta på ett värdig sätt.
Jag har försökt lägga skulden på de som bär den och är ansvariga för vad som skett.
Jag har inte anklagad en enskild USK för något den inte har ansvar för utan där har jag gått högre upp.
Däremot har jag tagit upp med chefer om viss vårdpersonals beteende när de INTE följer exempelvis genomförande planer.
Jag har alltid varit mån om den enskilde individen och aldrig nämnt några namn och när det gäller i det offentliga rummet så har jag valt att så långt som möjligt använda så vida grupperingar som möjligt för att inte peka ut en enskild grupp personer.
Att då som en enskild person gå på mig att jag nervärderar en viss yrkesgrupp genom att dela är stor förbannad skam.
Jag och många med mig sitter redan i skiten och att då sparka på oss som redan ligger, är det OK?
Som anhörig ser jag en bild som vårdpersonal ser ni en annan bild men vi har en sak gemensamt, vi måste värna individen.
Vi vet idag genom SVT:s granskning av äldrevården att det finns så mycket fin vård/omsorg i vårt Svenska samhälle men vi vet också, via samma granskning. att det sker mycket misstag och fel. Detta måste vi gemensamt arbeta för att minimera utan att se snett på varandra. Ni som vårdpersonal måste säga till och anmäla om ni anser något är fel, liksom vi anhöriga också måste våga. Vårt gemensamma mål är trots allt den anhörige/brukaren.
Jag känner ingen egenglädje i att enskilda personer ställs till svars om de har handlat enligt de regler och de lagar som krävs.
Men alla former av missvård och fel måste dokumenteras och framför allt utredas så vi kan ta lärdom av det som hänt.
Det är för mig det viktigast…
Vi måste gemensamt arbeta för att ge de svagare i samhället förutsättning att kunna leva sitt liv på bästa sätt och att hushålla med de gemensamma resurser vi har.
Bra välfärd finns och det gäller att ta vara på den erfarenheten och ta tillvara de mindre goda exemplen för att utveckla vård och omsorg till att bli i världsklass.
Vi har alla ett gemensamt mål och det är att driva utvecklingen framåt till fromma för alla.
Samma person skrev också att den inte sett mig skriva något positivt om någon.
Nedanstående text är hämtat från de dagens ros;or jag och de mina sätt satt i våran lokaltidning.
Min personliga uppfattning är att hylla personal för ett bra jobb är att sprida det offentligt viket gjorde att vi valde tidningsannonser. Dessa är även delade både via Twitter och Facebook för att sprida det ytterligare att det finns suverän personal och tillika vårdinrättningar.
Jobbigaste dagen idag #blogg100
I dag är den jobbigaste dagen under kommentarer till IVO och dess fortsatta utredning.
I kväll blir det tidigt i säng men just nu spelar vi lite musik på youtube som jag vill dela med mig av…
Njut!
Storbrand igen #blogg100 #tragedi
Än en gång har vår stad drabbats av en storbrand. Denna gång två radhuslängor med 3 resp 4 lägenheter.
Här är fortfarande brandskum kvar i takrännan
Vid denna ingång bodde en dam som hade problem med tidningstjuvar som vittjade hennes brevlåda på dagens tidning.
Pratade några gånger med damen och hon hade väckarklockan på halv fyra varje morgon för att gå ut och hämta dagens tidning och lägga dit en gammal för att ge tjuven. Vet inte om de någon gång fick fast tjuven.
På vägen bort från brandplatsen fotar jag denna brevlåda och lampa som smält i värmen från branden över gångvägen. Vid denna brevlåda står en tjej och skakar. Hon bodde i fastigheten och var fortfarande chockad.
Hon ber mig titta in på gården….
Där ligger fullt med glasskärvor från fönstret på övervåningen som exploderade av värmen.
Jag pratade en stund med denna tjej och gav henne sedan en varm kram innan jag måste hasta vidare.
Jag tänker inte gå några händelser i förväg men det har varit många olika bränder i området den senaste tiden.
TTELA: Våldsam brand i garagelänga
TTELA: Bilar brann på Slåttervägen
TTELA: Serier av bränder under julhelgen
I dag skäms jag för att vara sjuntorpare… #blogg100
Vad händer i vårt lilla samhälle?
Via olika media når mig nyheten att ”Föräldrar stoppade mixad simundervisning”.
Två förskolegrupper, en från Sjuntorp och en från en invandrartät stadsdel i Trollhättan har haft simundervisning tillsammans i ett integrationsprojekt. Men nu har detta stoppats av några föräldrar här i Sjuntorp. Anledning: ”Men flera föräldrar från Sjuntorpsskolan menade att deras barn inte skulle vara trygga med barnen från Kronan och hotade med att hålla barnen hemma om inte de mixade klasserna upphörde.”
Vad är det för samhälle vi lever i?
Instinktivt gick jag in på valmyndighetens sida och konstaterar att Sverigedemokraterna har ca 8 procent av rösterna här, dvs 8 procent av mina grannar röstar på SD.
I dag känner jag mig kränkt av hur vissa beter sig
Föräldrar stoppade mixad simundervisning
Sökte vård – fick sexleksak
En ung kvinna i Ludvika besökte vårdcentralen för smärta i en axel. Efter flera återbesök erbjöd sig läkaren att hjälpa henne gratis hemma i sin bostad. När kvinnan kom dit fick hon, i stället för vård av axeln, fika och en present – en dildo som skulle ”stärka hennes självkänsla”, skriver Dalarnas Tidningar på nätet.
Villa California 
