Många ungdomar här I kommunen kommer fortfarande och pratar med mig. En del vill bara säga hej andra vill ha vägledning för framtiden.
En annan grupp som kommer och vill prata är våra personer som hamnar utanför vårt vanliga skyddsnät. En del vill bara ha en kram medan andra vill ha vägledning inför framtiden.
För några veckor sedan kom några ungdomar och pratade med mig varför jag och övriga trygghetsvandrare slutade i kommunen. Såg ni inte hur vi ungdomar gillade att ni kom ut till oss, vi försökte visa hur vi uppskattade det.
Jag vet att ni uppskattade det och visade det på olika sätt, men våra tjänstemän och politiker visade inte mycket uppskattning av mitt arbete.
Visst jag fick en middag med landshövdingen och blåklintspriset. Stolt över det, men ett litet tack, ett litet hejjarop i sociala medier. Jag ser hur vi fungerar i Trollhättan där vi från Stadsdirektören till vi ideella trygghetsvandrare stöttar varandra. Men inte här. 😭
Jag försöker hitta det positiva i tillvaron men jag ledsnade här. Både stadsdirektören och Kommunalråden i grannkommunen kan höra av sig när man varit ute för något jobbigt.
Här I denna kommun fick man bära allt ensam. Varför? Var fanns intresset från kommunen?
Jag fick driva det ensam. Det jag kunde ta med mig från Trollhättan gjorde jag, men här dög det inte. Inga uppmuntrande ord. Istället skickas det mejl med mig som avsändare för att svartmåla mig, medan andra sprang och pratade skit om mig till överordnade.
Jag trodde på orden ”vi gör det tillsammans”, del av kommunens vision. Vad är det vi gör tillsammans? Springer och pratar skit om varandra?
Idag arbetar jag bara med grannkommunen. Där hör politiker och tjänstemän av sig och ger råd och stöd.
Hela kommunen, och polismyndigheten och även väktarna har stannar upp och pratar.
Där kan man tala om att man gör det tillsammans
Villa California 
Hej. En kollega tipsade mig alldeles nyss om din blogg. Det här med kommungränser känner jag emotionellt igen, även om vi songwriters har landsgränser att trivs inom – eller utanför. Vi (mina närmaste kamrater och jag) som uppnått en ålder då vi är för gamla och svensk radio inte ens vill lyssna 30 sekunder på våra senaste inspelningar med goda artister, vi känner oss desto mer välkomna i grannländer, för att inte tala om i USA där ålder liksom inte existerade. Kanske är min jämförelse lite för långsökt för att uppmuntra dig, men på Helsinki-päivä (Helsingfors-dagen den 12 juni) var festsångtexten skriven av mig, som blev stort välkomnad där. Kolla på YouTube gärna in Ahti Nikkonen Helsinki Heaven (arrangörens och låtens namn) med min text i bild till sången. Eller vad USA beträffar, Alice Radomska is Painting (med artisten John Tabacco på Long Island). Jag känner igen dina tankegångar – man jobbar inte nätter för att få medalj och stort beröm utan för att känna man betyder nåt för andra. Och hellre får man ingenting alls än att man bara får skit för det. Och du vet att du var uppskattad av de enkla människor som gladdes åt din blotta närvaro.
GillaGilla
Det finns kommuner som är friska och kommuner som liksom är ”förgiftade” av tämligen små men sammantaget ändå förgörande krafter, som dödar arbetsglädje och kväver kamraters förmåga att visa just kamratskap. Det krävs mycket för att sådana kommuner (eller arbetsplatser) skall tillfriskna. Här prövas ens Gudstro. Har Gud tid med såna små frågor i en värld som ser ut som den gör??? Jodå, det tror jag nog. Men ses resultatet i ens livstid eller ens under nästa generation?
GillaGilla