Ungefär en gång i månaden är bror och jag Gudstjänstvaktmästare. Vi hinner inte med bussen fram till en timma före mässans start, så klockringningen kl 17.00 sköter jag med en app i telefonen.

17.05 slutar klockorna ringa och ca 17.08 är vi på plats och kan ta hand om det praktiska.

Mitt arbete med bror är ju att han skall bli mer och mer självständig. Och jag känner att jag lyckas. Han har sina arbetsuppgifter i kyrkan och jag brukar smyga in nya när jag ser att han är mogen för det. Idag behöver jag inget säga, utan han sköter sina uppgifter men kan också tänka utanför ramarna och ta uppgifter i annan ordning.

Tror ni jag känner mig stolt över honom.

Nu senast så hade han sett hur en annan vaktmästare hade plockat in agendorna i psalmböckerna så de bara var att dela ut. Så på söndagen när han förberedde att dela ut till kyrkbesökarna, så hade han skapat kit med psalmbok och agenda att dela ut. Får han arbeta i sin takt på sitt sätt så klarar han det mesta.

Två gånger senaste tiden har han också varit på vårdcentralen. Jag har bokat färdtjänst till honom dit, och vårdcentralen har bokat resan hem.

Jag har ju via appen i telefonen sett hur han tagit sig fram och ser jag att det är bekymmer så har jag kunnat gripa in.

Gripa in fick jag göra vid den senaste hemfärden, då han och taxin hade gått om varandra och de missat varandra. Då fick jag ringa utförare och fråga vad som var på G. Sedan fick jag ringa bror igen och berätta.

Jag kände mig helt slut efter den halvtimman och funderar på varför. Det med strulande färdtjänst har jag ju i stort sett haft varje vecka under den tiden han jobbade. Om jag kände mig urladdad så funderar jag på hur bror känner sig.

Men det bästa är ju att han får bra träning i att fixa saker och ting själv, och det blir så bra i sista änden. Är verkligen stolt över honom men också så otroligt stolt över alla vänner runt oss som ställer upp så fint och stöttar honom och mig.

Skulle vilja krama alla som ställer upp men som också ser skillnaden i hur han har utvecklats, men det får bli ett futtigt TACK!

För några år sedan kommenterade jag ett inlägg på SVT:s Facebooksida som också kom med i deras sändning.

Idag tittar jag sällan på nyheter då det nästan bara känns som om det är elände. Krig i Ukraina och ny senast i Mellanöstern som verkar eskalerar och nu fått USA att gå med i det.

Det känns inte som om jag orkar med detta. Nu är det Trump och att han inte är immun och kan ställas till svars för uppvisning.

Jag brukar lyssna på P1 Morgon och ett par nyhetssändningar under dagen, detta för att hålla mig uppdaterad.

För några veckor sedan var det en brand i en lägenhet och det var chockartat och vi valde att akut ta på oss trygghetsvandrarvästarna för att gå i området och möta folk. Där kändes det som om jag kunde göra något av min styrka och hjälpa människor, vilket vi också gjorde.

En dag senare kom larm om misstänkt försök till grov våldtäkt, och även där kunde jag göra något för att hjälpa människor, som kände oro.

Men vad kan jag göra åt Rysslands anfall mot Ukraina, konflikten mellan Israel och Hamas, eller nu USA:s attacker i Jemen, Irak och Syrien.

I de fall jag kan göra för mina medmänniskor, där kan jag orka med, men det andra, vill jag helst inte bry mig om.