Det är sju år mellan mig och min lillebror, men vi har vuxit ihop sedan den dagen han såg dagens ljus.
I dag bor vi hop och hjälper varandra på bästa sätt. Hans barndom var inte så lätt med mycket sjukhusvistelser för att råda bot på den virus som drabbade honom. Efter skolan började han jobba på Samhall där han blev kvar till för två år sedan. Då ville Samhall att han skulle sluta sin anställning där och de hade pratat med vår kommun om daglig verksamhet. Inga problem, enl Samhall, säg bara till när han vill börja så fixar vi detta. Vi lät ju honom gå hemma under sommaren för att kunna varva ner och tanken var att han skulle komma igång efter sommaren. När det väl var dags för honom att börja då tog vi kontakt med kommunen. Då var det inte lika enkelt. Tillsammans med hans ”gode man” så gav vi upp efter fem månader. Vi hade sett att det hade gått bättre än väntat med att han gick hemma.

Nu har han gått hemma i nästan två år. Jag lär honom en massa saker som han behöver i det dagliga livet, vi jobbar ideellt i kyrkan, vi trygghetsvandrar i grannkommunen, och vi hjälps åt. Är glad att vi kan göra detta och också att vi gemensamt att fixar våra sysslor.

För ett par dagar ville han krama mig, han tackade för allt jag lär honom men samtidigt är han otroligt glad för att jag uppmuntrar honom när han gjort något bra.

Syskonkärlek