J

ag har väl haft tur eller kanske skicklighet. Vet inte vilket men jag har kunnat röra mig fritt inom Sjukhusområdet. Men har inte fått lämna området. Men äta och sova har jag gjort på min avdelning men sedan har jag lämnat avdelningen och försökt vara ute så mycket som möjligt.

Så när jag vaknar har personalen släppt ut mig, ja dörren är låste då alla inte får gå ut som de vill. Men alla personer låser upp med ett leende på läpparna, så jag har inte klagat. Jag har tänt mig min cigarett sedan har jag promenerar runt hela sjukhuset, en lagom promenad som räcker för två cigaretter. När jag sedan kommer in igen brukar jag tigga till mig en kopp kaffe, vilken funkar utmärkt. Sedan blir det frukost med gröt och jag äter med god aptit. Sedan varvas promenader med måltider på avdelningen och jag stortrivs här…

Är på en avdelning för äldre personer även om det finns yngre personer här. Annars hade det varit en av delning för alkoholberoende, och det är ju inte mitt problem. Nästa personer har jag blivit vän med och det är kul, men som vanligt, om jag säger så, så brukar jag bli placerad, eller skall jag säga att andra deppiga personer blir placerade hus mig, då jag har ett positivt och glatt humör och brukar få folk att bli glada och positiva när de sitter med mig. Varje dag läser jag häftet ord för bön, som jag fick från vår förra kyrkoherde. Den ger mig många tankar inför dagen och kommande dagar, och det känns skönt.

Var gång jag går förbi sjukhuskyrkan och meditationsrummer sätter jag mig där en stund och lyssnar på musik.

Det blir en stunds avkoppling och der känns otroligt skönt.

Det jag saknar är bror och vovven, men hoppas kunna komma hemma morgon. Har fått klartecken att öppenpsyket tar emot mig så fort jag blir utskriven och en bra läkare har jag redan, så varför klaga? 😊