Var finns kärleken?
Den frågan har jag ställt mig så många gånger den senaste tiden…

I går avslutade jag mitt twitterkonto för att slippa se skiten där. 500 personer, fotbollshuliganer, nazister, eller kalla dem för vad du vill, stör ordningen i ett av Beneluxländerna efter terrordåden. På Twitter plockade 500 TUSEN (säkert en överdrift) fram sina järnrör och gav sig på dem verbalt. Några få vänner där valde i stället att predika kärlekens ord, gav mig insikt i att hat och hot bara föder mer hat och hot. Jag tror inte på de retoriken, tyvärr.

Läste igår Fredrik Virtanens ledarkrönika i Aftonbladet:
Även om risken att dödas av terror är mindre än att dö i en flygolycka och risken att dö i en flygolycka är mindre än att dö i bilen på väg till Arlanda så påverkar rädslan hela det politiska systemet. I många kretsar görs ingen skillnad mellan militanta islamister och vanliga muslimer, i vissa kretsar inte ens till flyktingar överhuvud taget. För mig är det ofattbart. Det är ju nyfascismen, som utnyttjar denna främlingsrädsla, som vi ska vara rädda för!

Naturligtvis måste vi ta rädslan på allvar, men att spä på rädslan med mer tweets och retweets i ämnet skapar ingen trygghet. Trygghet kommer av kärlek och tilltro, men när kärleken dränks i hat, så syns den inte. Själv har jag tagit mig en promenad, gått ut, njutit i solen, eller som i går i det lätta regnet och blåsten. Båda dessa behövs för att smälta bort den snö som solens strålar inte förmår att smälta. Regnet behövs för att ge marken och växtligheten möjlighet att gro. Kärleken behövs för att…. Ja jag hoppas ni förstår!

Jag har försökt att dela foton med vårblommor, skriva hur jag njuter av vårsolen, och hitta det positiva i tillvaron. Nej, dessa bilder och tweetar blir nästan inte gillade och retweetade. Däremot flödar hatet från yttersta högern till yttersta vänstern.

Här om dagen var jag så glad att min vovve var på bild i tidningen och delade med mig av glädjen. Men det var ingen som ville dela den glädjen med mig. Inga gilla eller twitterhjärtan, inga kommentarer och inga delningar.
Så nu slutar jag dela med mig av detta, känns så meningslös att det jag upplever som positivt helt enkelt struntas i. Nu behåller jag kärleken för mig själv, tills vidare i alla fall.

Så kärlek till er som sprider kärlek, omtanke och värme…