I dag vet ingen hur vi skall hantera situationen.
Hur skall hemvården sköta mor, hur skall jag sköta mor, vem skall sköta träning, vilken diagnos skall vi arbeta efter…
Jag känner mig osäker, hemvården likaså.
Min åsikt är att mor måste stå i centrum och det är hennes vilja som måste väga tyngst.
Mor protesterar högljutt i många fall när hemvården är här och min teori är att det är rädsla för ”behandlingen”.
Sjukgymnasten bekräftade mina tankar igår när han sade att när man frågar mor, så svarar hon att hon är rädd.
Att mor gjort fantastiska framsteg är vi nog alla överens om, men hur ger vi henne livskvaliteten tillbaka?
Mor måste ju få känna sig trygg i alla behandlingar och även lita på personalen.
Jag har ju skött mor i stort sett själv hela veckan och jag märker ju att mor blir lugnare och lugnare. Just nu är jag kraftigt förkyld och känner att jag inte orkar med bråk och strid och väljer därför att sköta mor helt ensam, för jag mår bättre och inte minst mor.
Många gånger har det ju varit att mor protesterat vid behandlingen och efter att hemvården lämnat oss har hon börjat gråta, och frågorna kommer, ”varför behandlar de mig som skit”, ”varför är jag inget värt i deras ögon” och en massa liknande frågor.
Mor blir ledsen när vi inte har något vettigt att sätta i händerna på henne. Hon vill åtminstonde försöka göra saker som hin gjorde tidigare. Hennes hem är hennes slott och vill ha ordning och reda på saker och ting.
Nu skall jag tillsammans med hemvården, sjukgymnasten och ev även anhörigstödet försöka ena oss så vi ser mor med vakna ögon och vi arbetar efter samma mål.
Nästa steg är också att få en riktig diagnos på mor, och kan vi inte komma fram till något vettigt, så får vi gå tillbaka till depression med minnesstörningar. Vi kan ju inte bara låta demensdiagnosen bygga på ett utlåtande där läkaren skriver ”jag tolkar detta som senil oro”, speciellt inte när mor haft upprepade urinvägsinfektioner som också kan ha gett oro.
Villa California 
Det är många år sedan som man övedrgav att det finns ett samband med demens och urinvägsinfektioner. Jag har som apotekare givit dig förslag på dagens metoder och hoppas på att de kommer till användning. Läs gärna om Urinvägsinfektioner på Läkemedelsverkets hemsida under workshops för vårdpersonal.
GillaGilla
Jag tror inte på ett samband men jag tror att det som då tolkades som oro pga demens var symtom på UVI.
När jag läser journalerna så ser jag ju att det funnits flera tecken på UVI och hittar även anteckningar om att mor är/var känslig mot ett antibiotika…
Allt blev så otroligt fel när jag blandade in hemsjukvården, men det är lätt att vara efterklok…
Än en gång har vi fått en ny läkare på vårdcentralen…
Och kallelsen till besök till vårdcentralen kom en månad efter bokad tid…
Vet inte var den varit och försöker nu få en ny tid….
GillaGilla
Oavsett diagnos bygger all behandling på den relation man kan skapa tillsammans. Om hemvårdens personal kan känna att de får uppskattning från sina medarbetare, chef och dig som anhörig när de ”enbart” ägnar sig åt relationsbyggandet, även när själva uppgiften som skulle göras inte blev utförd, så kan situationen gradvis förbättras. Finns det en biståndshandläggare i bilden som kan bevilja tid för just relationsbyggandet?
GillaGilla
Mor blir glad när hemvården kommer och tycker det är roligt med besök för övrigt.
Jag tror att just infektionerna förra våren tillsammans med Vagifem har skapat sådan skräck hos henne att det sitter djupt. Problemen blir just vid intimhyginen.
Även om jag idag sköter mor så vill jag ha hit personalen att de sätter sig ner och ägnar sig åt henne en stund.
Mor litar på mig och bara mig och blir orolig när jag inte är i närheten, inte ens lillebror kan ta min plats.
Ibland vill jag ta bort all hygien och liknande från hemvården och istället ha mer avlastning, men nej, det klarar jag inte, enl kommunen.
Jag tycker också biståndshandläggaren bör ta mer initiativ och större ansvar i denna uppkomna situation och komma med förslag på hur situationen skall förbättras för alla parter, men nej.
Biståndshandläggaren har samma uppfattning som jag att jag inte tror att det i nuläget fungerar att sända mor ensam på dagverksamhet, -”vi får ordna det på annat sätt”. Men vilket sätt, skall jag behöva komma med förslag eller är det biståndshandläggarens ansvar.
Inget mail eller telefonsamtal, inte ens ett tack för att jag lämnade en kopia på dokumentet om vilka fel regionen har hittat i behandlingen av mor och journaler.
Både jag och mor tackar hemvårdspersonalen när de varit här. Många säger också att det är rå roligt att komma hit, för vi är så enkla roliga att träffa.
Vad mer kan jag göra?
Prenumerera på en tårta till personalen en gång i månaden för att visa uppskattning?
Jag vet inte….
GillaGilla