Arkiv

minnen

fb-minne

Vissa minnen som dyker upp på Facebook väcker mer känslor än andra.
Är dock stolt över att jag tog striden…

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Minnen

fb-minne
Vissa minnen som dyker upp på Facebook väcker mer känslor än andra.
Är dock stolt över att jag tog striden…

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Ett enkelt tack

IMG_20160712_105742

SVT Nyheter granskar nu hyrläkarna och vad det betyder för oss patienter. Jag är glad att detta görs av två av mina favoriter Mikael Grill Pettersson och Sanna Drysen. Tyvärr väcker det många minnen inom mig som jag helst vill glömma, samtidigt ser jag att detta är mer än aktuellt än någon sin tidigare. Utan att gå in på detaljer vill jag tacka Mikael för det han gjort för mig, för oss och för alla andra, både det du gör nu och vad du gjort tidigare.

Jag vill också sända min djupa tacksamhet till P4 Väst, P4 Skaraborg och P4 Göteborg, som tagit mina tips på allvar kontrollerat och avfärdat myter som på olika sätt finns hos allmänhet och politiker/tjänstemän. Ni kunde ge mig svar på frågor som jag sedan kunde argumentera gentemot vården och omsorgen. Jag vill tacka alla mina vänner inom journalistkåren som på olika sätt hjälpt mig vidare. Alla lokaltidningar som spann vidare på dessa nyheter. SVT Nyheter Väst inte att förglömma.

Ett stort tack till alla politiker från olika partier, som stöttat mig/oss och drivit frågorna vidare, både lokalt, regionalt och riks. Även ni som förde upp mig i riksdagen. En stor känga till de som avfärdade mig och vägrade svara på frågor och blockerade mig. Jag fick rätt utan er hjälp.

Ett stort tack till de inom hemtjänsten som gjorde mig uppmärksam på att det fanns felaktigheter i mors vård och omsorg. Och en känga till er som gick bakom min rygg och pratade skit.

Ett stort tack, till de tjänstemän som tog ansvar och omplacerade folk, så de inte kunde göra mer skada. En känga till er som försökte svartlista mig på olika sätt.

Ett stort tack till alla mina vänner som stöttat mig och gett mig styrka under denna tid, ni vet inte hur mycket jag beundrar er.

Ett stort tack till kyrkans folk som givit mig en axel att gråta mot när sorgen var för svår.

Också ett stort tack till dig på Arbetsmiljöverket, du vet vem jag menar. Jag lyckades även bevisa det ni inte lyckades med.

Jag vill också tacka vår Herre, som givit mig styrka och kraft att genomlida detta, men också väglett mig på olika vägar.

Jag fick ytterligare fyra år tillsammans med min mor, en mor som blev lugn och harmonisk, som kunde skratta tillsammans med mig, men som också hade glömt det svåra.

Dessa minnen som nu dyker upp,gör ont, mycket ont. Men jag ångrar inget av det, och jag är stolt, mycket stolt att jag klarade det.

Mycket av det jag fann, finns kvar inom mig och det kommer jag att ta med mig i graven. Men jag kommer också att ta med mig en stolthet och glädje från er som slapp lida när sanningen uppdagades. De kramar jag fick från gråtande personer på ett visst ställe, har betytt mycket. Många av de vänner jag har lärt känna under dessa år finns kvar hos mig, ni har varit guld värda.

Jag kände igen mig mycket i Anders Kompass sommarprogram, känslor, tvivel, hat och förtal men också att jag kämpade för en god sak.

Tack alla för vad ni betytt för mig!

En undersköterskas önskan… #bloggswe

En undersköterskas önskan…

Jag vill ge dig den trygghet du behöver varje dag.
Älskar blicken du ger när jag ser ditt rätta jag.
Du kan inte alltid uttrycka i ord vad du känner
men min tid med dig har gjort oss till vänner.
Önskar så att jag hade mera tid för dig,
när du ser hur jag går förbi och bara hinner säga hej.
Då önskar och hoppas jag att du ser mitt leende och min varma blick
och förstår att jag stannat om det bara gick.
Jag önskar att varje dag kunna få dig
till skratt
och att min godnattkram kan ge dig en fridfull natt.
Jag önskar så att du får ett meningsfullt liv den tid du har kvar,
att du får ställa dina frågor och ge svar.
När tiden så är inne och du ska ge dig av
mot ljusare land,
då önskar jag att få vara där och hålla din hand.
Jag önskar att alla förstod hur mycket en liten stund av närhet betyder för någon som är ledsen, gammal och sjuk.
Det kan göra den mest oroliga själen både lugn och mjuk.
Snälla ni som sitter i maktens korridor och fattar beslut,
ta inte ifrån oss mera tid
för vem ska då orka ta vid?
Vi behöver mera händer till vården idag,
det är en önskan från lilla jag ♡

Skriven av Susanna Mattson

Prisprisad #bloggswe

image

En av de absolut finaste personerna jag lärde känna när jag kämpade för mor, är en dam i Norrbotten. Hon har kämpat för de äldre som befunnit sig i utsatthet när kommuner har sparat pengar. Hon har verkligen visat var skåpet skall stå, även om det inneburit många tårar för henne.

Hon har liksom jag en gudstro, och har många gånger bett mig att taga med mig henne i mina böner, vilket jag har gjort. Hon har slagits ner i kampen men åter alltid rest sig upp allra senast på nio. Det var efter hennes anmälan som socialstyrelsen gjorde ett antal tillslag nattetid på ett flertal demensboenden runt omkring i landet, bland annat på två i min kommun. Hon har slagits för att man skall ha ett värdigt liv även om man lider av en demenssjukdom. Även under de förutsättningarna skall man ha innehåll som ger livet en guldkant. Man kanske inte alltid förstår allt, men man är ändå en individ med känslor, som kanske skiljer sig från andras, men för mig i min sjukdom så är de mina och verkliga.

Elisabeth Marklund, du har tilldelats priset ”Årets norrbottning”, som är framröstat av Norrbottenskurirens läsare, ett pris som du är väl värd.
Du har stöttat mig och jag har i alla fall stöttat dig, i våra tuffa tider, men vi har trots allt hållit huvudet över vattenytan. Vi har dragit oss undan ljuset för att smala krafter och sedan återkommit ännu starkare.

Nedan delar jag vidare de ord, du delade på Facebook, en del av intervjun som tidningen gjorde med dig när du förärades priset.

”Men ger fler människor i vården automatiskt en bättre vård?
frågade reportern. ( jag fick läsa igenom det han skrivit att jag svarat och fick korrigera och då blev det så här. )
OBS Jag tänker på både dag och nattpersonal, chefer, sjuksköterskor
– Nej, ibland måste även arbetsmoralen höjas och djupt rotade jobbjargonger brytas.
– Sedan, när vi fått mer personal, så måste vi som personal varje dag ställa oss frågan: För vems skull är vi här? Detta så att engagemanget och kärleken till de gamla hålls levande.
– Annars är det stor risk att vi till exempel börjar sitta alldeles för länge på våra fikaraster och prata med varandra i stället för att tänka på de gamla och ta vara på alla småstunder för att göra deras vardag mer trivsam.
– Vi som vårdpersonal måste våga vara självkritiska. Vad kan vi själva förändra för att vården ska bli bättre?
– Man kan inte leva kvar i ”jobb-jargonger” sedan serviceavdelningarnas tid. De gamla klarade då i mångt och mycket sig själva och då kunde personalen lämna avdelningarna för att samlas och fika på en annan avdelning.
– Det ska man inte göra i dag eftersom många av de gamla är förvirrade, oroliga och ångestfyllda och behöver att personal alltid finns på avdelningen. Personal som kan trösta, lindra och skapa trygghet. Man ska inte lämna svårt demenssjuka människor ensamma på en avdelning utan uppsikt och utan att någon kan höra när de ropar vare sig det är dagtid, kvällstid eller nattetid. Visst finns det larm. Men larm och annat inger en falsk trygghet.
– Varför ska vi göra de gamla oroliga och de anhöriga ledsna genom att lämna avdelningen? Det är ju för de gamlas skull och de anhörigas skull som lämnat sina kära i vår vård som vi jobbar. Måtte vi aldrig glömma det!”

Läs hela intervjun med Elisabeth här på Norrbottenskuriren.

Ambulanssjukvården #ettsverige #blogg100 #bloggswe

VW_KOMBI_Ambulans

SVT granskar ju ambulanssjukvården i Sverige denna vecka. Jag kunde inte låta bli att ge min erfarenhet av det och Prio1-larm under hashtaggen #ettsverige

Som de flesta vet i dag har jag vårdat både far och mor under deras sista år i livet. Både far och mor har lämnat det jordiska livet inför mina ögon. Även om det är chockartat just efter händelsen så är jag trots allt glad att jag fick vara med i det ögonblicket. Far lämnade det jordiska efter en massiv hjärtinfark. I dag är jag glad att den proppen som täppte till blodflödet till hjärtat just gick till hjärtat och inte till hjärnan och att han blivit ett kolli i en sjuksäng.

PÅ mor stoppade hjärtat till följd av lunginflammation som är hennes dödsorsak.
Både har fått leva ett ”normallångt” liv med mycket äventyr och många resor runt omkring i världen.
Mycket av det bär jag idag med mig inombords och är glad att jag fått vara en del av det.

När mor gick bort i oktober förra året, så var det pga hjärtstillestånd. Dödsorsaken blev lunginflammation.
Men när det hände så satte vi direkt igång med HLR samtidigt som vi ringde 112. Vi fick jättebra handledning av 112 och att mor inte klarade detta skall vi inte klandra någon för. Men att ambulansen dröjde mellan ca 20-30 minuter. har jag funderat på mycket. Ambulansen var på väg tillbaka från Borås till NÄL och blev omdirigerad denna väg.

Men att hålla på med HLR under denna tid tar på krafterna och min broder fick springa till grannen för att vi skulle få hjälp med HLR.

I dessa fall är det väl sju minuter som gäller för att hjärnan skall överleva.
Mor lider ju inte av det men vi anhöriga får ju extra börda när man tänker på det. Om nu regionen har ett beslut om att det skall max ta 20 minuter i utryckningstid i minst 90% av fallen, då är det ingen ide att ringa 112 då räddning är utan all möjlighet.

Far gick bort för ca 6 år sedan. Han var starkt förkalkad i sina ådror och vi visste att han kunde avlida när som helst genom att det lossnade och täppte till blodflödet.

Vid en stroke, så larmade vi samtidigt som vi fick in honom i bilen och direkt iväg till sjukhus. Halvvägs dit så dog han i bilen och polis med blåljus skickades ut för att möta oss och leda oss genom trafiken till sjukhus. Dock stod turen honom bi och han vaknade upp ifrån det döda och efter några minuter under färden. Under hela färden upp till sjukhuset så hade vi SOS-alarm i telefonen och de stöttade framför allt mor som satt med far i baksätet medan jag körde. När vi närmar oss sjukhuset får vi besked att vi gå in och ställa oss i kö och anmäla oss i receptionen.
Det kändes verkligen absurt att behöva göra det efter att far varit helt borta i några minuter i bilen och dessutom haft hjälp av polisen för att komma fram. Jag förutsätter att sjukhuset var informerade om vår ankomst men även om fars tillstånd. Det kändes inte OK i det tillstånd vi alla befann oss.

Vid en av fars otaliga infarkter, så valde vi att ta honom själva i bilen och larma och möta ambulansen halvvägs. Detta med de erfarenheter vi haft tidigare vid akut hjälp. Så vid en avtagsväg mitt i morgonrusningen, halvvägs till sjukhuset, så förflyttar vi far från vår bil till ambulansen där han kunde få första hjälpen. Vi kunde sedan i sakta mak köra vidare mot sjukhuset för att möta upp där.

Nu är båda borta och jag hoppas jag slipper kalla på 112 och hjälp igen, i alla fall för mina närmaste.
Annars så är jag van med att kalla på ambulans och annan nödhjälp vid trafikolyckor. Detta går numera på rutin…

Omsorg under värdighet år 2015 #blogg100 #bloggswe

DSC_0025

Det kom vädjan om att sprida detta vidare och jag väljer att göra det via bloggen.
Är detta det samhälle vi vill ha?

Nu är jag så arg så det finns inte ord!

Mamma åkte in på geriatrisk avdelning förra tisdagen, mamma o jag ber om ett vårdplaneringsmöte, svaret vi fick från vårdplaneringssköterskan blev citat ”-Det är ingen ide för den biståndshandläggaren ni har går inte att samarbeta med” på vilket sätt då frågade jag, citat”-Nä har dom bestämt sig en gång spelar det ingen roll vad läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast eller vi vård personal säger”.

Sagt o gjort jag slängde mig på telefon och fick tala med biträdande chef, talade om vad jag hört och hon svarade citat ”-Men så får det inte vara, begär ett möte det måste ni ha då situationen för din mamma har ändrats sedan beslut togs”

Så då begärde vi ett möte, det blev bokat till i går 9:30.
Vårdplaneringssköterskan talade då om att mamma får inte resa sig ur säng/stol utan tillsyn, inte heller gå utan till syn för det är risk att hon ramlar handlöst baklänges.
Mamma själv (gråtandes) säger att hon inte orkar att vara hemma längre utan vill till ett korttidsboende och sedan till ett serviceboende.

Vad händer, beslut kom idag att all begäran avslås.
Deras svar är citat ”-Dom har haft för LITE hjälp hemma, och dom TYCKER att dom ska ha mer hjälp innan dom kan komma till ett boende.
Pappa är 92 år, har Ahlzeimer och ostadig på benen.

Mamma 87 år är Dement, har kol, har hjärtflimmer/hjärtsvikt, inkontinent, kan inte skita och har haft en Stroke, pga av sin livssituation sista 4 månaderna har även hennes muskulatur förtvinat så hon kan inte gå.
Men ändå citat av Biståndshandläggaren och dennes chef ”-Tycker vi att dom ska ha ökad hemtjänst.”
”-Dom har haft alldeles för lit hjälp hemma för att kunna beviljas ett Serviceboende”

Min fråga till dom blev citat ”-Hur länge anser ni att dom skall ha ökad hemtjänst innan dom ha kvalificerat sig till ett serviceboende?”
Av någon konstig anledning har jag eller mamma o pappa fått svar på den frågan.

Jag anser att mina föräldrar straffas för att dom i alla år fram till i oktober 2014 helt själva, är det mänskligt?

Varför skulle vi ha gårdagens möte när dom redan har bestämt sig? Själv fick jag ta 3 tim av min arbetstid, vårdplaneringssköterskan kunde ha tagit hand om en Anna patient, biståndshandläggaren kunde ha gjort någon annan förbannad eller för ovanlighetens skull glad.

Men nej då ödsla tid det kan dom.

Självklart kommer jag inte låta detta bero, har haft ett ganska ”hårt” samtal med biståndshandläggaren och hennes bitr. Chef.

Har vi inte fått ett bättre besked senast 9:30 i morgon onsdag kommer jag gå vidare med detta till högre instans, detta är inte humant 2015 att äldre som VILL ha annat boende hela tiden skall bli nekade.

Jag kan bara säga att jag vill aldrig bli gammal och få denna behandling och våra barn ska aldrig få kämpa så hårt som jag gör nu.

Det här suger så mycket energi som jag borde lägga på mitt arbete och min övriga familj!

Så jag säger bara till er som har föräldrar som är 65+ se till att dom utnyttjar all hjälp som dom kan få men inte behöver så att dom kan få ett värdigt avslut på ålderns höst.

Sist men inte minst ber jag er alla mina fb vänner, dela detta.
Det måste komma ut till så många som möjligt, kanske hjälper ni någon anhörig som har samma problem som vi nu har!

Tack för att ni/du tog dig tid att läsa min frustration.

Har själv ett liknande fall i min nära vänkrets fast i en annan kommun där en man efter stroke och halvsides förlamad, någonstans mellan ett halvt och ett dygn kravlar runt i sitt hem innan han kan larma någon.

Efter sjukhusvistelsen skall han återsändas hem till sitt hus på landet med hjälp av ”trygg hemgång”.
Mannen har fram tills stroken kunnat elda med ved och koks men vem skall sköta det?

När anhöriga protesterade så får det bara till svar att då får ni fixa annat boende själva.
Som tur var hittade de anhöriga en servicelägenhet där nu fadern bor.

Sedan när blev det krav att det är de anhöriga som skall fixa boende?