Arkiv

Onsdag på torsdag #blogg100

primapraktiken

Onsdag är veckans bästa dag då vi inte har någon hemSJUKvård utan då besäker vi vår underbara vårdcentral, Primapraktiken i Trollhättan. Här svara de i telefon när man ringer och man behöver inte ringa 1177 och bli hänvisad till att ringa akutnumret för att bli utskälld för att att man använder det numret. Det hände vid ett par tillfällen att vårdcentralen själv ringd 1177 och kontrollerade att de uppmanat mig ringa akutnumret.

På primapraktiken känner man sig verkligen välkommen.

Onsdagar är också de dagar vi kan njuta av varandra hela dagen. Nu skall jag inte säga annat än att det är skönt att ha hemSJUKvårdspersonalen här just för den avancerade sårvård som gäller, och i det fallet har jag inget att klaga på, utan de gör ett helt fantastiskt jobb, vilket jag framför till de som är här.  Men samtidigt kan jag inte bortse från att jag INTE litar på majoriteten av personalen efter de anklagelser som riktats mot mig.

Denna vecka blev onsdag på en torsdag, då även jag skulle till min diabetessköterska.
Det mötet blev en kalldusch för mig… Mina värden var åt helvete L
 

Mitt långtidssocker låg på 99 och målsättningen är under 52.
Inte nog med det, så var mitt blodtryck över det som är normalt. Nu blir det medicinjusteringar för mig. L

När det sedan är dags för mor och hennes undersökning berättar sjuksköterskan på vårdcentralen att hon fått ett fax från SSK i hemsjukvården om att de som varit här misstänker att något problem uppstått. Så idag var läkaren med vid undersökningen men det visade sig än en gång att det var falskt alarm. Men skönt med att de håller uppsikt och larmar vid misstanke om något.

Till er som sköter mors vård i hemsjukvården, så säger jag bara tack!

När vi glada lämnade vårdcentralen och närmar oss bilen, så är det ingen som håller span på oss…
Blir naturligtvis orolig och går lite snabbare för att snart konstaterar att Nussä (vovven) inte finns där.

In med mor i bilen och vi åker ett par varv i området. Nej, ingen vovve är synlig och väljer då att ringa polisen och fråga. Men vad glad jag blev när något hade tagit hand om vovven på parkeringsplatsen och lämnat honom på polisstation.

Nu skall jag i alla fäll lägga mig för i morgon är en ny dag!

 

Försöker någon lura mig? #blogg100

Även idag blir det vård/omsorgsrelaterat inlägg i bloggen.

Sitter nu och går igenom mors journaler från sjukhuset efter medicinförgiftningen av Risperidon.

Här ställer sig sjukhuset frågan om Risperdal: Inga uppenbara uppgifter varför pat blev insatt på Risperdal den 10/4-12

Här finns också info om att remiss till som INTE är journalförd på vårdcentralen och ej heller är skickad.
Remissär skriven till Geriatrisk/psykiatrisk avd U-a sjukhus från vct. Har ej fått ngn kallelse ännu.

Här finns också uppgifter om att vårdplanering skall ske, som biståndshandläggaren avstod med motivering att hon känner till ärendet.

Här finns info om att SSK på korttidsboendet skall få rapport.

Kopia har gått till, biståndsbedömare, kommunsjuksköterska och vårdcentral.

När jag en månad senare säger MAS att min berättelse om medicinförgiftning INTE finns med, men hon har kunnat verifiera min berättelse via medicinjournalen och FASS.

Huvuddiagnos är Sjukdomskänsla och trötthet pga medicinbiverkan av Risperdal.
Därtill finns demens med som BIDIAGNOS. Det är denna diagnos som får personal på boendet att behandla mor.
Ingen träning efter medicinförgiftningen fast det står i journalen att mors gångbild förbättrats.
Kombination av psykbakjouren som seponerar Risperdal helt och obs pat i några dagar. Detta lett till att gångbilden förbättrats en del tydande på att det hela handlat extra pyramidala biverkningar på neuroleptika.

Varför får inte mor den hjälp som skulle ske?
Jag och biståndshandläggaren var överens om boendet för återhämtning skull…
Att jag/vi accepterade denna lösning var att ingen kallelse hade kommit på remissen som inte finns.

Vem har ansvaret för att mor inte fick rätt behandling?

Om nu kommunen har fått samma information som jag nu har tillgång till, varför säger de att de INTE visste någon om medicinförgiftningen???

Frågorna blir fler och lägen är inte kul just nu 😦

 

IVO-utredning #blogg100

Nu blir det mycket vård och omsorg i bloggen i några dagar.
En del blir tacksamma för detta och jag brukar få många kommentarer via privata meddelanden via Facebook och Twitter på detta, då alla inte vill avslöja sig.

Här kommer läkarens och verksamhetschefens plus medicinsk ansvarig läkares kommentarer.

Läkaren:
Jag har läst igenom Bengt Larssons anmälan beträffande moder Namn Namn. Det rör sig om biverkningar på grund av överdosering av Vagifem och Risperdal. Från och med 1 juni 2012 gick jag i pension och har inte tillgång till journalen. Jag förlita mig därför på mitt minne och de uppgifter Bengt Larsson lämnar.

Vagifem vaginaltablett saluförs fortfarande i styrka 25 mikrogram enligt dagens (1 augusti) FASS. Godkännande från läkemedelsverket av 10 mikrogram har droppat in i juni 2011, februari, mars 2012. Bland annat.
Beträffande dosering av Risperdal, 0,5 mg x 1 och sedermera ökning till 0,5 mg x 2, vill jag bara hänvisa till journalhandlingar, utskrift av apodoskort och aktuella rekommendationer i FASS
Jag tar fullt ansvar för de bedömningar och behandlingar som redovisas i journalhandlingar och beklagar om något i handläggningen har förorsakat Namn besvär. Önskas närmare detaljer om Namn Namn situation och familjeförhållanden i övrigt under den period som anmälan gäller, rekommenderar jag kontakt med hemsjukvårdens sköterska/or, Sjuntorp

Läkarens underskrift

Och sedan verksamhetschefen och medicinsk ansvarig läkare.

Vid genomgång av händelseförloppet och tillgänglig dokumentation hänvisar vi till vårdgivarens yttrande och har för övrigt inget att tillägga.

Verksamhetschefens underskrift                                                 TF Medicinsk rådgivande läkare.

Vad regionens chefsläkare har kommit fram till kan ni läsa tidigare i min blogg:

Regionens synpunkter till det inträffade

När politiker inte lyssnar

ID-10013140

Jag förstod redan för flera år sedan att något var fel på vår vårdcentral…

Jag fick rapporter om konflikter på arbetsplatsen, att personal hade blivit utsatt för sexuella trakasserier men också andra nedvärderande omdömen om personalen.

Personal hade i hårda ordalag blivit ifrågasatta angående kompetens en del av den underbara (mitt omdöme) personal hade slutat, medan andra försökte kämpa vidare för oss kunder/patienter.
När jag ser hela denna i historia i backspegeln, så växer denna personal i mina ögon.

Att jag kom på vad som föregick bakom dörrarna kom sig av en slump.
Vid ett tillfälle när jag själv mådde dåligt var jag där vid fel tidpunkt och var på toaletten när jag hör en person skrika, sköter ni er inte, så lägger jag ner hela vårdcentralen.

Den vårdcentralen (filial) är nu nerlagd och vi patienter är flyttade till huvudvårdcentralen.
Personal kontaktade sin företagshälsovård för att det skulle se över den psykosociala arbetsmiljön.

De hittade inget anmärkningsvärt. Personalens fackliga ombud försökte att i högre delar av organisationen få till en förändring, men även det misslyckades.

Personalen skrev anonyma tips till vår lokaltidning för att någon skulle få upp ögonen och gräva i förhållandena på arbetsplatsen/vårdcentralen. Inte ens tidningen gjorde något av det.

Arbetsmiljöverket var där och vid ett par tillfällen, men hittade inte heller det något konstigt.
Jag började kämpa för personalen men också för att rädda vårdcentralen för att få vara kvar på vår lilla ort.

Jag kontaktade våra politiker och tjänstemän i regionen, en del lyssnade och svarade, andra svarade inte. Ytterligare personal försvann.

Jag pratade med vår lokalradio och vi försökte gemensamt spräcka bubblan. Ingen vågade ge sin syn på konflikterna på grund av rädsla av ledningen. Inte ens anonymt och med förvrängd röst, vågade någon säga något.

Jag försökte ytterligare ett par gånger få någon politiker att reagera, men nej… Ingen verkade vara intresserad, då allt på ytan fungerade normalt.

Till slut skrev jag till Socialstyrelsen om förhållanden på vårdcentralen/arbetsplatsen och de beslutade att ta upp detta till granskning. Jag hade ju nämnt ett ”litet” fel i mors journal. Jag kände stor tillfredställelse att någon lyssnade. Drygt tre månader senare kom ett beslut från Socialstyrelsen att lägga ner utredningen och rekommenderade mig att byta vårdcentral då jag uppenbarligen inte hade något förtroende för dem.

Nedslagen men inte död fortsatter jag min vård av mor. Helt plötsligt blir mor sämre och hemsjukvården i blir inkopplad. Mor får medicin och efter ca 8 veckor är hon helt förgiftad och nästan helt okontaktbar.

Vi försökte få mor in på sjukhus, men SSK (vikarie) i hemsjukvården tyckte vi kunde vänta en vecka.

Till slut fick vi in mor med ambulans och hon blev inlagd för avgiftning.

Resten är nu historia och står i min blogg.

Sju tillsynsärenden mot vårdcentralen hade kanske inte blivit något om politiker, tjänstemän inte beh och socialstyrelsen hade lyssnat från första början.

Två av dessa sju fall är cancer och en är avliden. Kanske hade detta dödsfall inte behövt inträffa om någon hade vågat börja rota i detta, om någon ta ansvar.

Det jag har lärt mig är att de flesta man pratar med oftast kan svara ”DET ÄR INTE MITT ANSVAR”.
Vem som är ansvarig, vet jag inte än…

Image courtesy of renjith krishnan at FreeDigitalPhotos.net

Skall en hel familj behöva gå under…

Nu är det runt året som problemen började med mor, urinvägsinfektioner och mediciner.

Gång på gång har jag hittat brister och felaktigheter i mors vård, diagnoser och medicinering.

Mina iakttagelser har jag anmält till myndigheter och tjänstemän både på regional nivå och kommunal nivå.
Varenda gång får jag ett svar typ ”ja ha, och” eller ”det är inte mitt ansvar”.
Men vem vill ta sitt ansvar i detta?

Mor är inte helt frisk (än), bror har gått i väggen men tagit sig upp med min hjälp och jag går sjukskriven med utmattningssyndrom.

Men vem skall hjälpa till att få rätsida allt på detta???
Hur länge skall jag orka, och om jag inte orkar vem tar vid?

När jag kunde påvisa brister i min och mors journaler, så blev vårdcentralens verksamhetschef omplacerad och har nu slutat.
Regionen har svarat att av de sju tillsynsärenden från socialstyrelsen, varav ett är vårt, så är det i stort sett samma problem som dyker upp .
Brister i journalföring, brister med epikriser och brister med remisser.
Inte nog med det så har vårdcentralen inta använt sig av regionens gemensamma avvikelserrapporteringssystem.

Nu är mors vårdcentral en motpart i konflikten och kan inte hjälpa mig.
Visst får vi hjälp med löpande hälso och sjukvård som det skall vara med ingen hjälp med vidare utredning och att försöka återställa det som missats.

Regionen har kunnat konstatera flera brister i mors journaler och dessa är så stora så de kan inte ens avfärda mina klagomål. Men vad hjälper det? JAG måste driva detta vidare.

Patietnförsäkringen har gett mig rätt med mediciner att de satts in på felaktiga grunder, men pga dessa felaktigheter i journaler har de heller inte kunnat göra en riktig bedömning och vi blir utan ersättning pga detta. Nu måste en överklagan göras om vi inte kan komma överens om att ”öppna” ärendet igen. De har räknat 9 dagars sjukhusvård som det som skall ersättas inte 9 månaders kamp för att mor skall få sitt liv och livskvalitet tillbaka.

I dag ifrågasätter även mors nya läkare diagnosen demens och kanske den tidigare diagnosen depression med minnesstörningar är rätt…
Vad vet jag, jag är bara anhörig, en anhörig som går på knäna, och där chocken efter att läkaren inte vet vilken diagnos är rätt, har fått mig att må dåligt.

Demenspatienter o anhöriga inget värda

Sitter med mor och äter frukost. Hon äter i dag liksom andra dagar 3 stycken skivor bröd med hallonsylt och riktigt smör. Efter intensivbehandlingen i höstas med näringsdrycker har mor blivit så rund och go på kinderna, hon har en spjuverblick med glimten i ögat. Hon ber om en tandpetare för att peta bort en kärna som fastnat mellan tänderna.

Regionen har ju gjort bedömningen att det de kunnat utreda har förorsakat patienten och anhöriga onödiga lidande.

Svaret från patientförsäkringen lyder:

Vi har funnit att personen inta kan få någon ersättning från patientförsäkringen.

Motivering

Tillsammans med medicinska rådgivare inom allmänmedicin och geriatrik har vi gått igenom din skadeanmälan inklusive kompletteringar samt journal från vårdcentralen samt sjukhus.

Av handlingar framgår att Risperdal insattes i april 2012 på grund av senil oro. I slutet av maj 2012 inlades patienten på grund medicinkliniken på grund av försämring av sitt habitualtillstånd med ostadig gång och upprepade fallincidenter. Man satte ut Rispedal och gångbilden förbättrades. Patienten skrev ut efter nio dygn på sjukhus.

Vi bedömer att ordinationen av Risperdal har skett i strid med gällande föreskrifter och anvisningar.

Enligt patientskadelagen skall en självrisk avräknas från den ersättning som lämnas vid enpatientskada. Enligt patientskadelagen är självrisken 5 % av prisbeloppet (2225 kronor år 2013). Se 9§ patientskadelagen i det bifogade försäkringsvillkoret.

Enligt vår bedömning överstiger inte den ersättningen som kan bli aktuell för nio dagars sjukhusvård denna självrisk.

Mina kommentarer:

Man har inte brytt sig om att begära in handlingar från hemvården resp. Hsv SSK.

Där bör stå att mor hade extrapyramidala biverkningar och mindre medvetandegrad och stelhet i kroppen vilket resulterade i att hemvården fick komma hem och mata mor.

Man har heller inte tagit hänsyn till de saknade remisser som skulle skrivas för att mor skulle komma till geriatrisk medicin för inställning av mediciner. Man har heller inte tagit ställning till att mor kom till korttidsboende efter utskrivning från sjukhus efter att hon var medicinskt färdigbehandlad. Man har där inte heller tagit hänsyn till att mor inte heller fick rätt behandling pga. saknade journalanteckningar.

Jag ser detta som ett mycket dåligt arbete och bedömningen har gjorts endast på att mor har en diagnos som är demens, utan vidare utredning. Man har heller inte tagit hänsyn till att mor har ytterligare två diagnoser som kan likartade symptom, dvs B12-brist och depression. Alla dessa kan ge likartade symtom.

Därtill har det också framkommit de senaste dagarna med hjälp av farmaceut att mor troligen inte lider av hjärtproblem. Läkaren har lovat att se till att mor skall få en NT-proBNP prov.
Han har också skrivit remiss för polikliniskt ultraljud av hjärtat för att kunna fastställa om mor har hjärtsvikt eller inte. Om inte så har hon ätit betablockerare i drygt två år i onödan, en tablett som även den kan ge demensliknande biverkningar med minnesstörningar, förvirring, hallucinationer mm.

Kampen går vidare….