Arkiv

I mors fotspår #bloggswe

2SkJutAl
1956 kom mor till Sverige. Hon och far hade träffats något år tidigare i Rendsburg där far bodde när han jobbade på ett varv där, och bodde på det hotell mor jobbade på.

Algots sökte sömmerskor under den tiden och det var stora projekt i Tyskland för att få tyska kvinnor att flytta hit och börja jobba. Mor och hennes syster Eva kom hit med bussen som företaget ordnat från Tyskland. För systern gick det som en bananskal och hon började snart att jobba där, medan för mor blev det problem. De var något som strulade med hennes arbetstillstånd, så hon fick inte jobba där som det då var. Men medan arbetsförmedlingen försökte fixa till det men mors papper, så visade det sig att herr Göte Johansson med fru Brita, sökte en barnflicka.
Det visade sig att Göte Johansson var son till Algot Johansson, då och kanske även idag känd under namnet Algots.

Wikipedia beskriver Algot Johansson så här:
John Algot Johansson, född 18 juli 1886 i Roasjö församling, dåvarande Älvsborgs län, död 12 juli 1978 i Borås, var en svensk företagsledare i textilbranschen och grundare av Algots.

Algot Johansson växte upp i Roasjö Östergård. Han var son till hemmansägaren August Johansson och Augusta, ogift Eriksdotter. Han grundade företaget Algots 1907 och bildade aktiebolaget Algot Johansson AB 1937 där han var verkställande direktör till 1957 då han lämnade över ansvaret till sonen Göte Johansson. Efter det var han sedan styrelseordförande fram till 1974. Han var kommendör av Vasaorden. År 1938 företog han en jordenruntresa.

År 1907 gifte han sig med Hildur Johansson (1887–1964). De fick barnen Åke 1908, Göte 1911, Elis 1913, Arne 1915 och Alf Olle 1918 (död samma år).

Paret ligger gravsatt i en familjegrav på Borås Sankta Birgittas kyrkogård, där även sönerna Göte och Alf Olle vilar.

Mor blev kallad till intervju hos Brita Johansson, dvs Algots sonhustru, och de fatta de genast tycker för varandra. Mor började snart att arbeta där.

wpid-wp-1438372840899.jpegÄven Göte Johansson finns beskriven på Wikipeida:

Göte Johansson, född 2 februari 1911 i Borås, död 1981, var en svensk företagsledare och VD för konfektionsföretaget Algots.

Han var son till konfektionsfabrikören Algot Johansson och Hildur, ogift Johansson. Han blev 1932 disponent för Algot Johansson AB i Borås efterträdde sin far som VD för konfektionsföretaget 1957. År 1974 blev han styrelseordförande. Göte Johansson var styrelseledamot i Konfektionsindustriföreningen, Boråsortens konfektionsindustriförening, Svenska Handelsbanken i Borås, Boråskretsen av Sveriges konfektionsindustriförbund, Sveriges konfektionsindustriförbund, AB Alf Stigens fabriker och Svenska Handelsbanken i Stockholm.

Han gifte sig 1939 med Brita Torell (1912–1983), dotter till köpmannen David Torell och Bärta, ogift Johansson. Makarna bodde i Borås men flyttade på 1970-talet till Sachsein, Schweiz. Deras son Göte-David Johansson (född 1943) har också varit VD för Algots.

Makarna är begravda i en familjegrav på Borås Sankta Birgittas kyrkogård, där även Götes föräldrar vilar.

wpid-wp-1438372729124.jpegFamiljen hade en lägenhet inne i staden där de bodde, och också där mor fick bo, men de hade också en sommarstuga, en väldans stor sommarstuga i Skogsryd, strax utanför Borås. Ni ser bilden överst på sidan. Bror och jag har gjort ett par resor till Borås för att hitta de platser mor bodde på under de två åren som hon jobbade i familjen.

Mor som pga flykten under kriget hade svårt med att flytta fram och tillbaka mellan stan och landet, försågs att frun Johansson av bussbiljetter så hon kunde ta tidig morgonbuss till Skogsryd för att vara med barnen och sedan en kvällsbuss tillbaka till stan och lägenheten där hon kunde bo. Mor och far som var kärestan, hade också fått lov att umgås och fru Johansson hade sett till hur far skulle kunna komma in mer eller mindre obemärkt. Brita var väldigt mån om både mor och hennes syskon som bodde kvar i Tyskland, så hon hade oftast fixat kläder från fabriken så mor kunde sända ner till dem. Så mors familj där nere gick ofta i kläder signerade Algots.

Mor berättar att barnen inte var samarbetsvilliga den första tiden och svarade med du är inte våra mamma, så du bestämmer inte över oss. Det hörde deras far och tog ett ordentligt samtal med barnen. Fröken Kleiner jobbar här för er och det är hon som bestämmer.  Så i fortsättningen så lyder ni fröken Kleiner. Efter det så blev mor en del av familen. Många gånger kom frun och sade till mor, att nu tar vi oss en kopp kaffe och en god cigarett, och så satt de och pratade en stund. Mor var väldigt plikttrogen men vid ett tillfälle försov hon sig. Hon kom ner till lägenheten vid 11-tiden fast hon skulle börja klockan 7. Fru Johansson, sade god förmiddag, hoppas fröken Kleiner sovit gott.
Om hon sätter sig i rummet så skall jag ordna frukost till oss. Hon fixade en frukost med rostat bröd, som de åt gemensamt. Därefter var det sedvanligt kaffe med cigarett. Hon bad mor vänta lite och så kom hon med en ny kollektion med klänningar. Mor som skämdes så kolossalt för att hon försovit sig, svarade med stammande röst, ”Får man presenter när man försover sig, så skall jag göra det oftare”.

wpid-wp-1438414490553.jpegMor stannade i familjen i två år och de pengar hon tjänade blev ett bra tillskott till gården de köpte 1958 och där jag är född.
Jag och bror var framme vid familjegraven och lade rosor på deras gravar, när vi nu var i Borås.

Makarna Johanssons son Göte David, som var ett av de barn mor var barnflicka åt var också under några år VD för Algots. Här kan du läsa mer om honom i Borås tidning: Han tror på svensk konfektion

Vill du läsa mer om företaget Algots, så hittar du det på Wikipedias sidor.
Sveriges radio har under rubriken Avgörande ögonblick lite om Algots konkurs: SR 90 år: Textilfabriken Algots i konkurs

Sommar, semester, vila

Nästan fyra veckor utan hemtjänst och ingen som blandar sig i vårt liv och leverne för tillfället.
Det är så nära paradiset man kan komma. Nu återstår vad som händer i Almedalen på Gotland och kampen om human vård och omsorg.
Tänker följa den så mycket det går och jag hoppas verkligen de jag pratat med kommer agera utifrån vårt mål om bättre vård och hälsa för alla.

När den veckan är slut så hoppas jag på fyra veckors semester från allt vad kamp och strid heter och min dröm är att kunna få njuta av den tillsammans med mor och bror.

Vad jag längtar efter är att inte behöva gå upp innan jag har vaknat av mig själv och är utvilad. Jag längtar efter att slippa hålla koll på klockan och passa tider. Jag längtar efter att kunna få lägga mig när jag är trött….

Det är så mycket jag längtar efter, som jag inte kunnat infria när hemtjänsten sprungit här.

I kväll hade vi bestämt oss för att besöka Slottscafeet i Lilla Edet för att inmundiga en kopp kaffe med nygräddad våffla med sylt och grädde. Nörd vi nästan var framme öppnade sig himmelen och vi kände att nej, det får vara. Nytt beslut blev Sollebrunn. Sagt och gjort och vi vände bilen.

På vägen dit bor en av mors väninnor. Vi stannade till och jag knackade på och sade på med jackan nu åker vi och köper glass.
Två minuter senare var vi åter på väg med ytterligare en i bilen. Det blev glassfrosseri i form av 42:ans special.
Tre kulör hårdplast, två stora klickar med mjukglass och där emellan en klick med grädde. På detta noisettesås och jordgubbssylt strössel och en massa jordnötter. En hel liten middag i form av glass, glass och ännu mera glass…

Älskar att vara spontan. Är inte lika spontan som tidigare då vi åkte från den tråkiga dansen i Dansband och i stället hamnade på Södermalm i Stockholm där vi köpte korv med bröd klockan fem på morgonen. Eller när det var kilometerlånga köer till Lysekilsfärjan och vi hamnade på Karl-Johann på en servering och fick en god middag under allén. Idag behöver jag inte åka 30, 40 eller 50 mil för att uppfylla min spontanitet. Idag räcker det med 2 mil.

Men glädjen att kunna vara spontan, njuta av livet är så stort just nu, så lyckan går inte att beskriva…

Det bara är så, vi är alla lyckliga…

Mamma

Tänkvärda ord

Att vara mamma.
Efter 17 års äktenskap ville min fru att jag skulle gå ut med en annan kvinna och äta och gå på bio. Hon sade, ”Jag älskar dig, men jag vet att den andra kvinnan älskar dig och skulle tycka om att vara med dig en stund.”
* * *
Den andra kvinnan som min fru ville att jag skulle träffa var min MAMMA, som varit ensam i 20 år, men kraven från mitt jobb och mina två barn hade gjort att jag träffat henne ytterst sällan.
* * *
Den kvällen ringde jag för att bjuda ut henne på middag och bio.
* * *
“Vad har hänt, mår du inte bra”, frågade hon?
* * *
Min mamma är en kvinna som misstänker att ett samtal sent på kvällen eller en överraskande inbjudan betyder dåliga nyheter.
* * *
“Jag tänkte att det skulle vara trevligt att umgås lite med dig”, svarade jag. ”Bara vi två.”
Hon tänkte ett ögonblick och sade sedan, ”Det vill jag väldigt gärna.”
* * *
Den fredagen efter jobbet, när jag körde för att hämta henne, var jag lite nervös. När jag kom till hennes hus märkte jag att även hon verkade nervös inför vår träff. Hon väntade vid dörren. Hon hade lockat håret och bar den klänning hon hade burit när hon fyllde år den 19 november.
* * *
Hon log med ansiktet strålande som en ängel.”Jag sade till mina vänner att jag skulle gå ut med min son, och de blev imponerade” sade hon, när hon klev in i bilen. ”De väntar med spänning på att få höra om vår träff.”
* * *
Vi gick till en restaurang som inte var förstklassig, men väldigt trevlig. Min mamma tog min arm som om hon var en Lady. När vi satt oss var jag tvungen att läsa menyn. Hennes ögon kunde bara läsa stor text. Halvvägs igenom förrätterna lyfte jag blicken och såg mamma sitta där och stirra på mig.. Ett drömmande leende låg på hennes läppar. ”Det var jag som brukade få läsa menyn när du var liten.”sade hon. ”Då är det dags för dig att slappna av och låta mig återgälda dig.” svarade jag.
* * *
Under middagen hade vi en angenäm konversation – inget märkvärdigt, men vi fick veta vad som hänt i varandras liv sedan sist vi sågs. Vi pratade så mycket att vi missade filmen:
* * *
När vi kom hem till henne senare sade hon: ”Jag vill gå ut med dig igen, men bara om du låter mig bjuda.” Jag gick med på det.
* * *
“Hur var middagen? frågade min fru när jag kom hem. ”Väldigt trevlig. Mycket trevligare än jag kunde tro.” svarade jag.
* * *
Några dagar senare dog min mamma i en svår hjärtinfarkt. Den kom så plötsligt att jag inte hade en chans att göra något för henne.
* * *
En tid senare fick jag ett brev med en kopia av ett restaurangkvitto från samma ställe där mamma och jag var och åt. En medföljande lapp sade: ”Jag betalade i förskott. Jag var inte säker på att kunna följa med; men i alla fall så betalade jag för två platser – en till dig och en till din fru. Du kan aldrig förstå vad det betydde för mig. Jag älskar dig, min son.”
* * *
I det ögonblicket förstod jag det viktiga med att säga: “JAG ÄLSKAR DIG” i tid och att ge våra kära den tid de förtjänar. Inget i livet är viktigare än familjen. Ge dem tiden de förtjänar, för det här går inte att skjuta upp till “en annan gång”.
* * *
Någon sade att det tar sex veckor att bli normal igen efter att du fött barn …”någon” vet inte att när du väl blivit mamma blir inget “normalt” igen..
* * *
Någon sade att instinkten säger hur du ska vara som mamma … ”någon” har aldrig haft en treåring med sig till affären.
* * *
Någon sade att det är tråkigt att vara mamma …. ”någon” har aldrig åkt med i en bil som körs av en som nyss fått körkort.
Någon sade att du är en ”bra” mamma, ditt barn ”blir bra” … ”någon” tror att det följer med intruktionsbok och garanti till barnet.
* * *
Någon sade att du inte behöver en utbildning för att vara mamma … ”någon” har aldrig hjälpt en tolvåring med matteläxan.
* * *
Någon sade att du inte kan älska ditt andra barn lika mycket som du älskar ditt första … ”någon” har inte två barn.
* * *
Någon sade att det svåraste med att vara mamma är förlossningen … ”någon” har aldrig stått och sett sitt barn gå på skolbussen den första skoldagen.
* * *
Någon sade att en mamma kan sluta oroa sig när hennes barn gifter sig … ”någon” vet inte att ett giftermål ger en ny svärson eller svärdotter under hennes vingar.
* * *
Någon sade att en mamma har gjort sitt när hennes sista barn flyttar hemifrån …”någon” har aldrig haft barnbarn.
* * *
Någon sade att en mamma vet att du älskar henne, så du behöver inte säga det till henne …
”någon” är ingen mamma.
Skicka detta vidare till alla “mammor” i ditt liv och alla som en gång haft en mamma. Det handlar inte bara om att vara mamma; det handlar om att uppskatta människorna i ditt liv medan de finns där hos dig

Varför måste vi kämpa mot myndigheterna

Har nu varit på en träff med andra anhörigvårdare och sett och hört hur andra har det…

Vad vi reagerar på gemensamt är att vi alla måste kämpa för våra rättigheter, rättigheter som vi själva måste leta upp att vi har…
Vi känner dåligt stöd från myndigheterna i det fallet både att få information om vilka stöd vi har rätt till och när det visar sig att vi har rätt till det, så måste det till beslut.
Vi som är anhörigvårdare har ett mycket stort att ansvar att ta för att vårda våra anhöriga, skall vi då också kämpa för det vi har rätt till tar också mycket på krafterna.

En berättade att hen varit på en träff med andra anhöriga i samma situation som hen. Av sjutton stycken anhörigvårdare var det tolv som drev processer mot myndigheterna just för att få rätt till den vård och hjälp som enligt lagen ger dem rätt till det. Men myndigheten försökte hela tiden hitta ”kryphål” för att slippa ta sitt ansvar.
Dessa myndigheter har på sin lott att hjälpa oss som behöver hjälp och istället så försöker de hitta möjlighet att slippa hjälpa oss. Detta gör att många av oss känner frustration och trötthet på denna kamp. Den tid, kraft och energi som detta tar, vill vi istället ge våra anhöriga.

Visst finns det personer som försöker utnyttja trygghetssystemet, men varför skall vi som är ärliga ha så svårt att få den hjälp vi behöver.

Några har tidigare haft kommunal assistansservice för sina nära och kära, men känner att det finns för mycket byråkrati i kommunen och svårigheter till att få beslut. Många känner också att behovet av olika insatser växlar under tiden men att det är så oerhört svårt att få ändringar i besluten.

Varför?

Ett par har nu bytt till kooperativt assistansbolag just för att det tror och hoppas att det är lättare med att få en kortare beslutsväg.

Gemensamt är att vi älskar våra nära och kära och vill ge dem den bästa vård som tänkas kan, ett ”jobb” som kräver mycket av oss…

Varför skall vi då behöva slåss även mot myndighetrna….

Nu har det hänt, det som inte får hända

Jag och Martin (sjukgymnasten, som mor vill klappa) brukar ge mor sin gymnastik två gånger i veckan.
Jag och Martin sköter ju detta då detta för att mor känner sig trygg med oss men också att vi inte vill utsätta personalen för problem.

Martin och jag brukar cykla med mor, vi tränar att mor skall ställa sig upp från hittade till stånde.

Mor älskar att träna med Martin, och jag frågade mor om hon inte är lite kär i Martin. Hon log blygt och svarade med tvekande ton, ja…

Det är så roligt att se mor och Martin då mor verkligen kämpar för att ta sig upp från det som drabbat henne.

I dag när vi cyklade skulle hon göra 10 varv till innan avslutade. Det blev 10, det blev 20, 30, 40 och sedan 50 innan hon lade av med ett leende över hela ansiktet. Jag älskar när hon visar den sidan.

Förra veckan var Martin sjuk, så vi ställde in träningen med Martin. Jag ger ju mor träning så mycket som möjligt för att stärka henne och vi tar alla tillfällen i akt för att hon skall få det.

När jag förflyttar mor så ställer får hon ställa sig upp genom att hålla i mina hörde. Sedan kan hon förflyttar benen så hon  kan sätta sig i rullstolen.

Både jag och Martin brukar informera om vad som är på gång till personalen.
De vet om att mor tränar med turner, en snurrade skiva för att snurra mor mellan säng och rullstol, då mor är mycket osäker på att ta dessa steg.

Några i personalen försökte förra veckan på eget initiativ använda turner vilket mor naturligtvis vägrade. Jag hade också sagt till att jag hjälper till med förflyttningen mellan säng och rullstol för att slippa utsätta någon part för något obehagligt…

Vi alla, MÅSTE göra det som är bäst för mor utan att utsätta oss själva för onödiga risker.

Jag märkte själv att mor var rädd för turner vid förflyttningen efter det och idag när vi skulle träna med turner så vägrade mor helt kategoriskt att ställa sig upp i den… 😦
Det blev i stället jag som fick agera turner och mor fick hålla mig i händerna och ställa sig upp, vilket hon klarade galant.

Martin märker samma som jag att det finns minst tre olika läger inom hemvården hur vi skall arbeta med mor…

Nu måste vi, jag och Martin och våra kontaktpersoner sätta oss ner och prata så vi kan arbeta efter samma målsättning allihop.

Det är även viktigt för min rygg att vi kan gå över till turner men samtidigt är det också viktigt att vi inte förstör det arbete som vi arbetat upp genom att ta egna beslut som innebär bakslag för hela projektet…

Vem vill inte klappa Martin

Här kommer en lite kul historia från vår vardag.

Mor har ju nu sjukgymnastik och två gånger i veckan och då kommer mors sjukgymnast hit.

En yngre man, med hjärtat på rätta stället, snygg trevlig.
Lugn som filbunke och ger mor tid till att förstå vad som skall hända.
Det syns på mor att hon trivs i hans närvaro.
Hon cyklar, på sin ”träningscykel”, hon tränar uppstigning från rullstol till stående med hjälp av gåbord. Vi tränar höftlyft i sängen.

Mor tackar honom flera gånger under träningspasset genom att säga tack, ge ett stort leende och ge honom en klapp på kinden. Ibland vill hon ge honom en kram som tack och han bjuder verkligen på sig och besvarar det.

Det är verkligen en stor glädje för mig att se hur mycket mor bjuder på sig och visar den uppskattning för det han gör för henne.

Här om dagen satt vi med våra kontaktpersoner och pratade och vi kom in på sjukgymnastiken.
När jag berättade om kindklapparna så svarade våra kvinnliga kontaktpersoner unisont, vem vill inte ge Martin en klapp.
Vi gjorde upp en lömsk plan, att nästa gång Martin kommer, så kommer någon annan dam från hemvården ligga under täcket, så att de kan ge Martin en klapp, på kinden…

Skall bli kul att se Martins reaktion J

Anhörigstöd i världsklass

ID-10080146

Under året som gått med mors problem så ha jag blivit mer varse om kommunen och dess stöd och hjälp men också reagerat på att det är en jättekoloss som skall styras rätt på havet.

Som koloss har jag i många fall varit kritisk till hur kommunen har agerat, och denna syn på min kommun har jag fortfarande.

Går man sedan ner på individnivå i kommunen, så finns det en guldgruva av personer, som verkligen ger sin kraft och energi till oss som söker och behöver stöd och hjälp.

En av dessa personer är mitt anhörigstöd för mor.
Hon var här på besök i flera timmar igår och vi satt och pratade om vår situation ur olika synvinklar.
Det var jag, anhörigstödet och mor. För mig var det het underbart att ha denna fina människa här, som liksom jag, försöker vända negativa händelser och skeenden till något positivt.

Jag försöker använda det negativa som hänt mor, och den erfarenhet jag fått, till något positivt.
På samma sätt upplever jag att anhörigstödet försöker använda sin erfarenhet både inom och utom jobbet, till att bli bra.

I mors fall har ju situationen blivit än mer komplicerad i o m att hennes diagnos nu är mer osäker än tidigare och då ställs ju mer krav på individuella lösningar. Det viktigaste är ju trots allt att mor få rätt vård, i den situation vi nu befinner oss.
Ett av de första målen är att jag blir ett eget ”ärende” så att jag kan få riktade insatser till mig, för att kunna ta hand om mor och bror. Det innebär att den avlastning som beviljats mig inte kommer att ligga på mor, utan på mig. Det blir jag som anhörig som får det och inte mor som vård/omsorgstagare. Det innebär att jag också som anhörig kan erbjudas mer stöd även för bror.
Ett annat mål är att försöka göra omsorgen och personalens besök lite mer flexiblare. Ibland kanske vi kan hoppa över ett eller annat besök men att tiden finns kvar så att vi nästa gång kan utnyttja personalen lite längre. Ett annat sätt är också att personalen, i stället för omsosrg/hygien kan arbeta med mor på ett annat sätt. Det kan ju röra sig om att de sätter sig ner och kanske samtalar med mor utan att det skall innbära något annat än just förtroendegivande kontakter utan att det skall innebära sådant som mor uppfattar som skrämmande.

Jag började jämföra mor med mig i den situation när jag fick min panikångest för drygt 20 år sedan.
Mitt i en mening kunde jag tappa tråden vad jag pratade om. Jag kunde helt tappa minnet för någon sekund och när jag vaknade inte kunde förstå var jag var, vad jag höll på med, vem jag ev umgicks med mm. Första gången blev jag naturligtvis mycket rädd, sedan försökte jag dölja dessa tillfällen (undra hur det gick med det att dölja). Men när jag sedan efter 5 år fick diagnosen Panikångest så kunde jag ju lära mig mer om sjukdomen. Jag valde då att gå ut med detta öppet för att informera om denna sjukdom. För mig kändes det då inte så onödigt att jag drabbats då jag gjorde detta negativa till något positivt istället.

Med den vetskapen i hand så förstår jag mor mycket bättre också, anser jag.

Att kunna få prata med anhörigstödet på detta sätt var en helt fantastisk upplevelse och gav mig mycket stryka i fortsatt kamp.

Jag vill också säga att det finns fler personer i kommunen som jag har oerhörda fina kontakter mer. Det är bland annat MAS, SAS, biståndshandläggare mm. Det finns också mycket otroligt fina personer bland hemvårdspersonalen som gör det där lilla extra utöver det som stadgas i biståndsbeslut.

Skall också nämna att det finns personer, som jag helst hade sluppit träffa, personer som gjort klavertramp av värsta slag. Men det är en annan historia.

Tack alla fina personer som gör vår situation dräglig och även sätter guldkant på tillvaron.
Tack till dig, mitt anhörigstöd, för att du finns….

<p>Image courtesy of Witthava Phonsawat

<a href=”http://www.freedigitalphotos.net&#8221; target=”_blank”>FreeDigitalPhotos.net</a></p>