En bok: På liv och död…

wp-1490180590949.jpg
På liv och död i andra världskrigets skugga är en bok av författarinnan Kim M Kimselius.
Jag har ju känt Kimselius länge på Twitter och innan bokmässan i höstas fick jag reda på att hon skrivit böcker om andra världskriget. Så jag åkte ner till bokmässan och träffade författarinnan själv och naturligtvis köpte jag de två böcker i ämnet.
Tyvärr har jag så otroligt svårt med koncentrationen så jag har mycket svårt att läsa böcker på det sätt som är avsett och den fanns inte på Storytel så den blev liggandes.

Men så fick jag reda på att det finns en annan tjänst som gjorde det möjligt att lyssna på boken. Så för mig blev det att ladda ner den på telefonen, på med hörlurarna och sedan lyssna på den. Perfekt! Som så många gånger när jag hittar bra böcker att lyssna på, så vill jag ut och promenera för att lyssna på fortsättningen. Så även denna gång.

Boken handlar om Theo och Ramona som kan resa i tiden och denna gång hamnade i krigets Tyskland. Jag som har mycket vittnesbörd om kriget och läst (lyssnat) mycket om det, kände igen mig i oroligt mycket, i den. Trots mycket elände, så kändes dock boken mycket intressant och gav hopp, även om det var mer fiction än jag hade förväntat mig. Tror den är avsedd för en lite yngre publik. Boken hoppar snart in i en spännande berättelse om Theo och Ramona och det var mycket som fångade mig redan från början. Jag fick aldrig den känslan att jag var med i händelsernas centrum, men jag kunde följa händelserna lite på tryggt avstånd. Det kändes som ett skönt avkopplande avbrott i min relation till kriget.

Även faktadelen i slutet av boken var imponerande och mycket genomarbetad så det gav mig otroligt stor behållning och även en del fakta som jag inte visste. Så en stor eloge till Kimselius. Så vill du lära dig mer om kriget och dess fasor men kanske inte vill läsa just ögonvittnesberättelser och liknande, så är det en underbar bok för att information om vad som verkligen hände under andra världskriget.

Så boken rekommenderas varmt…

Krigets hemskheter

20170212_175033

Än en gång fick jag lyssna på denna kvinna och hennes starka berättelse.
Brigitta Klasson föddes i början på 30-talet i Danzig (Gdansk). Staden var en fristat från Tyskland och Polen hade stora intressen i staden, så den styret delades mellan mellan Tyskland och Polen. När kriget bröt ut så införlivades området med Tyskland och blev i därmed ett område som skulle befrias.
Du kan läsa mer om Danzig i krigshistoria

Ute på gården där hon och hennes mamma bodde låg sju rullar med lakan och i varje lakan fanns en död person, pappa, farmor och farfar, mormor och morfar och två kusiner. Det var vinter och det var tjäle så dessa personer kunde inte begravs.

Ungefär 30 mil därifrån hade också min mor fötts ungefär samtidigt, men området var tyskt och det blev stora skillnader i deras historia. Brigitta och hennes mamma var katoliker och inte judar, vilket innebar att de inte skulle räddas utan straffas, bara för att de var tyskar. Brigitta och hennes mor fördes till ett rysk koncentrationsläger på gränsen mellan Polen och Ryssland, och tanken var troligen att de skulle föras vidare till arbetsläger i Ryssland. Detta blev ett stopp på vägen. De inkvarterades i ett läger med sex baracker. En barack var avsedd för soldaterna och i de övriga fem bodde 60 flickor och kvinnor i varje barack. Det var tänkt som tillfällig bostad så varken sängar eller något annat att ligga på, fanns att tillgå.

Vatten att dricka och tvätta sig med fanns i en brunn mitt på gården, men hur skulle man kunna hämta? Någon eller några soldater hade det kanske tråkigt och satt i något fönster med sitt gevär och väntade på att någon skulle synas, så de fick öva lite prickskytte. Så att lämna barackerna gjorde man bara i absoluta nödfall…

När man hörde att kvinnorna i den första baracken började skrika, så visste man att det var dags. Soldaterna skulle gå runt och våldta flickor och kvinnor i de olika barackerna efter lust och behag, och kvinnorna i de andra baracker började också skrika, det var det enda vapen de hade, men vad hjälpte det.

När mammorna såg detta, så såg de bara en utväg att rädda sina döttrar ifrån detta helvete och de satte sina händer runt dotterns hals och klämde till de hade slutat andas. Döden var ett bättre alternativ än livet i det helvetet.

Att Brigitta var en av de som överlevde, förstår ni säkert. Stora delar av sitt liv har hon ägnat åt att föra sina berättelser vidare till oss som inte vet vad som hände.
Innan hon höll sitt anförande för oss i kyrkan, så hade hon hållit träffar med konfirmander, vilket är brukligt. Ungdomarna sitter tyst och lyssnar på hennes gripande berättelse.

När jag och bror kommer till kyrkan, så sitter hon där tillsammans med sin chaufför, och jag och bror går fram till henne och ger henne värme och kärlek och frågar om hon känner igen oss. Jag berättar om förra gången vi träffades och var och hon skiner upp som en sol, och kunde precis säga när vi kom, var vi satt,och hon kom ihåg vilka kopplingar hon och min mor hade. Detta trots sin ålder på 86 år. En fantastisk människa.

Hon brukar berätta att när hon var i Dalstorp, så kom människor ända från Trollhättan. en resa på 15 mil, bara för att lyssna på henne. Hon bad oss sätta oss längst fram så hon kunde hålla ögonkontakt med oss, det var så skönt att vila ögonen på kända ansikten när känslorna blev för svåra. Hon och jag har ingått ett förbund, vi skall båda kämpa för att föra våra berättelser vidare till eftervärlden, och vi måste se till att detta aldrig glöms bort.
När en generation försvinner, måste nästa ta vid…

Förintelsens minnesdag

wp-1485456177576.jpg

Förintelsens minnesdag den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad på dagen med samma datum då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades, 1945. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag i Sverige och FN deklarerade 2005 denna dag som internationell minnesdag. Denna dag högtidlighålls årligen av bland annat Forum för levande historia.

Bilden ovan är på min mor 1933, som då var drygt ett halvt år gammal, och också det enda hon hade kvar från sin barndom. Foto var med i väskan när de flydde för ryssarna och det enda som fanns kvar efter branden i den flyktingförläggning där de bodde en tid.

1933 var också det år som Hitler som Hitler tog över makten.
Mor var inte jude, och hade inget att frukta, och hon var heller inte nazist men drabbades ändå hårt av nazismen. Mor och hennes syskon var medlem i ungdomsrörelsen Hitlerjugend, kanske inte helt frivilligt, men det var nödvändigt för att få tillträde till högre studier och lättare att få jobb, men det viktigaste skälet var vetskapen, är man inte medlem, så fanns risk att pappa försvann. Så hur frivilligt var det?

1945 tidigt på våren var det dags att fly hemorten Kolbatz, som ligger utanför Stettin. Då var det tyskt men numera tillhör det Polen. Mor hade tur att komma till säkerhet strax utanför Lübeck, medan andra hamnade i händerna på ryssarna, som sedan blev till soldaternas förnöjelse som att bli våldtagna eller levande måltavlor för skjutövningar.

1956 kom mor till Sverige och i samma ögonblick hon besteg svensk mark, blev hon ett ”nazisvin” då folk hade fördomar och påhittade ”sanningar” 1958 gifte mor och far sig och i samma ögonblick som de sade ”ja” inför prästen i vår prästgård, blev far en landsförrädare. 1960 föds jag som första son till dessa ”vidriga” människor.

Under alla år har jag fått höra om att tyskarna skall hatas för vad de gjorde under kriget, alla tyskar är nazisvin, att alla utlänningar skall skickas ut ur Sverige, så även jag, då en del tror att jag kommer från Jugoslavien.

I dag är det förintelsens minnesdag och då kommer jag att minnas alla som dödades av det som hände, däribland min morfars syster Marie, som dödades av nazismen och hennes bror Arthur som dödades av kommunismen.

Född i sken av bomber


DSC_0529I dag för 70 år sedan föddes min morbror, eller ”bror” som jag ser honom.
Han föddes till ackompanjemanget av sirener om flyganfall och lystes upp i skenet av exploderande bomber.
Ett nytt liv hade kommit till världen i dåvarande östra Tyskland.

Hans första tid blev ständiga förflyttningar mellan den varma sängen och den kalla källaren där de tog skydd när flyglarmet ljöd.

Några månader efter födelsen, ljuder flyglarmet halv två på natten.

Ute på gatan är det fullt med militärer i den lilla byn som förkunnar, nu är det dags, ”Ryssarna kommer”. Mormor tar hand om de minsta, mor och hennes syster springer till kusinerna en bit bort och kramar dem och säger, vi syns när vi är i trygghet.

De kommer tillbaka där mormor är färdig med påklädningen. Väskorna som sedan länge varit packade är framme. Nu lämnar mor sitt hem som varit hennes sedan födseln för att aldrig mer får återse det.

I kalabaliken, paniken och tumultet som uppstod när de skulle fraktas till järnvägen tvingas mor, då 12 år, att bli vuxen. Mamma (min mormor) är borta och några av småsysonen. Mor sitter där ensam med sin lillasyster, 10 år och sin lillebror, bara några månader gammal. Väl vid järnvägen föses de in i godsfinkorna bland halm och gammal koskit.

Luften är unken och mor föser ihop lite halm i ett hörn så lillebror får sova samtidigt som luckan till vagnen låses utifrån. Från ventilationsluckorna vid vagnstaket får de lite frisk luft. De närmaste tre månaderna skall de bo i boskapsvagnar, skolor under bar himmel. Lillebror skall bytas på, ha sin välling där militären ställer upp med sina bilar och lägger nappflaskan på bilkylaren för att vällingen skall få rätt ättemperatur.800px-B-17F_formation_over_Schweinfurt,_Germany,_August_17,_1943

I bland har de tur och kan få stanna några dagar i skolan för att pusta ut och hämta krafter. Turen går sakta mot öster för att sedan vika söderut innan tåget växlar vidare mot nordväst. Inget vet var slutmålet ligger eller när de kommer vara framme. Att vakna på morgonen och inte veta vad nästa minut skall innehålla var en skräck för alla.

Efter tre månader av skräck, oro och ångest landar de i en flyktingförläggning utanför Lübeck. Nu får de ett välkommet besked… Ni är i trygghet och det är dags att bygga upp ett nytt liv…

Mor är ute och går med lillasyster och lillebror i famnen när de hör en välkänd röst….. Mamma! NU får de återse sin mamma och sina syskon som alla har klarat sig. Snart ansluter även pappa som kom kommit hem på permission och de började leta ett nytt hem.

De hamnar i en liten by utanför Rendsburg men förhållanden var mycket knappa. Efter skolan fick mor och hennes syskon gå runt till bönderna och tigga och mors vackra ögon kom väl till pass då de smälte de ibland hårda bönder som inte ville dela med sig.

Efter skörden på bondgården fick mor och syskonen vandra där på bondens mark och plocka de spannmålskorn som bonden hade missat. Korn för korn plockade de upp för hand och lade i sina påsar så att mamma kunde baka bröd. De fick lov att gå i bondens skog och placka grenar som fallit ner för att kunna få värme till mat och hus. Trots det, var det som fanns i pottan från natten bara en stor isklump på morgonen.

Den bark som fanns på det som skulle värma familjen plockades bort och maldes och rostades och drygades ut så far fick sitt kaffe. Den finaste delen av barken fick bli det som drygade ut mjölet som maldes för att få bröd så det räckte till alla.

Mor och familjen hade tur när en brittisk soldat, vid namn George, blev kär i mor. Deras bakrbröd och barkkaffe drygades ut med engelsk ”Corned beef” i som var avsedd de brittiska militärerna som var stationerade i närheten.

Livet återvänder sakta till familjen och mor träffade far. De flyttar sedan till Sverige och efter några år kommer jag till världen. Morbror slutar skolan och flyttar hit så att min mor och far kan hjälpa honom vidare i livet. I samma veva blir min morbror, min storebror som jag växer upp tillsammans med.

Jag har idag på förmiddagen ringt min storebror och gratulerat honom på hans 70-årdag.

Mycket vatten har runnit under de broar sedan ”bror” slog upp ögonen i ljuset från andra världskrigets bomber…