Förra hösten lade jag av med trygghetsvandringar här i kommunen.
Det var efter att jag vaknat med 16 telefonsamtal om att NRM finns här i kommunen. Det som skrämde mig som ideell trygghetsvandrare var att det var höga politiker i kommunen som ringde mig och frågade hur de skulle hantera situationen. Ja det var inte första gången och jag tog upp detta problem med vår kommunpolis, att jag INTE vill ha det ansvaret. Han bara skakade på huvudet och sade att det är inte klokt att göra på det sättet.
Till slut sade jag till en person som tog upp med gruppledarna i de olika partierna att de får sluta ringa mig vi dessa händelser.

I våras kom åter frågan om jag ville vara med och trygghetsvandra. Tvekade men så blev det akut och jag fick åter en väst och vi var ute och vandrade. Även den gången blev det väsen och jag meddelade att jag låter bli. Nu får andra ta över….

Då satte operation övertalning igång och jag skulle hänga med, och till slut föll jag till föga. Jag meddelade kontaktpersonen på kommunen att jag ställer upp. Fick tummen upp, en massa tack, och det var ett bra beslut från min sida. Hela sommaren har jag gått och väntat på mer info hur det skall fungera men ingen info kom.

Under sommaren har jag sett mycket knark och droger och jag har inte varit rädd att ringa 112. Tillsammans med polis har jag hållit koll på personer till patruller, en eller flera har kommit till platsen. Mycket tack för mina rådiga ingripanden. Bara under en vecka var det tre stycken 112-samtal.

Men kommunen har jag inget hört från mer, så för några veckor sedan lämnade jag tillbaka västarna. Finns ingen ide att ha dem liggandes om det inte blir några mer vandringar.

Nu behöver jag inte känna något dåligt samvete om jag måste dela upp mig mellan två kommuner. Känns skönt och jag mår bra.
Slipper de flesta ringande politiker nu, och det känns bra 🙂