I dag hade vi gudstjänst för stora och små med vår nya kyrkoherde, eller i alla fall blivande, då han ännu inte offeciellt mottagen. Jag blev stormförtjust i honom hur han hanterade barnen. Barnen är ju de som en gång tar över och för traditionerna vidare med varsam förändring under tiden gång. Men innan själva gudstjänsten skulle börja skulle saker fixas, bland annat skulle det kokas korv i församlingshemmet på andra sidan gatan, då började det. Spisen blev inte varm och det var flera saker som spökade. Vi kunde hjälpligt koka vatten i personalköket så att det blev vatten att värma korven i. Diakonissan blev förste korvkokare under gudstjänsten samtidigt som jag skötte ljudet, ja en solist hade vi också som sjöng så vackert men skulle höras ut i högtalarsystemet, kaffe skulle kokas, saft skulle blandas.

Mellan bön och psalmsång gick Präst – Fredrik gick ut i sackristian och tog på sig ett förkläde utanpå prästskruden och en bakplåt i handen gick han runt i kyrkan och bjöd alla barn på bröd. Ja dagens tema var hur Jesus mättat flera tusen med bara fem bröd och två fiskar. Barnen följde sedan snällt med och prästen och barnen satte sig i en ring på golvet och Fredrik berättade, så till och med jag förstod.

Sådana här är präster av vår tid, och det gillar jag. Bättre att locka med bröd än hota med pekpinne. Det är så man bygger fötroende. Vår kantor som också är ny, sedan årsskiftet hade redan fått ihop två barnsånggrupper och den som framträdde i vår kyrka var ”våra” glädje spridare. Detta var jag helt oförberedd på, men även här fixade jag ljudet. Kunde det bli bättre när hela kyrkan applåderar körens sång, fast de bara tränat två gånger.

När sedan allt var klart och gudstjänsten avslutats blev det varm varmkorv, men korvbröd var kallt. Ja, det var nog den enda sak som misslyckades, men ett kallt korvbröd är inte hela världen.

Tack alla som gjorde gudstjänsten till barnens fest.