Är jag så förbannat vek? Direkt när jag på radion hörde att de hade kastat brinnande föremål mot synagogan i Göteborg, så vände det sig i min mage. Vem eller vilka är de som gör detta, och varför? Ett gäng ungdomar som har tråkigt, kanske hamna fel i samhälle, eller hittat fel kompisgäng. Ja, jag har inga svar på dessa frågor utan får invänta svar från polis och andra myndigheter.

Så fort jag kunde så satte jag mig på pendel ner till Göteborg, köpte en bukett vita rosor på centralen och promenerade med Nussä till judiska församlingens synagoga i Göteborg. Flertalet polisbilar cirkulerade runt i kvarteren och jag vinkade med min bukett och de vinkade tillbaka. Väl framme så började jag ta av pappret på mina blommor och då dyker en reporter från DN upp. Han frågade om ha fick fotografera medan jag fixade med blommorna, vilket var OK. Strax efteråt kom kollegan och frågade om de fick ställa några frågor, vilket också var OK.

 Hade tillsammans med blommorna köpt ett hjärta som jag tänkte placera vid deras andra entre. Så under promenaden från ena sidan till andra sidan av synagogan småpratade vi, jag om mina tankar och känslor i det som hade hänt.

Jag är stolt och glad över vår svenska yttrandefrihet och att vi har vidsträckta möjligheter att framföra våra åsikter, men när de går till handgripligheter, då är mitt tålamod slut. När jag var liten hörde jag ofta, jag tycker inte om tyskar, jag hatar tyskar för de de gjorde under kriget. Det var hårda ord för en tonåring som hade en mamma född i Tyskland under Hitlers välde. Varför skulle mamma vara hatad för det Hitler gjorde?

Jag har haft och har fortfarande svårt för människor som sätter hela grupper som ansvariga för vad vissa personer gör. Fortfarande frågar sig en del, varför gjorde de inte motstånd? Vad hände med dem som gjorde motstånd? De finns knappast några i dag som kan vittna om det, då de blev avrättade med en gång. De som överlevde var de som ”bara lydde order”.

Att sätta en bukett vita rosor på grinden var ett av de sätt jag protesterade med, och andra sätt är att berätta hur de verkligen ligger till.
 Efter att jag promenerat runt synagogan gick jag tillbaka för att fotografera mina rosor jag satte på grinden. Då står en tjej där och sätter upp ett rött hjärta på gallret till området. Det hade gått ut ett påbud på Facebook att den judiska församlingen skulle kärleksbombas. Och viss blev det så, när jag var på väg tillbaka till pendeln mötte jag människor med hjärtan i händerna, på väg till platsen jag just lämnat, det kändes stor!

Är också otroligt tacksam för det fina som skrevs i tidningen och på webben. En stor bild prydde också sidan.

https://www.dn.se/nyheter/sverige/blommor-lamnas-utanfor-synagogan-som-attackerats/