I förmiddags blev jag påmind av Sveriges Radios VD Cilla Benkö om att det idag är tre år sedan deras utrikeskorre Nils Horner mördades i Kabul.

Radio har alltid varit en viktig nyhetskälla för mig och jag som har så nära kopplingar till krigens helvete blev det en stor chock, när jag förstod att en korre hade blivit dödad.

Jag kommer ihåg de första rapporterna om att korrespondent var försvunnen i Kabul. Efter hand knöts rapporterna närmare och närmare Sverige tills det stod klart att det var Nils Horner. Det tog mig så hårt att jag tog med mor, köpte blommor och åkte till Uddevalla och lade blommorna utanför P4 Västs lokaler.

När jag sedan kom i bilen så mailade jag min kompis på radion om blommorna, och de fick göra som de ville, blommorna fick ligga kvar eller de fick ta upp dem på redaktionen. Men jag ville vara anonym. Detta var vad jag kund göra i min ensamhet och förtvivlan. Jag vet inte hur många radiolyssnare som kände samma som jag, eller om jag var helt ensam i min gärning. Men vad spelar det för roll, jag gjorde vad som kändes rätt för mig, och det var det viktigaste.

Jag har aldrig träffat Nils Horner och inte pratat med honom, men jag har besökt hans grav i Borås när jag ändå varit på kyrkogården. Härom dagen blev en annan av radions korrar beskjutna av krypskyttar och jag var oerhört glad att det gick bra, denna gång.

För mig är det fria ordet det viktigaste i en demokrati, att tysta det får inte ske och därför ser jag idag upp till journalister som förmedlar det. Men jag ser också med vanmakt på de som med hot och hat försöker tysta det. Jag ser också med förfäran hur många försöker förändra och förvränga orden, och ser till min fasa att det finns de som går på det.

Tack Nils Horner och tack till er andra som oförtrutet sprider vad som sker i Sverige och vår omvärld, ni behövs mer än någonsin.