Känner mig otroligt glad över sista halvårets positiva händelser med min kropp. Visst innan jag förstod vad varje del betydde och berodde på, då fanns det lite oro i kroppen. Men samtidigt är det viktigt att kroppen och huvudet kommunicerar och hjälper varandra, vilket inte alltid är lätt att inse.

Att ha blivit av med betablockeraren för hjärtat, blivit av med tabletter för kolesterolet sedan de snabbverkande tabletterna för min diabetes känns jättestort. Trots att det var svimmningar, lårvärk och att jag sist tappade kontakten med verkligheten och kände mig konstig som fick mig att inse, att något var på gång. Bröstsmärtorna som kom från hjärttrakten och strålade ut i vänster arm har inte ens denna gång fått sin förklaring, trots att det är eftersökt sedan drygt 20 år tillbaka. Men det kan jag leva med. Men jag känner mig glad att mina promenader gör så gott. Ännu gladare är jag att hela kroppen får vila från mediciner och framför allt skadeverkningar av diabetes.

Men varför drabbas jag av hälsporre nu?
Ser inget positivt med det just nu. Har ju gått ner 15 kilo, så mina ben och fötter bör ju klara mer vikt. Att jag under ett och ett halvt år arbetat upp min rörelsefårmåga och kondition bör ju vara positivt även för detta. Jag har ju knappast gått för fort fram.
Jag har ju under några veckor haft lite ont under höger fot i samband med att jag stigit upp på morgonen. Dessa smärtor var sedan borta innan jag var på toa. Så mer var det inte med det.

I går fick jag för mig att promenera till grannbyn och deras sammanlysta högmässa. 7.5 km på bra vägar, enkel väg och jag som gått mycket mer än det på en dag. Dit gick promenaden som en dans. Men när jag skulle gå hem, brakade loss. Kom bara ut på landsvägen då foten gjorde ont. Nu ångrade jag mig att jag inte tackade ja till skjuts hem. Men vad gör man inte för hälsans skull.

När jag kom till kyrkan igår så tog jag ett foto som jag skickade ut på sociala medier med orden: efter 7.5 km är jag här och nu skall jag be att det bara är 3 km hem. Inte blev jag bönhörd inte, möjligen straffad. För så ont jag hade i foten så var det säkert 15 km hem 😂

Planen sedan för dagen var att vi skulle ha picknick vid Lödöse museum med lite tävlingar och bus, plus dans runt majs-tången. Men det blev inte så. Men det blev avskedsföreställningen av en midsommarnattsdröm i alla fall. Visst kunde jag gå hjälpligt med en käpp, men inte mer.

Även idag promenerade jag hjälpligt med käppen hjälp till forngården i samhället och var glad. Sedan blev det apoteket för att se vilka hjälpmedel de har för just hälsporre. Det blev avlastande dynor att lägga i skorna. Men bara en bild på dem och ingen info hur de skulle placeras i skorna. Det var bara att sätta igång och googla och vad kommer upp, jo bilder fötter, fötter som är så äckliga och som jag har fobi för.
Nu hade jag både ont i foten och i magen och fick verkligen bita mig i tungan. Men det löste sig och med inläggen i skorna kunde jag och vovven ta vår kvällspromenad och det utan käpp. Så även idag har jag lyckats med mina 20000 steg.
Nå återstår att se om framtiden utvisar något positivt med hälsporre. Tror inte på att vila i ett och halvt år, som det tar att läka, när nu ickevilan ger så många andra positiva effekter.