När jag var liten så fick jag lära mig att kramas. Det var god morgon-kram, god kvälls-kram. Det var kram till mor och far, det var kram till farfar, farbror och morbror. Det var kram till släktingar och vänner som stod familjen nära. För mig var det väldigt naturligt att kramas och jag såg inga konstigheter med det. Sedan kommer ju en period i livet då man utvecklas från pojke till man, och då tog det slut, för det var ju skämmigt. När min period var slut så kom ju en period då man inte ens skulle ta varandra i hand, men även en period då vågorna gick höga om män som kramades. Det enda tillfälle som män fick kramas var efter att något gjort mål i en fotbollsmatch.
Själv förstod jag inte detta, då jag växt upp med kramar mellan så många olika personer, så för mig var det naturligt. Robert Bendtlinder i Sveriges radios nattprogram har några gånger tagit upp detta med kramar och att kan gillar ”kindkramar”, dvs inte bara bröst mot bröst och ryggdunk utan att man kramas ordentligt, kind mot kind.

För mig fick det tanken att jag började fundera på mina kramar igen, som jag tycker känns så naturligt med vissa personer, så jag skulle inte fungera utan dem. Visst det finns de som inte vill kramas och det accepterar jag och då blir det handslag istället.

På ett jobb jag hade, där vi hade mycket kundkontakter, hade vi en man som var intresserad av män.  En jättego kille, så jag hade aldrig någon gång tanke på att ifråga sätta hans sexuella läggning. En go kollega som man kunde prata med skämta med och som jag trivdes mycket gott med. Då i början på 90-talet så gick ju många diskussioner höga om gay-personer och även så bland oss. Många hade åsikter om honom och hans liv, och speciellt när han inte fanns med, då kunde vågorna gå höga. När det sedan kom fram att han var smittat med HTLV3, så gick diskussionerna höga. Man lärde sig snart ord som både HIV och AIDS. Mina kollegor som tidigare pratat bakom ryggen, började springa in till chefen och krävde att han skulle avskedas. Han kunde ju smitta alla kollegor, som smittade kunderna och sist kunde hela vår stad vara utplånad. Jag trivdes verkligen inte i den situationen och visste själv inte vad jag skulle tro, men någonstans måste man dra ett streck. Inom bekantskapen hade jag en läkare som hade en bekant som var mer specialist på infektionssjukdomar. Där fick jag lära mig mycket om denna sjukdom och att den inte smittar genom vardagliga kontakter. Så jag började krama denna kille istället när vi möttes och det första reagerade han väldigt mycket på detta, men ganska snart så blev det helt naturligt mellan oss. Jag tror ja han njöt av detta att jag inte sprang bakom ryggen utan istället valde att ta hans parti. Själv blev det rykten bakom min rygg att jag var gay, samtidigt som hade minst 6 barn på stan med lika många olika kvinnor. Jag var van med att bli ”baktalad” och brydde mig inte så mycket.

Snart började kollegorna att förstå att det var inte farligt med smittvägar och liksom accepterade det, utan de förstod att han behövde stöd, då prognoserna då inte såg särskiljt goda ut. Så sorgen var stor bland oss kollegor och vänner när han senare avled. Man behöver inte alltid argumentera i ord, utan man kan även göra det i handlingar. Det fick jag bevis för. Jag tänker idag på Tess Asplund som så modigt ställde sig upp inför nazisterna som demonstrerade i Borlänge. En knuten näve rakt framför demonstrationståget, och den bilden har blivit viral.
Ibland behöver vi alla ställa oss framför med en knuten näve, och vi måste lära oss att kramas mer.