Kan man förlåta alla människor om de varit orättfädiga mot en? Är det något att sträva efter att i alla lägen säga och be om förlåtelse?
Spontant skulle jag nog säga ja, men så börjar jag att tänka efter och då blir nog svaret nej.
Fader Tomas tog upp i sin blogg detta med att kunna förlåta efter att vi båda lyssnat till Brigitta Klassons berättelse från andra världskriget. ”Som hon såg det var övergreppen i lägret oförlåtliga, och det stod hon fast vid även om hon med åren förstått alltmer om varför människor handlar som de gör.”
Jag tänker på den person som med sitt sätt fick mig att utveckla min panikångest. Jag försökte hålla god min länge och accepterade förklaringarna personen gav. Men till slut var allt ett faktum, jag brakade igenom allt vad och orkade inte längre med livet som det var. För mig blev det lidande och självmordsförsök och nu är jag ju delvis sjukpensionär för det. Detta kommer ju att påverka mig för resten av mitt liv 😦
Under många många år var ju min tanke ”må personen brinna i helvetet”, samtidigt som jag försökte få hjälp av sjukvården, som jag fortfarande anser svek mig.
I dag har jag lite mer acceptans för det som händer och orkar leva med det, men förlåt… Nej. Ser jag personen på stan eller någon annanstans, vänder jag och gör därifrån med med bultande hjärta och ångest. Jag skulle aldrig låta personen komma så nära mig, så att det ens fanns möjlighet till ett förlåt.
Jag tänker på mina släktingar som ville göra gällande att mor var krigsskadad. Även där höll vi oss i från varandra under många måga år, men vi försökte däremellan umgås som den släkt vi var. Men det fungerade bara några år tills vi var tillbaka i ovänskap.
När dessa släktingar lämnade jordelivet för att vandra vidare, var vi fortfarande inte vänner. Vi var inte inbjudna till begravning och även om vi skulle varit, så hade vi nog ändå inte gått. Sista gången jag hade kontakt med den ene av dem, så gjorde jag klart för den att den dagen personen är borta, så kommer jag att pinka på dennes gravsten. Ett halvår efter personens bortgång åkte jag dit med en blomma och lade där ett kort med texten ”Vila i frid! Jag skall inte…. /B….”. Jag gjorde det nog mest för personens efterlevande som skulle kunna fortsätta leva i trygghet, fast vi inte ens umgås med dem heller. Men något förlåt har det aldrig blivit, varken före eller efter bortgången.
Tänker på mina grannar som med sina rasistiska uttalanden ansåg att utlänningar skulle ut ut landet. För mig gällde det även mor, och indirekt jag som inte borde finnas till…
Måste vi sträva efter förlåtelse?
Tänker på den personen som fick mig att bli sjuk. Så här i efterhand så kanske det hade varit bättre att strunta i alla goda råd och lämna allt mycket tidigare och brutit allt. Kanske jag var insnärjd på samma sätt som Paulina i senaste avsnittet av ”När livet vänder” och att någon annan tog kontrollen över mig. Kanske jag är liksom de kvinnor (och män) som lever i destruktiva förhållanden och inte kan ta mig därifrån…
Jag har inga blåmärken på kroppen, men jag har fullt med ärr i själen.
Oavsett om vi har en tro eller inte, måste vi sträva efter att i alla lägen säga förlåt?
Villa California 
Tack för dina tankar här Bengt. Jag får återkomma till ämnet på Vandra Vägen en dag snart för det finns mer att säga. Mest tänker jag på att det är omöjligt att försonas på riktigt om det inte kan vara ömsesidigt. Sen undrar jag hur du tänker om dina nu döda släktingar. Hade det gjort någon skillnad om de dött i en period när ni var ”sams”?
GillaGillad av 1 person
Mina tankar och känslor finns ju kvar oavsett, men jag vill ändå tro att vi kan lära oss och förändra oss. Men när nya åsiktskillnader kom, så spädde de ju på de redan ”problematiska” förhållandet som var…
Jag hade gått på begravningen, inte för att personen i kistan märkt något, men för att visa vördnad.
Men oavsett om vi vore vänner eller inte vid bortgången, så önskar jag ju dessa att de få vila i frid.
Går jag till första personen som jag fortfarande flyr ifrån, så hoppas jag idag att personen inte har fått lida på samma sätt som jag har gjort. Men tidigare var det helt annorlunda.
Känner du till ordet TILLIT?
Läs det en gång till, läs det baklänges…
Skall ordet fungera, så måste det fungera åt båda håll…
GillaGilla
Det där med tillit kommer jag med all säkerhet sno till framtida predikningar.
GillaGillad av 1 person
Så gärna så… Skänk mig gärna en tanke när det sker 🙂
GillaGilla
Ja, jag har förlåtit mig själv, även om det tagit lång tid.
Jag visste då och jag vet det nu att det inte var mitt fel. Men att veta och inse är olika saker.
I dag accepterar jag att jag är 75% sjukpensionär även om jag önskade att jag var 100% arbetsför.
Livet blev inte som jag önskade, men efter de förutsättningarna som finns, så är jag trots allt nöjd.
Efter det att mor lämnade det jordiska så har jag nu kunnat satsa mer på mig själv, börjat bli spontan igen i mitt leverne men också njuta av stillheten att promenera i ensamhet i skogen.
GillaGilla
Livet blir sällan som vi tänkt men kan bli bra ändå. Och vad är det som säger att det vi trodde verkligen hade blivit bättre än det som blev. Med önskan om att du får många fina skogsupplevelser och att du får fortsätta känna att du kan satsa på dig själv. Tack för att du fick mig att fundera på ord som förlåt, förlåtelse och tillit. Jag har för mycket garnludd i hjärnan emellanåt 😊
GillaGillad av 1 person
Bara kul att kunna inspirera!
Ha det gott fina du!
GillaGilla
Tack! Ett annat bortglömt ord 😉
GillaGilla
Jag tror inte det finns något generellt svar på den frågan. Själv har jag valt att förlåta för att kunna gå vidare med mitt liv. Det finns mycket som man kan tycka är oförlåtligt och man hör ofta resonemanget att varför ska jag förlåta dem men för mig handlar förlåtelsen lika mycket, kanske ännu mer, om att förlåta sig själv. Alla som råkat illa ut känner skuldkänslor – varför gjorde jag si eller så, varför sa jag inget, varför, varför… Svaret på dessa varför finns oftast inte och det ligger där och skaver och tynger. Då känner jag att det är viktigt att förlåta sig själv. Att inte förlåta den som gjort en illa är ju trots allt något som den personen (oftast) inte lider av… Däremot lider man av självklandret.
GillaGillad av 2 personer
Naturligtvis försöker jag att förlåta när jag gjort något dumt, eller sårat någon, för det är lättast att gå vidare då.
Men ibland funkar inte det. Den första personen, trodde jag på, ”En dag kommer vi att skratta åt det här”…
Visst, det har gett mig en massa erfarenhet, som jag idag inte vill vara utan, men samtidigt tre självmordsförsök.
Mina släktingar har jag förlåtit, flera gånger… Men insåg till slut att det funkar inte….
Mina grannar har jag umgåtts med och v hälsar och pratar fast de flyttat härifrån… Men vi umgås inte mer.
Tror att kan det funka med förlåt, så är det inget tvivel om saken, men ibland funkar inte det…
GillaGilla
Att förlåta andra är en sak att förlåta sig själv en annan… När det gäller att förlåta andra (och nu menar jag inte bara i tanken utan aktivt) så är det något jag är sparsam med. Jag vill se att den andre verkligen har förstått och ändrat beteende. Annars är varken deras ursäkt eller mitt förlåtande något värt och/eller något som leder till att man kan gå vidare.
Så min fråga till dig (och som du givetvis inte behöver redovisa för här men tänka på iaf) är; Har du förlåtit dig själv? Du skriver om att någon gjort dig så illa att det lett till panikångest och självmordsförsök. Sånt ger många mörka tankar, och många av dem är inga snälla tankar om en själv. Har du förlåtit dig själv för det? Jag har själv varit där att den enda utvägen jag såg var att göra slut på allt. Det tog några försök och en väldig massa år att inse att det som hände var inte mitt fel. Det var inte jag som gjorde fel. Det tog mig många år och mycket smärta innan jag kunde gå vidare i livet på alla plan. Innan jag kunde förlåta mig själv för att jag inte bara reste på mig och gick. Innan jag insåg att jag är nöjd med den person jag är idag och att jag är den jag är pga både bra och dåliga händelser i mitt liv.
Var rädd om dig!
GillaGillad av 1 person