Klockan ringer 05:00 och jag vaknar. Trött, det har varit många tankar i huvudet senaste dygnen. Får i mig ett par baljor lut (=kaffe) och världen är inte lika suddig längre. In i duschen och blir lite renare än innan. På med kläder, hastar förbi kaffemuggen innan jag tar ut vovven på en promenad. Det blåser kallt och är fuktigt och inser snart att det inte längre är väder för att gå i kortärmat och väst. Kramar om vovven och förklarar att han inte kan följa med idag.

Han kryper ihop med svansen mellan benen och lägger sig i sin korg. Sätter mig i bilen för att styra till pendeltågstationen. Klockan har gått fortare än jag räknat med. Fyra minuter innan beräknad avgång av tåget parkerar jag bilen och får ta lite längre steg än vanligt.

Sitter i min fåtölj med tanken om att om 25 minuter kliver jag tåget för att ge mig an en ny dag med Refugees Welcome to Gothenburg. Framme och vet inte vad som händer idag, inte minsta aning. Köper ytterligare en balja lut och går runt i området och tänker tillbaka på de andra dagar jag varit med. Alla chockerande besked som med gemensamma krafter oftast har slutat gott för dessa som flyr krig och elände i världen.

Klockan närmar sig åtta och jag drar mig till mötesplatsen. Snart träffar jag på Platsansvarig i organisationen och på kort tid bestämmer vi det viktigaste och jag hjälper till att hämta saker från lagret så vi kan förbereda flyktingmottagandet. Fiat och jag går ut till vår lastbil där vi har vårt lager med kläder, skor, väskor mm. Jag förbereder där och öpnnar, gör en snabb inventering av vad vi har, och vad vi behöver. Min kollega kommer strax. I dag går jag utanför organisationen så jag har inget ansvar utan försöker organisera upp, och försöker hitta brister i organisationen.

Nu kommer kollega två och nu är de två ansvarig för arbetet men jag skall ändå ha ansvar.
Jag styr upp deras arbete och försöker informera om de brister jag tidigare hitta och att vi jobbar på samma sätt, för att underlätta för alla….

Jag vet mitt icke ansvarsområde som jag har ansvar för. Idag har jag fått rutinerad toppenpersonal, så jag känner mig lugn. Försöker lösa de andra problemen jag lovat att göra, men pga att vissa utomstående inte hör av sig, så kan jag inte göra så mycket med det. Nu kommer ett större gäng som behöver vår hjälp. Jag tog på mig långärmad vindtät jacka och många i gänget som kommer har bara T-shirt, shorts och badskor på sig. Till de sämst skydde mot vädrets makter, får de lite snabba kläder innan de får mat, vatten. Nu kommer nästa gäng som fått mat, vatten och en kram och ett värdigt välkomnande. Helt plötsligt står vi in för uppgiften att klä upp individer med strandmode a la riviera till svensk klimat. med helst jeans, en bättre tröja, en värmande jacka och strumpor ock skor. De får en tandborste, tandkräm, tvål, lite lukta gott. Männen får rakartiklar och vad kvinnor får extra kan ni räkna ut själva.

Man får klappar, kramar, ord som jag tror betyder tack, och vad ögonen säger kan bara ögon säga.
Helt plötsligt kommer ett yngre par med ett knyte på armen. Förstår att den barnen bara är tre månader gammal. Klappar på kinden och får ett leende till svar. kliar lite på magen och leendet växer ytterligare. De får en barnvagn så de slipper bära knytet på armen som kan bli tungt. Deras ögon är som kamerablixtrar av glädje. Klappar den lille på kinden igen där den ligger i vagnen och munnen blir ett stort leende. De väntade att den lille skulle komma till världen, så att de kunde fly. Innan de satte sig i den rangliga båten som skulle föra dem över Medelhavet övervägde många saker. Vi drunknar heller i varandras famnar på Medelhavet, på väg till frihet och trygghet än stannar där hoppet sedan länge har svikit dem. De lämnar landet där guldet sedan länge förvandlats till sand. Det skär i hjärtat att höra detta. en samtidig så glad att de kommit hit, där de kan känna trygghet och det värsta är över. Nu kommer nästa grupp behövande, en grupp Romer som under många år varit förtrycka i sitt land. Vad gör man???
Man känner sig så otillräcklig och vill hjälpa även dem. Vi är en organisation som byggts upp för just för flyktingarna,och de måste gå i första hand. Det finns många andra organisationer som ställer upp för denna grupp. Men visst, har vi saker vi kan undvara, så får de också. Men många i deras situation är desperata och ta varje chans… Vad göra. Bi har inte resurser att hjälpa alla, för då hade vi gjort det. Idag stod jag ensam inför det problemet och ingen hjälp från någon annan. Men vi var en man extra stark och medan jag försökte styra över flyktingarna till bilen, så föste jag likt en fåraherde ihop gruppen Romer,men syftet var gott. I 45 minuter så samtalade jag med Romerna, berättade om att de hade några mynt i sina pappersmuggar och visade upp min plånbok där jag endast hade en nyckel. Jag berättade om flyktingarna som flytt från bomber och granater, och kom på jösses vad man kan berätta med ord från svenska, engelska och tyska. Jag hade både armar och ben som också pratar.
De fick också berätta sina historier och i lugn och ro, om hur vi svenskar spottar på dem, hur vi askar i deras huvuden dr de sitter med sina muggar, och hur vi svenskar snor mobiltelefoner och ger till dem för att ringa polisen och påstå felaktigheter. De berättade om hur deras situation ser ut i sina hemländer och varför de tagit beslutet att söka lyckan här.
Det var gripande att höra alla dessa berättelser, eller?
Ärligt talat förstod jag inte många ord av vad de sade, men jag lyssnade och lyssnade och lyssnade.
Läste deras mimik och försökte så gott det gick de mina ansiktsuttryck tillbaka som om jag förstod.

Jag tror de kände sig accepterade när någon lyssnade, någon brydde sig. Resten av dagen var det lugnt på fronten. Men var gång jag mötte dem någonstans så fick jag ett leende och i några fall även en klapp på armen.
Visst var den byxan någon fick, den skjortan eller skorna, viktiga, men samtidigt kände jag att det viktigaste var att jag, lyssnade på vad de ville säga.

Vid 12-tiden kom Kjelle Bergqvist som ha lovat. Han ville ta farväl av de han köpte hotellrum för. En familj på sex personer som gjort samma resa som den lille grabben jag berättade om. Vi hade en tvillingvagn till de minsta på tre månader på väg. Två nätter på hotell där de kunde vila ut, duscha och komma till sans istället för det tält migrationsverket hade erbjudit sig att ordna för familjen på en gräsmatta någonstans.

Nu är jag trött och på väg till sängen, men kommer att drömma om alla kramar, leenden och glittrande ögon…