För ett tag sedan när jag var ute och letade efter intressanta bloggar så hittade jag en mycket fin text, som även delvis kan stämma in på mig/oss.

Delar av den bloggen är spärrade för utomstående att läsa och det mesta är skrivet för de närmaste.
Personen har valt att lösenordsskydda vissa inlägg då hen vill slippa vissa konstiga och bitska kommentarer.
Jag har tillskrivit personen och frågat om hen vill dela med sig lite till mig att läsa men ännu inget svar.

Denna post är en av de som är öppna för alla att läsa och kommentera.
Men jag väljer att dela den i min blogg utan namn för att skydda men personen har mitt 100 cred.

Alzheimers.

Ibland, och det är mer och mer sällan, skymtar den gamla fina, snälla, omtänksamma, modiga, trygga mamman fram.
Hon som alltid sa att allting skulle ordna sig. Att allt skulle bli bra. Hon som alltid var positiv och aldrig gav upp.
Fastän hon precis blivit änka. Fastän hon precis fått veta att hon själv också hade cancer.
Hon som blev frisk efter många operationer, precis som hon lovade oss.
Den starka mamman som ännu en gång blev ensam.
Den envisa mamman som överlevde dubbla hjärtsjukdomar.
Mamman som fick en psykos.
Mamman som fick Alzheimers.

Jag saknar min mamma så oerhört mycket just idag.
När jag själv inte är på topp. När jag själv undrar hur tusan det blev så här. När jag själv är ledsen, trött, ensam. När jag själv vill berätta om hur jag egentligen mår i kropp och själ.

Men den mamma som kunde trösta mig, hon som alltid sa att allt skulle bli bra, hon är borta. Kvar finns min ömtåliga, ledsna och mycket ensamma mamma. Hon som ändå inte bara ger upp.
Jag får nu vara den som tröstar henne när hon är ledsen. Som lyssnar och pratar när hon bara vill höra min röst.

Jag kan inte tynga henne med mina sorger.

När hon frågar hur min dag varit svarar jag alltid bra.
Nåt annat går inte.

Det går bara inte.

Mamma.
Jag saknar dig så mycket. Jag älskar dig så mycket.

Snälla mamma. Försvinn inte längre bort.
Jag vill verkligen inte det.

Till dig som skrev detta.
Tack för att du delade detta och texten berörde mitt hjärta oerhört mycket.
Du fick mig att leva in i din situation men också väcka mina egna tankar till min situation och känna den glädje jag hade med både mor och far.
Tack!